Den flitige borgaren som räddade Svenska Akademien
Svenska Akademiens främste ständige sekreterare är den minst namnkunnige. Per Wästberg skriver om borgaren som återgav institutionen dess forna glans.
Vid en kriminalhistorisk exposé finner vi att det dödliga våldet i Sverige sjönk till försvinnande låga tal under två socialpolitiska epoker. Den andra infaller under folkhemmet 1930- till 1970-talet och den första under den gustavianska tiden 1772–1809. Det är perioder som präglas av nationellt uppvaknande, stark samhörighet och tydliga normer och inte minst minskande dryckenskap. En viktig reform Gustav III gjorde var att inrätta statliga kronobrännerier, förbjuda hembränning och se till att spannmålsskörden gick till att föda folket i stället för att berusa det. Den totala svenska brännvinskonsumtionen var 1785 16 miljoner liter, knappt 80 år senare hade den stigit till 390 miljoner. Det innebar 90 liter per person, kvinnor och barn inräknat.
Någon som höll sig nykter var den flitige Bernhard Beskow, också under de sju åren han studerade i det vilda och våldsamma Uppsala. Han läste latin och grekiska och tog sin kansliexamen. Därefter följde en mycket framgångsrik karriär som ämbetsman vid Handels- och finansexpeditionen, expeditionssekreterare vid Kungliga Majestäts kansli, handsekreterare hos kronprins Oscar (I) och till sist adlad kammarherre och hovmarskalk. Men framför allt tjänstgjorde han som ständig sekreterare vid Svenska Akademien 1834–1868.
Om sin företrädare på stol nr 12 skriver Per Wästberg i biografin Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk. Den rika borgarsläkten Beskow från Stralsund etablerade sig i Stockholm i början av 1780-talet. Bernhard Beskow växte upp och levde hela sitt liv i ett stort hus på Skeppsbron i Gamla stan. Till familjens ägor hörde gruvor i Bergslagen och Roslagen, Ljusneverken och Söderfors bruk.
Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk
Per Wästberg
Wahlström & Widstrand
Beskow var som vi förstår inte bara en bildad ämbetsman, utan också en författare och dramatiker. Bland hans mest uppmärksammade verk finner vi dikten Sveriges anor från 1824, vars namn också röjer Beskows hemvist i Götiska förbundet. Det var hans bidrag, prisat av Akademien (men sedan brutalt nedgjord av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg) vid sidan av Johan Olof Wallins psalmer, Erik Gustaf Geijers Vikingen och Odalbonden från 1811 och Esaias Tegnérs diktepos Frithiofs saga (1825), till berättelsen om den svenska nationen. Själv vad Beskow väl medveten om att hans diktargärning skulle stå sig väl bredvid sådana giganter i eftervärldens ögon.
Beskow hade sina rötter i upplysningen och den gustavianska tiden, men förstod de romantiker som sökte sig bortom förnuftets nyttokalkyl, även om sådant som Goethes suicidala Den unge Werthers lidanden (1774) var för mörkt för honom. Han var en vän av fria ord och tankar, men hade ingenting till övers för utopier och politiska experiment. Beskow balanserade i sin kungavänliga reformism mellan tidens ultrareaktionärer och progressiva liberaler.
Han uppskattade äldre svenska skalder som Carl-Michael Bellman, som ledigt rörde sig mellan myten och samtiden, en av de första akademiledamöterna Johan Henric Kellgren, som stod fast vid upplysningsidealen, samt den radikale akademimotståndaren och jämlikhetsivraren Thomas Thorild, snillet som sprängde litteraturens former och gick sina egna vägar.
På Gustav III:s anmodan att dikta om forna svenska hjältar, skrev Beskow pjäser och biografier om dem. Till skillnad från den samtida tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel såg han ingen mening eller rak utvecklingslinje genom historien, den bestod av handlande människor med egna motiv. Men i götisk anda var han viss om att en nation som inte kände sin historia, också saknade sitt minne. Han höll sig nära källorna, i mycket högre grad än senare författare som August Strindberg, men fastnade inte i detaljerna utan strävade efter att i den historiska romanens fader Walter Scotts anda väcka det förflutna till liv.
