Cambridge five – ett gäng arslen till spioner

Valter Krivitskij hette en sovjetisk agent, verksam i Haag på 1930-talet. Under Stalins utrensningar mördades hans vän och kollega Ignace Reiss av NKVD (senare MBG och KGB) och Krivitskij såg för gott att hoppa av. Han flydde först till Frankrike och sedan till USA, där han skrev en bok om det sovjetiska spionnätverket.

I januari 1940 hade MI5 övertalat Krivitskij att resa till London för en pratstund. Till utfrågarnas bestörtning berättade han då att Moskva hade en mullvad placerad på Foreign Office (utrikesministeriet), en kodknäckare vid namn John Herbert King. Därtill kände Krivitskij till två ytterligare britter som jobbade eller jobbat för Sovjet: den ene hade varit journalist i inbördeskrigets Spanien, den andre var liksom King diplomat. Dessvärre hade Krivitskij inga namn, och det skulle senare visa sig att han rört ihop viktiga detaljer. Kanske var det därför MI5 släppte spåret och koncentrerade sig på King, som ju så att säga var av kött och blod (och som också erkände under förhör).

I grova drag var Krivitskij rätt ute. Journalisten var nämligen Kim Philby som, vid sidan av sina krigsrapporter till The Times, försåg Stalin med uppgifter om Francos trupper. På Foreign Office fyllde Donald Maclean praktiskt taget dagligen, sedan hösten 1935, sin portfölj med känsliga dokument som han lät NKVD fotografera.

Tillsammans med Guy Burgess, Anthony Blunt och John Cairncross utgjorde Philby och Maclean världshistoriens troligen effektivaste spionring. De blev också den mest omskrivna. Man måste därför betrakta Shawnna Morris The Cambridge Spy Ring. The Treachery of the Five who got away – en debutbok som tar sig för med att på blott drygt 200 sidor summera hela kvintettens invecklade värv – som snudd på dödsföraktande. “A history once thought too big for one book”, heter det från förlaget, underförstått att här är motbeviset – icke så.

The Cambridge Spy Ring är absolut läsvärd, men ämnets magnitud hade behövt en större stilist och ett annat upplägg. Det börjar lovande, med porträtt av de blivande landsförrädarna: bakgrund, skolgång, akademisk och politisk orientering, kärleksliv och så vidare. Och – inte minst spännande – hur de rekryterades, av den geniale Arnold Deutsch, och tog itu med sina första uppdrag.

Men i stort är det en ojämn framställning, på samma gång oskarp och alltför tillrättalagd. Det är fullt av onödiga upprepningar. Man får intrycket att författaren inte riktigt bottnar i språket. Stalins förnamn stavas Joseph, Hitlers stavas Adolph (dock två gånger korrekt, med f). Särskilt när Morris ska foga in den historiska vidvinkeln tycker man sig läsa ett gymnasiearbete, eller (kanske samma sak) något AI bluddrat ihop. Jag kan inte helt släppa idén att boken i första hand är riktad till en i bästa fall halvbildad amerikansk läsekrets (Morris är baserad i Colorado) och jag anar att den kommer att kölhalas av engelska kritiker. Den amatörmässiga framtoningen förstärks av osnygg sättning och billigt papper.

Vad gäller innehållet så hade jag gärna fått veta mer om själva spionarbetet och fler exempel på dess konkreta konsekvenser i krig och politik. Visst, i många fall känner vi inte till några klara samband. Eller vet till och med att inga sådana finns!

Moskva litade aldrig fullt ut på sina agenter från Cambridge, trots mängden av hemlig information de tillhandahöll. Delvis just därför. Alla fem hade värvats under Stalins stora utrensning och efter Krivitskijs avhopp blev paranoian extrem – att framstå som lojal i sitt spioneri var nästan omöjligt.

Sovjet uppfattade också, med viss rätt, den brittiska säkerhetstjänsten som naiv och slarvig. Hur kunde de till exempel anställa en person vid Bletchley eller MI6 som för bara några år sedan varit uttalad kommunist? Både hos Morris och andra skribenter antyds att blott en bråkdel av alla underrättelser faktiskt omsattes, eftersom ryssarna misstänkte att de var falska.

Fallet Krivitskij, som Morris ägnar en knapp sida, är på många sätt typisk: när man scannar av spionvärldens nervnät stöter man på man en sorts noder: de där ögonblicken när allt tycks stå och väga, hade kunnat ta en annan väg; om bara x hunnit med den där bussen, om bara y letat under sängen, om bara z stannat en kvart längre på kontoret…

Cambridgespionerna var otaliga gånger nära att avslöjas. Jämte sin skicklighet hade de ofta en jäkla tur.

Morris ger oskäligt mycket plats åt spionernas sociala turbulens, i hög grad betingad av alkoholvanor – förvisso vidlyftiga hos åtminstone tre. Burgess, Philby och i synnerhet Maclean söp utförligt, med stora konsekvenser. Men vi får också veta mer om yrkesliv vid sidan om och efter spionerandet. Den matematiskt begåvade Blunt blev konsthistoriker med ansvar för drottningens konstsamling och auktoritet på bland annat Poussin. Cairncross översatte Racine, Corneille med flera och skrev en bok om Molière. Trots att båda avgivit fullständiga bekännelser redan 1963, offentliggjordes deras förräderi inte förrän 1979 respektive 1981.

Maclean och Burgess flydde i maj 1951, utan mankemang (tack vare myndigheternas enastående inkompetens), via Paris till Prag och sedan Moskva. Där anpassade sig Maclean oväntat väl, blev nykter och började undervisa i engelska, medan Burgess vantrivdes och saknade friheten i England. Han dog i leversvikt, 52 år gammal. Philby flydde 1963 från Beirut till sitt kommunistiska paradis, sannolikt med hjälp av någon inom MI5, möjligen chefen Roger Hollis (som Morris inte nämner – men hon tycks inte heller ha läst vare sig Philip Knightlys The Master Spy eller Ben Macintyres A Spy among Friends, allmänt betraktade som de två bästa böckerna om Philby).

Där dvaldes han till döddagar, på en gång alltmer isolerad och patetiskt megaloman, till synes utan en skugga av ånger. Ett arsle till förbrytare, liksom de andra fyra. Ingen av dem åtalades alltså. Man kunde skriva en bok om enbart den sidan av historien.

​​***

Läs även: IB-affären gjorde Guillou och Bratt till den svenska militärens hjältar

Läs även: Palmespanare går vilse i stay behind-labyrinten