En vildsint skildring av Stockholmspunkens stjärnor och kalaspinglor

Man behöver nog inte ha varit med på 1980-talet för att uppskatta denna Thomas Stålbergs seriebok Schlagergnaager, även om det hjälper när det gäller att känna igen de ofta råttlika figurerna. Tja, de kan vara vita kaniner (då föga förargelseväckande, det har visst något med sajten Kvartal att göra) som grälar om vad rockmusik egentligen är.

Exempelvis: ”Rock är en sten mot etablissemangets ruta”, bemöts av ”Fan heller! Rock är en spark i häcken!” Eller”den dyngcoola asfaltblomman i den pulserande neondoftande storstadsdjungeln”? Det här var en tid då det förekom så kallade kyssogram, snygga lättklädda brudar som hälsade på. Försvann under aidsepedemin, tror författaren.

Nyårslöften avges då som nu, men löftet ”ingen mer bärs” kontras med ”NYÅR? Då var jag ju onykter” och ”Det gills inte då man inte är vid sinnenas fulla bruk!”.

Dagens ungdomar, i dag ”kids”, kanske förvånas över beskrivningen av Systembolaget för några decennier sedan, då det var ”långa köer, pantomater och handel över disk”. Och förfalskade legitimationer. Bakom disken: ”Vadå ´leggimittasjon´? Legitimation stavas det!” Den lilla parveln som försöker köpa ut svarar ”Inte när det gäller dvärgar!”.

Stålberg vet att vildsint tuschteckna kändisar från förr, inklusive sig själv. Han var medlem i bandet Kung Tung och skildrar en helg i Tranås och Möjlby där ”Pissråttan å rockmössen” inleder med sångtexten ”Jag går ensam omkring i neonljusets sken … en knarkare i tunnelbanan sticker nålen i en ven …”. Det ropas ”Punkjävlar” och hela publiken avviker för att se ”Bröderna Cartwright” på tv. Man spelade ofta på dörren fordomdags, så Kung Tungs gage slutade på 53 kronor och femtio öre.

Mirakulöst nog känner jag igen flera eller rentav de flesta av tidens stjärnor. Som Dag Vag eller ”Seg deg”, med Per Odeltorp, Stina Berge från Pink Champagne. Bumpa-Berra eller Fjodor hittar jag inte. Men Gurra Ljungstedt finns med. Han som var lättast att prata med.

Viktiga namn, de flesta män, som Stålberg har haft att göra med är Kjell Alinge, Lennart Persson, Stefan Wermelin, Lars Esselius (Amba), Thore Sonesson och Håkan Lagher. Han har jobbat med eller för flera andra tidningar. Jag kan inte nämna dem alla. Alltsammans när proggen gav vika för punken. Då Berns Röda rummet blev en formidabel samlingsplats, supställe med fläskchips. Garderobiären kallade oss i gamla slitna läderjackor för ”koftorna”, vill jag minnas. Även Mejan frekventerades, både när klubben låg på Jakobsgatan och senare på Skeppsholmen. I det första fallet syntes det dagen efter på att besökarnas dojor var rödkladdiga efter trappornas färg. Ett tag visades det porrfilm längst upp i kåken. Ibland var Stig Larsson där med en otrevlig kompis.

På sidan 16 känns många igen från Röda rummet: Stålberg himself, Kristina Abelli Elander, Per Odeltorp (Stig Vig), Peter Brundell (från Syster Lycklig och Ståålfågel), Thåström, Stina Berge och Anders Åborg. På ett annan sida hyllas Marlena Ivarsson och hennes tv-program Fräcka fredag. Men slut på det roliga blir det när vår hjälte blir kallad gubbjävel och utbrister ”Fan! Jerry Williams é medelålders! Bosse Skoglund fyller 50 bast! Chucken é lastgammal med drar järnet!”.

Till sist får vi en helt annan serie, Stadsvagabonden Toddy, inspirerad av bland andra Albert Engström, Oscar Andersson (OA) och Robert Storm Pedersen (Storm P). Det blev en luffarföljetong i Dagens Nyheter. Där kan det gå till så här: Toddy, tjock snubbe med en klädnypa på näsan, frågar sin kompis Gorgonzola-Charlie varför denne har fått sparken som sopgubbe. ”Dom tyckte att jag luktade så illa! Likadant var det när jag avskedad ifrån begravningsbyrån!”. ”Jaså?”. ”Döingarna började att vakna … ”. En annan sliten gubbe med stor röd kran säger: ”Man är ju hellre ett känt fyllo än en anonym alkoholist!”

Ja, utropstecknen haglar – och det med rätta! Dock saknar jag somliga 80-talsfenomen. Exempelvis skivaffären Pet Sounds som var, och väl ännu är, ett viktigt ställe att hänga och ibland ragga på. Hur förtjusta var min bästis och jag i Stefan Jacobson, Calle Eklund och en mängd rockstjärnor som syntes där. Min exman Johan Johansson (KSMB, Strindberg, John Lenin) samt Kajsa Grytt, Nike Markelius med flera. Tjejerna här är mer någon sorts allmänna kalaspinglor. Vilket inte hindrar att det är kalas att läsa, lära och flabba åt Stålbergs alster.

Toppbild. Text och illustration av Thomas Stålberg.

***

Läs även: En nostalgitripp till 90-talets popdrömmar om kärlek och kändisskap

Läs även: När datornördarna blev filmhjältar