Av fäderneslandet Sverige återstår inte mycket att sakna
Ett svenskt svar på Brett Easton Ellis, Michel Houellebecq eller Yukio Mishima. Med svart humor observerar Frans Wachtmeister västvärldens döende kultur.
Om filmregissören Sofia Coppolas Japanskildring Lost in Translation (2005) handlar om västerlänningar som är fångade på utsidan av det gåtfulla japanska samhället, är den i Tokyo bosatte författaren Frans Wachtmeisters nya roman Förlorad mark en skildring av en svensk man som tvärtom har lyckats tränga djupt in. När det namnlösa berättarjaget har samlag med sin japanska flickvän i en badtunna på ett traditionellt ryokan upplever han, att han efter tio år av konststudier och arbete som headhunter i Japan har nått sin ”absoluta destination”.
Han kommer landet så pass nära, att han inser att det i själva verket har börjat förlora sin särart och i stället likna hans egen döende, västerländska kultur. Snabbtågen må fortfarande gå i tid och gatorna i Tokyo vara säkra, men invasionen av amoraliska marknadsvärden i både privat- och arbetslivet, liksom utvecklingen av en traditions- och skönhetsföraktande konstsyn, gnager på det autentiskt japanska. ”Att komma hit”, säger berättarjaget vemodigt om Japan, ”var på många sätt som att åka tillbaka till femtiotalets Europa, det vill säga de sista lyckliga dagarna, det man ville minnas av henne”.
Förlorad mark
Frans Wachtmeister
Ellerströms
När flickvännen Mari väljer att tacka ja till en akademisk befattning vid Sorbonneuniversitetet i Paris, i stället för att fortsätta deras relation i Japan, upplever han sig mista inte bara henne, utan hela det land som hon förkroppsligar för honom; ”som Gud behöver det sina ikoner”. Fruktlöst och alltmer desperat experimenterar han med olika andra sätt att bli ett med Japan. Först som stugsittare, hikokimori – ett av de ord, noterar han sardoniskt, som Japan har lyckats exportera internationellt jämte bukkake och harakiri. Sedan som utövare av buddhistiskt träsnideri i sin olycksalige konstnärsvän Buntas verkstad. Till sist, fantiserar han, som far till ett blåögt japanskt barn. Det gudsformade hålet i hans västerländska hjärta står öppet för att fyllas av nästan vad som helst exotiskt.
När jag sträckläser Frans Wachtmeisters roman, så koncentrerat att jag bränner mig röd i solen, upptäcker jag något på svenska så ovanligt som en kulturkonservativ, utpräglat manlig författare, vars röst har drag av Brett Easton Ellis, Michel Houellebecq och Yukio Mishima. Den drivna prosan är fylld av skarpsynta kritiska, och roliga, observationer om globalisering, migration, könens villkor och västvärldens tilltagande oordning och brist på mening. Berättelsens struktur – en flykt från ett rotlöst liv i en metropol till en munkliknande tillvaro på landsbygden – påminner möjligen lite väl mycket om ett par av Houellebecqs senaste böcker, men med sin unika förtrogenhet med Japan gör Wachtmeister något eget av det.
Det är bara att hoppas, att Frans Wachtmeister i nästa roman vänder blicken hemåt, mot vad han i en passage i Förlorad mark beskriver som ett ursprung och fädernesland av vilket inte mycket återstår att sakna.
***
Läs även: Svenskarna som stred i Gettysburg
Om filmregissören Sofia Coppolas Japanskildring Lost in Translation (2005) handlar om västerlänningar som är fångade på utsidan av det gåtfulla japanska samhället, är den i Tokyo bosatte författaren Frans Wachtmeisters nya roman Förlorad mark en skildring av en svensk man som tvärtom har lyckats tränga djupt in. När det namnlösa berättarjaget har samlag med sin japanska flickvän i en badtunna på ett traditionellt ryokan upplever han, att han efter tio år av konststudier och arbete som headhunter i Japan har nått sin ”absoluta destination”.
Han kommer landet så pass nära, att han inser att det i själva verket har börjat förlora sin särart och i stället likna hans egen döende, västerländska kultur. Snabbtågen må fortfarande gå i tid och gatorna i Tokyo vara säkra, men invasionen av amoraliska marknadsvärden i både privat- och arbetslivet, liksom utvecklingen av en traditions- och skönhetsföraktande konstsyn, gnager på det autentiskt japanska. ”Att komma hit”, säger berättarjaget vemodigt om Japan, ”var på många sätt som att åka tillbaka till femtiotalets Europa, det vill säga de sista lyckliga dagarna, det man ville minnas av henne”.
Förlorad mark
Frans Wachtmeister
Ellerströms
När flickvännen Mari väljer att tacka ja till en akademisk befattning vid Sorbonneuniversitetet i Paris, i stället för att fortsätta deras relation i Japan, upplever han sig mista inte bara henne, utan hela det land som hon förkroppsligar för honom; ”som Gud behöver det sina ikoner”. Fruktlöst och alltmer desperat experimenterar han med olika andra sätt att bli ett med Japan. Först som stugsittare, hikokimori – ett av de ord, noterar han sardoniskt, som Japan har lyckats exportera internationellt jämte bukkake och harakiri. Sedan som utövare av buddhistiskt träsnideri i sin olycksalige konstnärsvän Buntas verkstad. Till sist, fantiserar han, som far till ett blåögt japanskt barn. Det gudsformade hålet i hans västerländska hjärta står öppet för att fyllas av nästan vad som helst exotiskt.
När jag sträckläser Frans Wachtmeisters roman, så koncentrerat att jag bränner mig röd i solen, upptäcker jag något på svenska så ovanligt som en kulturkonservativ, utpräglat manlig författare, vars röst har drag av Brett Easton Ellis, Michel Houellebecq och Yukio Mishima. Den drivna prosan är fylld av skarpsynta kritiska, och roliga, observationer om globalisering, migration, könens villkor och västvärldens tilltagande oordning och brist på mening. Berättelsens struktur – en flykt från ett rotlöst liv i en metropol till en munkliknande tillvaro på landsbygden – påminner möjligen lite väl mycket om ett par av Houellebecqs senaste böcker, men med sin unika förtrogenhet med Japan gör Wachtmeister något eget av det.
Det är bara att hoppas, att Frans Wachtmeister i nästa roman vänder blicken hemåt, mot vad han i en passage i Förlorad mark beskriver som ett ursprung och fädernesland av vilket inte mycket återstår att sakna.
***
Läs även: Svenskarna som stred i Gettysburg
