Falsk motsättning mellan småborgerlighet och konstnärsliv

Brittiska och tyska förlag slogs om rättigheterna, och jämförde henne med Sally Rooney och Hjalmar Söderberg. När Johanna Hedman 2021 skulle debutera med romanen Trionvar hajpen stor. Kanske lite väl stor. Det tyckte i alla fall flera kritiker, de blev misstänksamma. Spreds boken så snabbt för att den faktiskt var bra, eller var det en cyniskt välgenomarbetad marknadsstrategi från förlagets sida?

När Hedman nu är aktuell med sin andra roman Mecenaterna är just pengarnas relation till konsten ett av huvudspåren. ”…bakom varje gåta fanns ett bankkontonummer” som en konstnär slår fast i romanens inledande kapitel.

Gåtan är att den unga och framgångsrika konstnären Maud är spårlöst försvunnen. Hennes vän, Alma, får i uppdrag av Mauds gallerist att söka rätt på sin gamla vän, ett sökande som utgör ramberättelsen för Mecenaterna.

De resonemang om konstens relation till pengar som börjar på de inledande sidorna blir sällan mer än ytliga karikatyrer. Det tycks vara omöjligt för en rik människa att köpa konst för att denne, ja, har ett genuint intresse för konst. I stället framträder de många mecenater och konsthandlare som flimrar förbi genom berättelsen mest som impulsiva barn med för mycket pengar: ”Solljuset träffade Almas armbandsur som skymtade vid skjortärmen och hon märkte hur byggherrens blick genast drogs till det, som om saker som glittrar fortfarande var oemotståndliga för honom”.

Hedman lyckas väl med att gestalta det vardagliga och mellanmänskliga. Berättelsen drivs framåt av Almas sökande efter Maud men också av en mängd namnlösa figurer som genom åren kommit i kontakt med de båda vännerna. Alma och Maud skiftar ständigt karaktär beroende på vem som betraktar dem, och som läsare greppar man efter en fast essens.

Att greppa varandra är också det som Alma, Maud och bokens andra romanfigurer försöker göra, utan att lyckas. De kommer inte förbi de fasader som andra människor målar upp för att stadga sig själva. Alma är exempelvis fånge i sin egen vardag. Sitter på vanliga middagar, med sin vanliga pojkväns vanliga kompisar och talar om vanliga ämnen: banklån, räntor, barnafödande, arbetet. Hon sörjer en oförutsägbar tid i London tillsammans med Maud där de båda på olika sätt levde ett liv i konstens tjänst. Maud valde att fortsätta. Alma flyttade hem till Sverige och bildade familj, valde tryggheten.

Det påminner mycket om de teman Lydia Sandgren skildrar i sin nya roman Artens överlevnad. Men där Sandgren tappar bort sig i mastodontanspråken lyckas Hedman nå längre, vågar stanna kvar i vardagen, och skildra det begränsande i plattityderna och tryggheten. Visar hur horisonten för vad livet kan bli och vad man kan tala om ständigt krymper när bostadslån och familjeliv tränger sig på. Framför allt får hon fram rädslan i att livet bara händer, blir halvdant för att man inte vågar välja. ”Man blir en andra klassens konstnär, en andra klassens älskare, en andra klassens vän, en annan klassens förälder. Allt blir utspätt och halvdant”, som en av bokens namnlösa figurer resonerar.

Men samtidigt är den bild som framträder att motsättningen mellan den småborgerliga tillvaron och konstnärslivet är en falsk sådan. Att det är en berättelse som berättats så många gånger att den blivit till en fast kostym alla tar på sig utan att tänka.

Det är en frigörande tanke. Det står vem som helst fritt att berätta en annan berättelse. Det viktiga är att man väljer att göra det. Annars kommer man bli fast i det redan berättade.

***

Läs även: Peter Handkes moraliska irrfärd i Jugoslaviens ruiner

Läs även: Böckernas bok berättar allt vi behöver veta