En ondsint salighet med övernaturliga trådar

Januarisnön drar sig tillbaka över gräsmattorna. En märkligt mörk fjäril fladdrar fram ur en vrå, försvinner. ”Han har inte levt länge”, tänker jag, ”utan han har funnits till länge”. Det var Seneca som sade det, pekade ut skillnaden. Utforskandet av den sker bara i konstens subnivala rum, platsen mellan köldtäcke och mark varifrån värmen aldrig försvinner och motiven hos det som uppehåller sig där skyddas och döljs, isolerat.

Isolerat ja. Ordet skuggar mig genom Magnus Dahlströms roman Vinter. Kompositionens tre berättelser – vargen, snömannen, människan – är löst förbundna, vet fasor om varandra som läsaren inte har tillträde till, viskar sinsemellan om arv och miljö, om hunden – visst är det en hund? – som namnlös stryker runt. Personerna heter inte heller något så ingen kan kalla på dem. Kvinnorna är gravida, en har onormalt skarp syn, männen söker i föraningar, känner bottensatser bubbla upp. En hjärntumör får minnet att rämna eller framkallas. Osäkerheten, hotbilden är den enda tryggheten. Tid, temperatur och tillhörighet är instängda. Det är juli och kvicksilvret sjunker. Minus elva. Plötsligt 38. Grönsaksodlingarna dör hos tandläkaren och hans sambo. De är nya i trakten, en perifer glesbygd med dålig service. Han har ett vikariat. En ung patient ritar en best.

– Vi måste lyssna på väderrapporten.

– Nu fryser jag.

– Vi går in.

Men vi stod kvar, båda två. Solen trevade sig upp på himlen. Hon var i sjätte månaden.

I den andra delen har många år passerat när vad som kanske är parets son gräver fram ett illa tilltygat lik med sin plogbil. Föreställer sig ”ett djur med en kniv”, tror sig vara skyldig. Inga vanliga ungar föds i bygden och inget vanligt folk avlider. Dahlström reducerar ton och tempo på de aningen för många sidorna till sterila verktyg som går igen i de odontologiska termerna. Mindre lyhört kunde denna metaforiska metod ha blivit karikatyr men nu skapas intervall för ångestfylld transponering.

Ända sedan novellsamlingen Papperskorg (1986) finns råhet jämförbar med frilagd betong. Söl lämnar omedelbart fläckar. I ett skede när AI-botarna monterar ned människans formuleringsfantasi och småsint packar ihop våra ägodelar, vår memorabilia, far omkring i oresonlig döstädning, tar Dahlströms grymma humanitet fram dem igen, placerar i fönster och på spiselkrans, vägrar förberedelse.

”Jag vill skriva saker som kan användas av andra i deras liv”, förklarade Dahlström i en intervju i Svenska Dagbladet (14 januari 2011): ”Även om de tycker illa om det som står kan det vara till användning, en sorts bruksföremål.”

Vad är det, om inte en färdskrivare för ännu ej inträffade olyckor. Dokumentation över det som inte hunnit hända, utomhistoriskt kunskap lagad med övernaturliga trådar. Mest erinrar det bakvänt om vad poeten Gennadij Ajgi benämnde ”naturens metrik”: språk som ser ut som ord men är materia.

Det tidiga författarskapets utagerade våld, som på goda grunder gav upphov till begreppet ”skräckel”, har successivt trängt under ytan, där det är mildare och insyn saknas. Samtidigt har aggressiviteten växt sig existentiellt grövre till en hotbildens emergens som bygger sina förutsättningar på konjunktivens trovärdighet, släkt med möjlighetsmänniskan hos Robert Musil. Under tystnad uttalas högre än någonsin en ondsint salighet.

Vinter fäster som en fjärilssamlare nålar upp insektskroppen. Kisar man ser det ut som en människa. Något har funnits längre än det levt. Och snön faller igen, faller över den svarta lådan.

***

Läs även: En pompös och uddlös satir

Läs även: Makalös och omskakande – hennes läsäventyr hjälper oss att förstå Ukrainas lidande