Cărtărescus Nobelpris kommer
Från rumänska landsbygden till etiopiska kejsarhuset. Mircea Cărtărescus upphäver tyngdlagen med tryckvågsfantastiken i "Theodoros".
Samtidigt som diskussionen om nya Nobel Center eldade sur ved för okunskapskråkorna gavs Mircea Cărtărescus Theodoros ut och jag tänkte: nästa gång ett signaturverk ska ritas borde uppdraget gå till en litteratör av Apollons nåde, en som fötts utan bristningsgräns, som skildrar Bukarest genom fjärilens form (Orbitór) och utan vidare fyller tio boksidor med ordet ”hjälp” (Solnoid). Sedan läste jag och tänkte om.
Theodoros är ingen ordinär fiktion. Sådan rör sig inte Rumäniens bokbjässe med. Han sysslar med maniskt samlande. Redan i hallen tar det stopp – det är bara att börja klättra över adjektivhögarna. Någonstans bakom dem finns omärkliga beslut, de detta asymmetriska narrande egentligen handlar om, de som uppförstorade avfärdas som öde och minner om Flaubert, Kafka, Pynchon och Robert Burtons digressioner.
Någonstans i den allvetande änglakören som håller i talpinnen finns tidigare romaners känsla: jösses, jag får vara med om det här! Någonstans under stormningar, en falsk förbundsark, bokstavsmystik, episka erektioner och bibliskt blurr finns, förhoppningsvis, golvet. Och någonstans inkilad i postmodernistisk ornamentik finns den som bor här: en huvudperson. Tudor som blir Theodoros som blir Tewodros II.
Theodoros
Mircea Cărtărescu
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag
Berättelsens poetiska paranormalitet springer ur en 150 år gammal skröna i brevform som Cărtărescu hittade på 80-talet och inte förmått släppa. Där sägs att den etiopiske kejsaren Tewodros II egentligen stammade från ett enkelt hem i Ghergani. Vägen därifrån till tronen utgör historiens bedrägliga struktur och konflikten bryts på gott och ont i jämbördigt utdragen och komprimerad konvulsion: ”Ja, nog har du skäl att tacka oss, Theodoros. Ty du befinner dig mitt i denna berättelse och kunde inte på villkors vis ha dött nu, även om du förtjänade att aldrig en ha blivit född, du med alla dina bortkastade bedrifter som leder raka vägen till det brinnande Gehenna!”
Mycket blod hinner rinna under broarna, vilka aldrig är pålitliga, metamorfos är konstanten. Återkommande grundämnen – barnet, döden, staden, tiden, Guden, modern – legerar i ett undanglidande medvetande. Inte för inte har Cărtărescu beskrivit ”jag” som överlägset gåtfullt och jagets plats i livet som insekten i sin bärnsten. Vackert så länge det är oåtkomligt.
Som Strindberg när han i sina celestografier trode sig ha avbildat stjärnhimlen. Och nog var det så, bara inte verklighetens, utan längtan efter den. Experimentens karaktär och abstrakta resultat torde ha förstärk övertygelsen. Med liknande teknik upphäver Cărtărescu tyngdlagen, utövar tryckvågsfantastik. Det är magisk realism bortom komparationens förmåga till störst, instängd för att bevara skönheten.
När Nobelpris väl kommer (det gör det) borde han tilldelas fysikens. Från foten av sitt visionära ordberg bedrivs forskning i hur litet syre läsaren kan klara sig oskadd till toppen på. Jag föreställer mig honom i baslägret, spanande uppåt, anteckna: Höjdsjuka. Fall. Två offer! Bra dag!
Theodoros erinrar om slutgiltighetens fruktan, den de labyrintiska gallerierna i Jorge Luis Borges Biblioteket i Babel uppvisar genom att innehålla allt, även motsatsen till allt, från den ”riktiga versionen av din död” till ”framtidens historia i detalj”.
Det är skillnaden mellan att vara samlare och hoarder. Drömmarnas arkitekt har byggt en överdekorerad AI-låda. Jag älskar den. Jag hatar den. Jag vill se den uppförd vid Slussen. För som författaren själv medger: om det inte är sant, är det i alla fall välfunnet.
***
