Från Klas Klättermus till dragqueens

Dramatikern och regissören Martina Montelius har rätt: ”Det behövs varken pruttballonger eller en gallgrön ukulele för att göra tillvaron fascinerande för en liten glytt.” Den bästa barnteatern är snarare den som inte spexar med versaler eller har ett pedagogiskt budskap, utan i stället tar barnens tankar och funderingar på allvar.

I antologin Unga Dramaten!: Det osnutna kulturarvet på Sveriges Nationalscen genomlyses varje vrå av teaterhuset och dess verksamhet för barn och unga.

Redaktörer är teatervetaren Karin Helander som ger läsaren en gedigen genomgång av barnteaterns historia – från didaktisk till interaktivt medskapande – medan skådespelaren och dramatikern Hannes Meidal har bidragit med empiriskt material i form av en stor mängd intervjuer med de konstnärliga utövare som varit (eller fortfarande är) knutna till teatern. Därtill bidrar externa skribenter med sina perspektiv. Och som ett bonusmaterial har man tillfogat små lärorika kommentarer i verkförteckningen.

I ”Den politiska barnkulturen” skriver forskaren Ylva Lorentzon om ”barnet i kulturpolitiken, och det politiska i barnkulturen”, i ”Genustrubbel på Dramaten” återger teater– och genusvetaren Tiina Rosenberg en incidenten 2023 när dragduon HBTQUL under en guidning i teaterhuset blev påhoppade av en högerextremist, medan Staffan Westerberg i ”Det finns inga genvägar att skriva för barn” ger en mer konstnärlig reflektion på dramatikerns yrke. 

Det rika bildmaterialet påminner mig om att några av mina starkaste teaterupplevelser har ägt rum just på Unga Dramaten, som vuxen. Från Tant Blomma 1993 till John och svamparna, Ruttet – ett prinsessliv och Drömström och Rundlund via 2000-talets ungdomsteater i form av Liv Strömqvist-pjäserna.

Ni ser, bara titlarna kittlar fantasin.

Och för att vara krass: nog blir man gladare av att sitta med en busig barnpublik än i ett bomullshav av sorgsna seniorer?

Nej, jag är inte den primära målgruppen, men det är något som händer med både regissörer och skådespelare på en institutionsteater när de jobbar med teater för unga. Kanske är det att de sänker garden, vågar låta sig vara mer experimentella och lekfulla. Eller som skådespelaren Sanna Sundqvist skriver i sitt kapitel med den underbara titeln ”Bebisar och flugor”: ”Jag vill slira runt lite mer och låta impulserna styra”. Kopplingen bebisar och flugor, skriver hon, är att de båda kan befinna sig på en scen utan att själva ha en aning om det.

Unga Dramaten! är en alltigenom bjussig tegelsten på 381 imponerande sidor. De olika kapitlen går sedan att läsa solitärt, utan någon inbördes ordning. Här finns möjlighet att plocka godbitarna där man hittar dem, lite som en fluga på scenen.

Vad jag kan sakna är mer oberoende utifrånperspektiv. Här hade exempelvis fler kulturjournalister kunnat sätta Unga Dramaten i ett större sammanhang. Nu medverkar i huvudsak röster från branschen alternativt akademiker. Det ger lite känsla av en verksamhetsberättelse.

Oavsett målgrupp. Att ge ut en bok om den marginaliserade och underfinansierade barn- och ungdomsteatern 2025 är i sig en bragd. Scenkonst som traditionellt spelas på de minsta scenerna och historiskt ofta har regisserats av kvinnor – för att sedan recenseras av kvinnliga kritiker därför att genren har ansetts ha lägre konstnärlig status (vad hände för övrigt med den årliga familjeuppsättningen på Dramatens stora scen?).

För att citera ur Tiina Rosenbergs kapitel: ”Scenkonst är ett utrymme för kritisk reflektion.”: Varför inte börja med de yngsta?

Toppbild. 1. Skådespelerskan Helena Brodin spelade Klas Klättermus och Jonas Bergström Mickel i Jackie Södermans uppsättning av Klas Klättermus på Dramaten 1965. Foto: Jan Björsell/SVD/TT. 2.Per Öhagen som Tjorven och Razmus Nyström som Lillan i dragduon HBTQUL. Foto: Micke Sandström/Dramaten

***

Läs även: Hamlet som ett skruvat avsnitt av Solsidan

Läs även: För Lars Norén är humorn granne med avgrunden