Bandy – så mycket mer än hockey

När Nils Håkanson skriver om bandy närmar han sig poesin. I Bandy Futura skildrar han exempelvis vackert och konkret det magiska i en hörnläggning. Han skriver om hur det försvarande laget ställer upp som en köttmur i målet och hur några av spelarna rusar ut mot skyttarna som är placerade precis utanför straffområdet. Allt för att försvara målet. Han skriver också om tystnaden som föregår domarens visselsignal för hörnläggning, när lugnet sänker sig både på planen och bland de påpälsade åskådarna.

Jag tillbringade barndom och ungdom som libero och back i det småländska bandylaget BK Bore. Inte så konstigt då att jag såg fram emot att läsa denna kärleksförklaring till bandysporten. Att Nils Håkanson skriver så luftigt, ledigt och lätt gör att det känns som att åka med slipade skenor på en nyspolad is. Bandy Futura är på sätt och vis en genial hyllning till en (det får ändå erkännas) något förlegad sport.

Men det var inte bara ämnet som fick mina förhoppningar att växa. Nils Håkanson har redan tidigare bevisat att han kan skriva på ett oefterhärmligt sätt. Jag håller hans dystopiska framtidsvision Ödmården från 2017 som en av de starkaste och mest egensinniga romaner som skrivits i den svenska litteraturen under de senaste tjugo åren. I den tog han verkligen steget fullt ut till att bli den svenska litteraturens vildhjärna.

Lite av det märks också i Bandy Futura. Det är knasigt, skruvat och unikt. Men den här gången handlar det inte lika mycket om språkexperiment. Här är det snarare tematiken och referenserna som mutar in ett eget område. För hur många andra författare refererar i samma roman både till 1700-talspoeten Thomas Thorild och tyska hårdrocksgruppen Scorpions patetiska frihetshymn Wind of Change? Inte många.

Bandy Futura handlar om den något misslyckade dokumentärfilmaren Sanna som av en märklig organisation, kallad just Bandy Futura, får i uppdrag att göra en film om bandy. Uppdragsgivarna är en rik man, Karl Frederik Bergenströmmer, som vill att hon ska göra en nostalgisk skildring av bandysportens ursprung och samtidigt skildra bandyns betydelse för små svenska brukssamhällen under 1900-talet. Bergenströmmers dotter, ”Marie Claire, gift Schytt” har dock en annan agenda. Hon vill att filmen ska handla om det nya koncept hon skapat för att få bandyn aktuell och het igen. Under namnet Bandy Futura vill hon ändra på sporten: dra ned antalet spelare, låta dem spela i inomhusrinkar och göra bandyn mer attraktiv. Kort och gott göra den mer hockey.

Dokumentärfilmaren Sanna brottas med sin egen vision och hur den ska gå att införliva med vad de båda uppdragsgivarna önskar. Dessutom möter hon på sina många resor till bandybanor runt om i Sverige ett märkligt gäng bedagade supportrar som verkar ha något fuffens för sig. Nils Håkanson väver också in en Romeo & Julia-historia om två ungdomar som rymmer hemifrån för att leva med varandra. Han är bandyspelare, hon en bandysupporter.

I förbifarten öser han också en skopa kritik mot vår skärmberoende samtid och slår ett slag för mer traditionella värderingar – som bandyn förstås står för.

Låter det spretigt? Det är det också. Och tyvärr håller det inte ihop. När Nils Håkanson skildrar bandymatcherna är det som sagt en ren njutning. Men supportgängets skumraskaffärer är rent löjeväckande och kärlekshistorien mellan de två ungdomarna får inte tillräckligt med syre för att blomma ut.

Ibland går en litterär vildhjärna helt enkelt bort sig.

Toppbild. Match mellan AIK och Kareby i Elitserien för damer. Foto: Arild Vågen/Wikimedia Commons

***

Läs även: Makalös och omskakande – hennes läsäventyr hjälper oss att förstå Ukrainas lidande

Läs även: En pompös och uddlös satir