Från Leila Khaled till Greta Thunberg – ett halvt sekel av palestinsk vänstersekterism

När Greta Thunberg höll hov på Sergels torg på tvåårsdagen av Hamas 7 oktober-massaker var inramningen närmast religiöst sekteristisk. Hon ville synas i medierna, men inte få några frågor om dem hon lierat sig med.

Dragningen till våldet, romantiseringen av vreden som spektakel, kan vara en ungdomlig eller ideologisk smitta. Eftersom den finns både till höger och vänster, bland sekulära och religiösa, behöver uppmärksamheten vara skärpt.

Efter flower power-sommaren mörknade det i 1960-talets Kalifornien. Svarta pantrarna lutade sig mot kriminella gatugäng. Studentradikalerna i Weather Underground byggde bomber i vardagsrummet. Så småningom kom Earth First-folket och tände eld på bilsamhället.

Den danska Blekingegadeligan var ett närliggande, närmast deckarliknande exempel. Några hyfsat vanliga danska ungdomar anslöt sig till en marxistisk cell, som från 1970-talets andra hälft och fram till 1989 sadlade om till våldsam rånarliga (en polisman sköts ihjäl) med byten, som skickades utomlands för att stödja världsrevolutionen; i första hand gick pengarna till PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse. Att de så länge förblev oupptäckta berodde på polisens oförmåga att se hur politiskt engagemang och kriminalitet kunde växa samman.

I dag kan det där kanske uppfattas som krusningar i marginalen, efter fatwan mot Salman Rushdie, elfte september, bomberna i Londons kollektivtrafik och Bataclan i Paris. Terror och terrorism finns sedan länge i nyhetskonsumenternas bakhuvuden.

Den erfarne brittiske utrikeskorrespondenten Jason Burkes nya bok The revolutionists har underrubriken Extremisterna som kapade 1970-talet och i centrum står Palestinakonflikten och Baader-Meinhof. Till det anmärkningsvärda hör, menar Burke, att så få individer kunde åstadkomma så mycket skada och nå global uppmärksamhet.

Det senare var syftet med Leila Khaleds och hennes PFLP-partners kapning 1969 av ett flygplan på väg från Rom till Tel Aviv. Snart blev de spektakulära aktionerna än mer våldsamma, med både riktade mord och självmordsbomber i folksamlingar. Under sommar-OS i München 1972 mördades elva israeliska idrottsmän.

Den övergripande berättelsen, som sträcker sig in i nutid, handlar om hur vänsterteoretiskt motiverade grupper kraschlandade i ett moraliskt haveri och hur en progressivt definierad sekularism ersattes av islamisk extremism.

Eftersom det inte tycktes bli någon omvälvning i det välståndsdästa västerlandet vände en del av dåtidens radikaler blickarna mot mer explosiva regioner. Pantrarnas ledare Huey Newton uppgav ”palestinska gerillor” som inspirationskälla. Under 1969 och 1970 tog Fatahs och andras träningsläger i Jordanien emot ett par tusen volontärer från väst.

Sommaren 1970 anlände en grupp aktivister och intellektuella från Västberlin till Amman. En av dem var Gudrun Ensslin, som dragit slutsatsen att våld var det enda som bet på hennes föräldrageneration ”som hade åstadkommit Auschwitz”. I Berlins kaotiska underjord hade hon träffat Andreas Baader och blivit förälskad. Tillsammans med skribenten Ulrike Meinhof och en handfull likasinnade tog de sig till Mellanöstern, på rymmen från poliser och fängelser, för att lära sig gerillakrigföring. Efter otaliga konflikter med värdarna kring moral och hierarkier skickades tyskarna hem.

Revolutioner äter ofta sina barn. Den tyska trion bildade Röda arméfraktionen (RAF) och med hårdnande språkbruk följde precis som hos andra radikaliserade sekter misstänksamhet, uteslutningar och mer desperata våldshandlingar. 1971 publicerade Meinhof en pamflett om stadsgerillan och avrundade med ett citat av Svarta pantrarnas Eldridge Cleaver: ”Du är antingen en del av problemet eller en del av lösningen.”

De rånade banker och stal så många fordon att BMW kom att kallas Baader Meinhof Wagen. RAF:s första mord var på en polisman hösten 1971, och det följdes av fler. Sedan sprängde gruppen bomber vid amerikanska militärbaser, med nya dödsoffer. Två månader före OS i München hade de tre ledarna gripits och de tog senare sina liv i fängelset. RAF:s terror fortsatte ännu ett tag och gruppen kunde knytas till sammanlagt 34 mord, två av dem på den västtyska ambassaden i Stockholm 1975.

Bokens avsnitt om den svenske IB-agenten Gunnar Ekbergs infiltration av de radikala palestinska grupperna är mer rafflande än en Jan Guillou-skröna. Efter att ha skaffat sex falska pass fick Ekberg tillträde till PFLP-strategen Wadie Haddad, som också ville utnyttja Ekbergs dykkunskaper vid undervattensoperationer. Och han behövde fler svenska pass eftersom landet i norr sågs som en lämplig bas för framtida aktioner.

”Det finns alltid ungdomar som är frustrerade och hatar någon eller något”, sa Haddad.

”De hamnar ofta långt till vänster inom politiken, där de kan få utlopp för sin vrede. Vi måste hålla ögonen öppna efter sådana personer, ungdomar som vill göra någonting som får betydelse.”

”The revolutionists” skildrar med spänstig reportageprosa och 70 sidor källhänvisningar hur unga européer, de flesta välutbildade, få av dem från samhällets baksida, gav sig in i en strid de inte kunde kontrollera och vars konsekvenser de inte förmådde överblicka. Det var en tid av självvald blindhet i förhållande till de antikoloniala förebildernas omänsklighet.

Jason Burkes utomordentliga genomgång kan läsas som bokslut över mycket en speciell epok, vars eruptioner av brutalitet ändå kunde kännas främmande i den europeiska vardagen. Sedan dess har terrorismen eskalerat och bidragit till ökad otrygghet och påträngande kontrollsystem.

Det är inte bara radikalismen som har islamiserats; vi lever nu i högre grad med andra världsdelars motsättningar på gatorna där vi rör oss.

***

Läs även: I Linnés växtsamling kan vi se Guds ansikte

Läs även: Judehatet i Sverige tog bara en kort paus