Hans Magnus Enzensbergers eviga ögonblick 

”Ögonblicket då bara ögonblicket räknas.

Som när katten njutningsfullt gäspar,

sträcker ut sina tassar.

Planlöst. Motståndslöst. Samvetslöst…”

När Horace Engdahl för ett par år sedan i en intervju avfärdade att det fanns svenska intellektuella, nämnde han tyske Hans Magnus Enzensberger (1929–2022) som en av de sista levande av det slaget, en man som sammanförde vid och djup bildning med en särskilt integritetsfull kritisk hållning. Möjligen var trots allt den svenske tvillingsjälen Lars Gustafsson (1936–2016) av samma slag. De båda var närmast lika produktiva och mångsidiga skriftställare.

”Det eviga ögonblicket”, är en filosofisk idé som Gustafsson återkommer till genom sitt författarskap, en gudomlig synvinkel där världsalltet genom tid och rum kan betraktas i sin helhet, där dåtid, nutid och framtid flyter samman. Gustafsson återvände också ofta till sin tyske vän och översättare Enzensberger, som i sin dikt ”Nu” ovan beskriver ett sådant tillstånd.

Som generationskamrater var de poeter som med en vardagsspråklig förment lätthet insiktsfullt tog sig an vetenskap, samhällskritik och existentiella frågor. Gustafsson tog starkt intryck av Enzensberg betraktelser om samtidskulturens utveckling. I dag är det hisnande att läsa tyskens framtidsprognoser från sent 60-tal om hur den nya dator- och medieteknologin kommer att utvecklas till ett globalt nätverk där alla kommer att kunna publicera sig i ”sociala medier”.

Enzensberger influerades av de västtyska marxisterna i Frankfurtskolan och hans rannsakande blick gav bland annat upphov till termen ”medvetandeindustri”, hur det mänskliga sinnet reproduceras genom kulturlivet, politiken, utbildningsväsendet och medierna för att upprätthålla den rådande samhällsordningen. Bristen på en offentlighet för det estetiskt, intellektuellt, politiskt och moraliskt prövande saknade han i de kapitalistiska västerländska demokratierna.

Som poet verkade han i Bertolt Brechts anda, de enkla bruksdikterna syftade till att ”producera sanning” som omedelbar verkan hos läsaren.

På senare år, vilket också kan skönjas i de sena dikter som nu givits ut på svenska i samlingen Ögonblicket då bara ögonblicket räknas, ser han kritiskt tillbaka på 68-kamraternas utopism. Själv desillusionerades Enzensberger av resorna till Sovjet och Kuba och han var likt Gustafsson snarast en betraktare med ironisk distans till aktivismen och radikalismen, men som samtidigt alltid stod på den lilla människans sida, hon som försvann och tystnade i efterkrigstidens svällande byråkrati. Gustafssons motto om att aldrig ge sig och att försöka igen känns igen i Enzensbergers dikt CODA:

”Självklart. Kampen fortsätter.

Jag menar det inte politiskt,

jag menar bara den där lilla gubben där,

han som ihärdigt reparerar

det som ni slitit sönder –

vad han heter vet jag inte –,

mormorn som vid flodbanken

tvättar den torterades solkiga skjorta,

och den krokige, gamle mekanikern,

som för femtioelfte gången lagar

den där vattenpumpen på Afrikas horn,

som ni pajat än en gång. De, menar jag,

är de enda som alltid uträttar något…”

Enzensberger studerade bland annat vid Sorbonne i Paris och skrev sin doktorsavhandling om den tyske romantikern Clemens Brentano. Precis som hos Gustafsson finns det också en fascination för det romantiska, sagolika och mystiska. Sådan stämning infinner sig i de vackraste dikterna i samlingen, de som blickar tillbaka uppväxten i 1930- och 40-talets Nazityskland. Som Nürnberg 1935:

”…Det doftade löv och hö.

Och ännu var det lång väg

Till hösten trettionio. Intet ont anande släpade sig freden dit.

Inga eldpelare steg upp

Över staden. Det var kallt

i de höga tonrens skugga.”

Enzensberger anslöt sig som tonåring till Hitlerjugend, men blev utkastad ur ungdomsorganisationen för att han inte var tillräckligt ordningsam för nazisternas smak.

”Jag minns fortfarande, hur han åkte förbi

i en öppen Mercedes,

führern och rikskanslern.

Lustigt hur han hela tiden

Lyfte och sänkte sin högra arm.

Och att fröken Elsa –

det var pianolärarinnan, hon

som gav mig rottingen eftersom

mazurkan i a-moll, ”Notre temps”,

var för svårt för mig –

kastade sig ut ur fönstret

på St. Johannis Mühögasse,

det minns jag fortfarande…”

(Ur en gammal dams minne)

Eller det fysiska minnet av kriget i Lekplats:

”…Murken ammunition: mässingsringar

och tomhylsor, metalliskt glänsande

i sanden. Tvångsarbetarens

tennskål som myrorna

flockas kring. Ja,

där, i den underjordiska

bunkern lekte vi ibland

kurragömma efter skolan.”

Enzensbergers senare dikter handlar om att släppa taget om livet och världen, den ålderdomens exil som Frankfurtmarxisten Theodor W. Adorno beskrev drabbade Ludwig van Beethoven mot slutet, en bitterhet, men också en slags konstnärlig frigörelse och växande förmåga att se tillvaron från andra sidan, från himlen. Enzensbergers beskriver i sina dikter hur den egna horisonten krymper samtidigt som nuets eviga ögonblick vidgas, som i Snabbt över:

”Lev långsammare än sköldpaddan

och de hedniska gudarna, tålmodigt,

utan brådska, det bästa kommer senare.

Kroppen förfaller eller försjunker,

Ryggraden böjs eller blir krum

under årens tyngd, från lemmarna

flyr lyster, spänst och kraft.

Det urblekta håret lossnar,

de lösgjorda lockarna, den skrumpna hudenden rynkiga pannan, tandgluggarna…”

***

Läs även: En judisk moral för en mångkulturell värld

Läs även: Den prydlige schweizarens mysterier lockar fortfarande