Bland dem han fördjupar sig i finner vi förstås Gustav III, den visionäre monarken med en så stor inbillningskraft att han förstod konsten. Hans egen favorit var slaverimotståndaren och swedenborgaren Bernhard Wadström. Emanuel Swedenborg själv ärades med en levnadsteckning. För Beskow var förnuftstron (utan teknokrati) förenlig med mystiken (utan svärmeri) och i den svenska andeskådarens väldiga utläggningar om himmel och helvete såg han både klarhet och logik. Själv utforskade Beskow det inres geografi i skriften Själens hälsa (1857), som enligt Kerstin Ekman förekom psykoanalysen. Beskow finner att botemedlet på själens sjukdomar, som hat, fåfänga, avund, girighet och begär finns i bildningen, kärleken till vetenskap och konst.
Med Svenska Akademien önskade Gustav III en nationell institution som lyfte litteraturen till en egen maktposition över tidens strömningar och trender. I den andan verkade Beskow och lät den inte bli instrument för någon rörelse. Under hans tid verkade sådana som vännen och akademiledamoten Per Daniel Amadeus Atterbom, ett aktat namn i hela Europa, men också en romantiker som skydde sin tids samhällsfrågor och sökte exil på sin lycksaliga ö. Jonas Love Almqvist gick till storms mot äktenskapen, könsroller och tidens sexual moral och Fredrika Bremer, som var aktuell för en stol i Akademien, skildrade realistisk kvinnans situation i det svenska patriarkatet.
Beskow fick upp ögonen för en ung tänkare som Pontus Wikner, men lät den egensinnige Erik Johan Stagnelius, vårt enda sanna romantiska geni, glida honom ur händerna. Samtidigt sinade den svenska litteraturen, Viktor Rydberg trädde in på scenen först när Beskows dagar var räknade.
Den bereste Beskow hade ett rikt internationellt nätverk. Till hans vänner hörde den åldrade Goethe (vars ögon sade mer än tusen andras och inom sig rymde en hel värld), skräckmästaren E. T. A. Hoffmann, Friedrich Schlegel, Ludwig Tieck och den danske förebilden Adam Oehlenschläger. Goethe förmedlade Beskow insikten om att det finns en djupare andlig europeisk gemenskap som inte påverkas av maktkamper, krig och religiösa schismer, en kulturell tradition från Platon till Victor Hugo som binder kontinenten samman. Det är en viktig iakttagelse Wästberg gör när vi också betänker Beskow och de andra svenska diktarnas intresse för den egna traditionen.
Han räddade Akademien i ett läge där den ekonomiskt höll på att gå bankrutt och tappade anseende när litteraturens ställning i samhället var svag. Vetenskapliga och industriella framsteg klev ifrån humanioran som hade svårt att hänga med i världens allt snabbare rörelser. Han var också själv en mecenat av rang, med en förmögenhet på i dagens penningvärde ett par hundra miljoner kronor bistod han också själv svultna diktare i frusna vindsrum. Själv avstod han från att ta ut lön under den tid han var chef för kungliga teatern och arvodet från Akademien var symboliskt.
Beskow präglades av sina högborgerliga dygder, flit, skötsamhet, nykterhet, hälsa och punktlighet. Wästberg framhåller honom som ett föredöme bland ständiga sekreterare. Först 2018 i samband med metoo definierades dennes uppgifter, innan dess utformades dess roll i hög grad av innehavare själv. Det är tydligt att Wästberg inte imponerades av Sara Danius, som inte lyssnade på andra ledamöter och försökte styra Akademien efter eget huvud. En orubbad styrka mot tidens vindar visade institutionen när den kontroversielle Peter Handke tilldelades Nobelpriset 2019. Å andra sidan har pristagarna därefter knappast uppvisat samma litterära mod och mångsidighet. Kanske skulle Akademien behöva någon av Beskows kaliber igen?
