Det är något ytterst Söderbergskt med Therese Bohman
Mystiska Kammakargatan är en kort julberättelse som innehåller mycket. Som modern flanör estetiserar Therese Bohman samtiden med arkaiserande distans.
Det är något ytterst Hjalmar Söderbergskt med författaren och kulturjournalisten Therese Bohman – och då menar jag inte bara hennes romaner. Även hennes kulturjournalistiska texter och konstrecensioner låter ana ett valfrändskap med denne stilbildande författare.
Kammakargatan. En julberättelse – Therese Bohman
Norstedts
Söderberg uppfattades ju först som en blaserad flanör som betraktade världen genom ett estetiskt filter, men läses i dag snarare som en engagerad granskare av sin samtid. Therese Bohman intar en liknande hållning. Hon förhåller sig till debatter med en viss, lätt arkaiserande, distans. Aldrig oengagerat. På Söderbergskt vis kan hon konsten att esteticera samtiden, få den att framstå som lite upphöjd och mer elegant än vad som är fallet. Så även i den nya kortromanen Kammakargatan. En julberättelse.
Precis som hennes tidigare romaner skriver hon i den både luftigt och sparsmakat (för övrigt ytterligare en likhet med Söderberg). Kortromanen skrevs ursprungligen som en julberättelse för en krets vänner, men ges nu ut i en lätt reviderad version som kortroman om 24 kapitel.
I romanen är det hösten 1997 och en ung Therese Bohman kommer till Stockholm för att studera vid Stockholms universitet. Hon är först missnöjd med sina kurskompisar på kulturvetarlinjen, de motsvarar inte hennes romantiska föreställning om vilka det är som ska studera just där. Men sedan gör den svartklädde Andreas entré med en ”axelremsväska i slitet cognacsfärgat läder” över axeln och en ”obestämd frisyr”. När han lägger upp sin svarta vaxduksbok på bänken framför sig, vet romanens berättare att hon funnit en själsfrände. Snart introduceras hon också till hans vän, fanzinemakaren och översättaren Roman Bauer och allt hon drömt om blir verklighet: franska viner, vindlande samtal om Rainer Maria Rilkes poesi, fester som pågår nätterna i ända med belevade och lätt blasé deltagare.
Själv har bokens huvudperson (som alltså delar namn med författaren, en del är troligen självupplevt) flyttat från Norrköping till Skogås i Stockholms utkant. Hon drömmer om ett större sammanhang där konst, litteratur, middagar och antikviteter är självklara inslag. Även om hon också tycker om indiepop och är lite sugen på att gå på nittiotalets indieinstitutioner Tranan och Hannas källare börjar hon istället umgås med Andreas och Roman som föredrar klassiker som Tennstopet och (numera nedlagda) Konditori Valand.
Stockholm och särskilt Kammakargatan framställs i romanen som en kulturell oas, där hon äntligen blommar ut. Hon börjar översätta poesi för fanzinet som Roman ger ut, hon börjar dricka champagne och andra dyra viner, hon lägger sitt studiemedel på eleganta second hand-kläder för att passa in på festerna som är en slags litterära soirer eller salonger.
Precist och elegant formulerar Therese Bohman alltså hur hennes alter ego och berättarröst i romanen längtar efter, med Bourdieus term, ett kulturellt kapital. När hon så småningom flyttar in i en liten extralägenhet över Andreas och Romans våning på Kammakargatan (Andreas kommer från pengar och bjuder ofta sina båda fattiga studentvänner på middagar och dryck) får hon allt detta. Samtidigt vilar det något mystiskt över adressen och i och med detta element och beskrivningen av interiören får jag också känslan av att Therese Bohman sneglar mot en annan svensk klassiker. Men denna gång inte Hjalmar Söderberg, utan Klas Östergren och hans Gentlemen.
Det är en kort och snabbläst roman. Men den innehåller mycket – och en jul firad i ensamhet, med ett champagneglas och en god bok, framstår plötsligt som mycket attraktivt.
***
