Den italienska näktergalen gjorde Sverige borgerligare och ljusare
Mathilda Orozco kom till ett armt, kallt och inbundet land. Den skönsjungande katoliken tinade upp det lutherska Sverige med borgerlig salongskultur.
“Näktergalen från Arnos dal”, så beskrev Esaias Tegnér den skönsjungande Mathilda Orozco under den tid hon levde och verkade på den svenska landsbygden. På senare år har hon i takt med det växande intresset för bortglömda kvinnliga kompositörer tillägnats forskning, en skiva med nyinspelningar av hennes sånger, flera radioreportage och tidningsartiklar.
Historiskt sett var hon omskriven, bland annat av den store litteraturhistorikern Fredrik Böök på 1920-talet. Nu har Susanne Giraud Langenskiöld tillägnat henne biografin Ekon i dur & moll som skildrar Orozcos liv och skapande.
Ekon i dur & moll – En biografi om Mathilda Orozco
Susanne Giraud Langenskiöld
Bokförlaget Langenskiöld
Det var genom hennes andra äktenskap med den svenske översten och greven Josias Montgomery-Cederhielm som Orozco kom till herrgården Segersjö i Närke. Han hade förälskat sig i den sköna italienskan under en resa till Rom 1811 och uppvaktat henne rikligt och sex år senare gifter de sig.
Sett från det sammanhang som ministerdottern Orozco kom ifrån var titeln och bedyranden (han omnämnde henne som “söderns ros med änglagestalt, skön altröst och den ljuvligaste stämma”) det den unge greven egentligen hade att imponera med. Segersjö var en enkel inrättning i förhållande till den lyx och flärd den då 21-åriga Orozco var van vid.
Hon fann inte bara sitt nya hemland vara kallt, mörkt och armt, även människorna var kyliga och inbundna, utan den charm och de sociala färdigheter en societetsdam från Rom var van vid. Att vara en tämligen ensam katolik i ett av världens mest protestantiska länder var inte heller någon lätt livsuppgift. Orozco plågades av den andliga isoleringen fram till sin katolska begravning 1863.
Men hon bestämde sig för att på egen hand förändra Sverige. På godsen (senare också Rytterne i Västmanland) där hon huserade öppnade hon populära salonger, besökta av just tidens stora diktare som Tegnér och Erik Gustaf Geijer (som kallade henne för “söderländskan i Norden”), för musik, uppläsningar, intellektuella samtal och en slags performance-liknande inslag med iscensättningar av kända målningar. Hon introducerar en borgerlig kultur av ett slag som Sverige dittills inte känt.
Själv sjöng Orozco just vackert som en näktergal och komponerade sånger inspirerade av sitt nya hemland och dess folkvisor, men förstås också det sydländska och kontinentala arv hon hade med sig. Orozco var dessutom mer vågad än så, det hör vi exempelvis i den gospel- och bluesartade protestsången Negerflickans klagan (1839) som vänder sig mot slaveriet under en tid då också Sverige ägnade sig åt det. Utöver Tegnér tonsatte Orozco också dikter av bland andra Fredrika Bremer och Johan Ludvig Runeberg. Sångerna är fyllda av passion, glädje, melankoli, humor och ironi och speglar ofta avgörande ögonblick i Orozcos eget liv.
Susanne Giraud Langenskiöld ägnar många ord åt att skildra Orozcos livsturer, familjeliv och relationer, men det mest intressanta är just avsnitten om hennes skapande och kulturella betydelse. Föredömligt nog är boken fylld av partitur som gör att man själv kan ta del av eller rentav spela och framföra Orozcos musik, kanske på en salong någonstans i det arma fosterlandet i norr.
***