Toppbild. Akademiledamoten Per Wästberg har skrivit en bok om den ständige sekreteraren Bernhard von Beskow. Foto: Caroline Andersson Renaud
***
Läs även: Skönheten finner vi i lidandet
Vid en kriminalhistorisk exposé finner vi att det dödliga våldet i Sverige sjönk till försvinnande låga tal under två socialpolitiska epoker. Den andra infaller under folkhemmet 1930- till 1970-talet och den första under den gustavianska tiden 1772–1809. Det är perioder som präglas av nationellt uppvaknande, stark samhörighet och tydliga normer och inte minst minskande dryckenskap. En viktig reform Gustav III gjorde var att inrätta statliga kronobrännerier, förbjuda hembränning och se till att spannmålsskörden gick till att föda folket i stället för att berusa det. Den totala svenska brännvinskonsumtionen var 1785 16 miljoner liter, knappt 80 år senare hade den stigit till 390 miljoner. Det innebar 90 liter per person, kvinnor och barn inräknat.
Någon som höll sig nykter var den flitige Bernhard Beskow, också under de sju åren han studerade i det vilda och våldsamma Uppsala. Han läste latin och grekiska och tog sin kansliexamen. Därefter följde en mycket framgångsrik karriär som ämbetsman vid Handels- och finansexpeditionen, expeditionssekreterare vid Kungliga Majestäts kansli, handsekreterare hos kronprins Oscar (I) och till sist adlad kammarherre och hovmarskalk. Men framför allt tjänstgjorde han som ständig sekreterare vid Svenska Akademien 1834–1868.
Om sin företrädare på stol nr 12 skriver Per Wästberg i biografin Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk. Den rika borgarsläkten Beskow från Stralsund etablerade sig i Stockholm i början av 1780-talet. Bernhard Beskow växte upp och levde hela sitt liv i ett stort hus på Skeppsbron i Gamla stan. Till familjens ägor hörde gruvor i Bergslagen och Roslagen, Ljusneverken och Söderfors bruk.
Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk
Per Wästberg
Wahlström & Widstrand
Beskow var som vi förstår inte bara en bildad ämbetsman, utan också en författare och dramatiker. Bland hans mest uppmärksammade verk finner vi dikten Sveriges anor från 1824, vars namn också röjer Beskows hemvist i Götiska förbundet. Det var hans bidrag, prisat av Akademien (men sedan brutalt nedgjord av Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg) vid sidan av Johan Olof Wallins psalmer, Erik Gustaf Geijers Vikingen och Odalbonden från 1811 och Esaias Tegnérs diktepos Frithiofs saga (1825), till berättelsen om den svenska nationen. Själv vad Beskow väl medveten om att hans diktargärning skulle stå sig väl bredvid sådana giganter i eftervärldens ögon.
Beskow hade sina rötter i upplysningen och den gustavianska tiden, men förstod de romantiker som sökte sig bortom förnuftets nyttokalkyl, även om sådant som Goethes suicidala Den unge Werthers lidanden (1774) var för mörkt för honom. Han var en vän av fria ord och tankar, men hade ingenting till övers för utopier och politiska experiment. Beskow balanserade i sin kungavänliga reformism mellan tidens ultrareaktionärer och progressiva liberaler.
Han uppskattade äldre svenska skalder som Carl-Michael Bellman, som ledigt rörde sig mellan myten och samtiden, en av de första akademiledamöterna Johan Henric Kellgren, som stod fast vid upplysningsidealen, samt den radikale akademimotståndaren och jämlikhetsivraren Thomas Thorild, snillet som sprängde litteraturens former och gick sina egna vägar.
På Gustav III:s anmodan att dikta om forna svenska hjältar, skrev Beskow pjäser och biografier om dem. Till skillnad från den samtida tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel såg han ingen mening eller rak utvecklingslinje genom historien, den bestod av handlande människor med egna motiv. Men i götisk anda var han viss om att en nation som inte kände sin historia, också saknade sitt minne. Han höll sig nära källorna, i mycket högre grad än senare författare som August Strindberg, men fastnade inte i detaljerna utan strävade efter att i den historiska romanens fader Walter Scotts anda väcka det förflutna till liv.
