Europa måste förstå att hård makt spelar roll
Ett farligt bedrägeri. Den danske liberalen och sociologen Henrik Dahl gör upp med den europeiska flatheten mot Ryssland och Kina.
Danmark 2014. Efter den ryska invasionen av Krim tog försvarschefen Peter Bartram initiativ till en bred analys av brister i den danska försvarsförmågan. När han presenterade de oroväckande resultaten för ansvarig minister blev han utskälld. Här skulle inte rustas; här skulle rustas ned.
Berlin 2018. Under ett internationellt besök fick grupp efter grupp av tyska toppolitiker och ämbetsmän frågan om de kunde se minsta problem eller betänklighet med gasledningen Nord Steam 2. Det kunde de inte.
USA 2012. I valrörelsen pekade Mitt Romney på Ryssland som det största geopolitiska hotet. Barack Obama bemötte det med en slapp lustighet: ”Nu ringer 1980-talet och vill ha sin analys tillbaka.”
Henrik Dahls Den tabte fred – Hvordan Vesten vandt Den Kolde Krig og aldrig forstod de nye farer är späckad med exempel på aningslöshet och övermod hos västvärldens ledare. Efter det kalla krigets slut blev man var så innerligt övertygad om sin egen förträfflighet att gamla begränsningar övergavs. Realpolitik tedde sig gammaldags och trist. Här skulle rivas gränser av alla de slag och skapas en ny och öppen värld.
Den tabte fred – Hvordan Vesten vandt Den Kolde Krig og aldrig forstod de nye farer
Henrik Dahl
Grønningen 1
Så småningom har entusiasmen i allt högre grad kommit att ersättas av eftertankens kranka blekhet. Hur kunde man så länge negligera utvecklingen i ett alltmer aggressivt och våldsbenäget Ryssland? Göra sig så ekonomiskt beroende av utbyte med enpartistaten Kina? Tro att invasioner i Mellanöstern skulle ordna demokrati på ett kick och den arabiska våren följas av en lugn och fridsam sommar? Var för sig är Dahls iakttagelser kanske inte så originella, men summan får betydande kraft.
Han blev folketingsledamot för Liberal Alliance vid 2010-talets mitt och har haft en rad tunga utskottsuppdrag. Sedan 2024 representerar han partiet i Europaparlamentet. Innan han gick in i partipolitiken var han verksam som sociolog, och sociologin tar plats även i Den tabte fred. Dahl ser en förklaring till lomhördheten och senfärdigheten hos ledande samhällskretsar i socialpsykologiska mekanismer som grupptänkande, bekräftelsebias och kognitiv dissonans. De höll besvärande nyheter och analyser på vederbörligt avstånd.
En annan huvudtanke är det problematiska i att globaliseringen förändrades från sakfrågor till självändamål: en ideologi. Kontakterna med Kina skulle på alla sätt breddas och fördjupas, inte studeras och utvärderas. Handel med Ryssland och störtande av Saddam Hussein skulle tända upplysningens ljus i Moskva och demokratins i Bagdad. Det var ett farligt självbedrägeri.
Men när Dahl går på som hårdast börjar man nästan undra om det verkligen är ett liberalt parti han företräder. Globalisering blir ett skällsord i stället för ett mångfasetterat fenomen med goda sidor att bejaka och dåliga att bekämpa. Den klarsyn han menar sig visa inför andra civilisationers syn på västliga värden glider lätt över i cynism.
Ja, den kinesiska politbyrån kan uppenbarligen tygla sin förtjusning över yttrandefrihet och rättssäkerhet trots att Kina tagit emot stora utlandsinvesteringar och deltagit i en rad vetenskapliga utbyten. Ja, vi européer måste inse att hård makt spelar långt större roll än vad vi velat tro. Men kom också ihåg att det kan finnas kraft och attraktivitet i våra bärande värden trots att de inte automatiskt sprids genom containerfartyg eller utrikesdeklarationer.
Med detta sagt, råden i bokens epilog känns ändå rimliga och robusta:
Minska beroendet av Kina. Se mindre stjärnögt på FN och WTO. Stärk Europas försvarsförmåga. Fokusera på regionala allianser runt Östersjön. Värna de sammanhållande krafterna i samhället. Och motarbeta grupptänkande genom att ta in oberoende, kritisk analys inför tunga beslut.
***
