Barnsoldater invaderade Bullerbyn när Astrid Lindgren-land förlorade oskulden

Jag måste ha blivit avtrubbad. När jag läser Paulina Neudings bok, Igår kväll i Sverige, letar jag förgäves efter något nytt. Inte för att jag har stenkoll på allt hon skriver om, utan för att ingenting förvånar längre.

Svenska Dagbladets ledarskribent utlovar en debut som skildrar ”Sveriges nedgång mot gängkriminalitet och social oro”. Ett ämne som inte direkt har varit underrapporterat de senaste åren, även om man många gånger har behövt läsa mellan raderna för att verkligen förstå.

Titeln kommer från Trumps hånade citat från 2017: ”Kolla vad som händer i går kväll i Sverige – Sverige! Vem hade kunnat tro det? De tog in stora skaror och har problem som aldrig förr.” Medier och politiker fick tuppjuck – inget särskilt hade ju ägt rum den kvällen i Sverige. Fake news!

Samtidigt hände förstås en massa saker i Sverige under den här tiden, som den amerikanske presidenten summerade kärnfullt: Vi tog in stora skaror och fick problem som aldrig förr. Om det kan ingen seriös bedömare slå honom på fingrarna. Neuding var en av dem som tidigt ”såg det komma”.

Boken börjar med att beskriva just hur ”Sverige kollektivt inte tycktes se det komma”. Det var på den tiden då kändisar som Malena Ernman och Magnus Betnér bedyrade att ”Sverige är tryggare än någonsin”, för att det totala dödliga våldet i samhället minskade.

Att påpeka att allt inte gick åt rätt håll – och särskilt inte i invandrartäta områden – ansågs suspekt och rentav rasistiskt. Något som ”gynnade mörka krafter”. Det var inte en fråga om fakta, sant eller falskt, utom om de godas kamp mot ondskan.

Problemet var ju just kopplingen till invandringen, vare sig uttalad eller inte. Om det hade varit svenska skinnskallar som varit ute och härjat – skjutit, sprängt, stenat blåljuspersonal, utövat hedersvåld, bränt bilar, startat upplopp, antastat kvinnor – hade varenda redaktion i landet gått upp i stabsläge. Men nu gällde det invandrare och då blev ämnet tabu. Någon kunde ju få för sig att den stora invandringen faktiskt inte var odelat positiv för Sverige, och då hade vägen till Auschwitz legat vidöppen.

”Tryggare än någonsin” blev parollen, och så kanske det verkligen kändes för de som bodde på behörigt avstånd från den mångfald de gärna skålade för vid fina middagsbord. I alla fall ett tag.

Neuding fortsätter med att beskriva vad som följde. Gängskjutningar och bombdåd har väl inte undgått någon. Ej heller att vi har att göra med en ny grad av brutalitet och råhet. En hänsynslöshet som ibland även drabbar helt oskyldiga människor som råkar vara ”på fel plats vid fel tid”. Att det dödliga våldet överlag har minskat är en klen tröst för den som blir ”felskjuten” på promenad med hunden.

Kriminella gäng och klaner dominerar och sprider skräck på sina respektive territorier. Folk där vet vilka som de facto bestämmer – och det är inte staten. Bland ungdomar odlas en gangsterkultur. För många unga, särskilt i ”utsatta” områden, har det blivit coolt att vara kriminell. Bullerbyn har invaderats av barnsoldater – lättkränkta, utan spärrar, och med ett tänkande kring ”heder” och ”respekt” som skiljer sig markant från den svenska majoritetskulturen. Människor som ser blotta närvaron av polis som en provokation.

Neuding guidar oss vidare i ett Astrid Lindgren-land som förlorat oskulden. Offentliga miljöer som bibliotek, badhus, torg och nöjesfält har tagits över av ungdomsgäng med stökigheten och stöddigheten uppvriden till max och med våldet som första utväg. I skolan är de kungar i korridorerna. Tillsägelser besvaras med dödshot. I Lilla Aktuellt får generation villebråd en snabbkurs i hur man bär sig åt vid ett rån.

Att prata om detta högt är än i dag förenat med viss fara för social utstötning. Men i tysthet tipsar folk varandra om vilka platser man ska undvika, och var man fortfarande kan ge barn något av den frihet och trygghet som tidigare generationer tog för givet. Där ”svennehora” och ”mammaknullare” inte är en självklar del av jargongen.

De lösningar som länge prövades – att möta hårt med mjukt, stenkastning med dialog, handgranater med handhjärtan, normbrott med normkritik – har gett minst sagt magra resultat. Inte ens Socialdemokraterna vill längre ses som soft on crime.

Boken redogör slutligen för de brutala ungdomsrånen, som ofta drabbar etniska svenskar, liksom hur judiskt liv börjar bli omöjligt i Sverige. (Här är det påfallande tyst från de som vanligen ser rasism i varenda liten chokladboll.) Effekten av alla dessa dåd blir att många unga håller sig hemma, vågar inte gå ut, eller släpps inte ut på egen hand av föräldrar. En ung grabb som cyklar till fotbollsträningen får räkna med att löpa gatlopp. En hel generation uppvuxen framför skärmar i hemmets trygga vrå.

Neuding vågar ta i det alltjämt känsliga:

”Jag hör vänner säga: ’Dit kan jag inte låta mina svenska barn gå’, eller ’dit vill jag som blond kvinna inte åka.’ En bit in på 2020-talet borde det inte vara kontroversiellt att konstatera att fenomenet svenskhat existerar.”

Medan jag skriver den här texten ploppar det upp en nyhetsnotis i telefonen. ”16-åring sköt mot villa – kula träffade ett barns spjälsäng”. En bild av Sverige 2025 så god som någon. Jag borde väl bli chockad, och kanske hade jag blivit det för några år sedan. Men inte nu. Nu scrollar jag bara vidare. Oskyldigt barn nära att skjutas till döds? Jaha… Annars då?

Neudings nutidshistoria kommer kanske inte med något scoop. Men det är ändå en nyttig påminnelse om hur vi hamnade här. Att något har gått hemskt fel, men att vi anpassar oss. Drar oss undan. Viker med blicken.

Måhända är det just här som människans största styrka respektive svaghet blottläggs – vår osvikliga förmåga att vänja oss vid precis vad som helst.

Paulina Neudings Igår kväll Sverige är också Fackklubbens månadens bok i november.

Toppbild. En polisbil angrips under kravaller i Örebro påsken 2022. Paulina Neudings debutbok handlar om den svenska samhällsutvecklingen under de senaste 20 åren. Foto: Pavel Koubek/ TT / Foto:Karl Gabor Omslag: Beatrice Bohman

***

Läs även: Vi måste lära oss av den svenska motståndsrörelsen

Läs även: Ruud Koopmans: ”Muslimer hotar redan den svenska demokratin”