Bland dem han fördjupar sig i finner vi förstås Gustav III, den visionäre monarken med en så stor inbillningskraft att han förstod konsten. Hans egen favorit var slaverimotståndaren och swedenborgaren Bernhard Wadström. Emanuel Swedenborg själv ärades med en levnadsteckning. För Beskow var förnuftstron (utan teknokrati) förenlig med mystiken (utan svärmeri) och i den svenska andeskådarens väldiga utläggningar om himmel och helvete såg han både klarhet och logik. Själv utforskade Beskow det inres geografi i skriften Själens hälsa (1857), som enligt Kerstin Ekman förekom psykoanalysen. Beskow finner att botemedlet på själens sjukdomar, som hat, fåfänga, avund, girighet och begär finns i bildningen, kärleken till vetenskap och konst.
Med Svenska Akademien önskade Gustav III en nationell institution som lyfte litteraturen till en egen maktposition över tidens strömningar och trender. I den andan verkade Beskow och lät den inte bli instrument för någon rörelse. Under hans tid verkade sådana som vännen och akademiledamoten Per Daniel Amadeus Atterbom, ett aktat namn i hela Europa, men också en romantiker som skydde sin tids samhällsfrågor och sökte exil på sin lycksaliga ö. Jonas Love Almqvist gick till storms mot äktenskapen, könsroller och tidens sexual moral och Fredrika Bremer, som var aktuell för en stol i Akademien, skildrade realistisk kvinnans situation i det svenska patriarkatet.
Beskow fick upp ögonen för en ung tänkare som Pontus Wikner, men lät den egensinnige Erik Johan Stagnelius, vårt enda sanna romantiska geni, glida honom ur händerna. Samtidigt sinade den svenska litteraturen, Viktor Rydberg trädde in på scenen först när Beskows dagar var räknade.
Den bereste Beskow hade ett rikt internationellt nätverk. Till hans vänner hörde den åldrade Goethe (vars ögon sade mer än tusen andras och inom sig rymde en hel värld), skräckmästaren E. T. A. Hoffmann, Friedrich Schlegel, Ludwig Tieck och den danske förebilden Adam Oehlenschläger. Goethe förmedlade Beskow insikten om att det finns en djupare andlig europeisk gemenskap som inte påverkas av maktkamper, krig och religiösa schismer, en kulturell tradition från Platon till Victor Hugo som binder kontinenten samman. Det är en viktig iakttagelse Wästberg gör när vi också betänker Beskow och de andra svenska diktarnas intresse för den egna traditionen.
Han räddade Akademien i ett läge där den ekonomiskt höll på att gå bankrutt och tappade anseende när litteraturens ställning i samhället var svag. Vetenskapliga och industriella framsteg klev ifrån humanioran som hade svårt att hänga med i världens allt snabbare rörelser. Han var också själv en mecenat av rang, med en förmögenhet på i dagens penningvärde ett par hundra miljoner kronor bistod han också själv svultna diktare i frusna vindsrum. Själv avstod han från att ta ut lön under den tid han var chef för kungliga teatern och arvodet från Akademien var symboliskt.
Beskow präglades av sina högborgerliga dygder, flit, skötsamhet, nykterhet, hälsa och punktlighet. Wästberg framhåller honom som ett föredöme bland ständiga sekreterare. Först 2018 i samband med metoo definierades dennes uppgifter, innan dess utformades dess roll i hög grad av innehavare själv. Det är tydligt att Wästberg inte imponerades av Sara Danius, som inte lyssnade på andra ledamöter och försökte styra Akademien efter eget huvud. En orubbad styrka mot tidens vindar visade institutionen när den kontroversielle Peter Handke tilldelades Nobelpriset 2019. Å andra sidan har pristagarna därefter knappast uppvisat samma litterära mod och mångsidighet. Kanske skulle Akademien behöva någon av Beskows kaliber igen?
Toppbild. Akademiledamoten Per Wästberg har skrivit en bok om den ständige sekreteraren Bernhard von Beskow. Foto: Caroline Andersson Renaud
***
Läs även: Skönheten finner vi i lidandet
