Lustfyllt och elegant i spionmästaren le Carrés anda

Journalisterna Peter Bratt och Jan Guillous avslöjande av den hemliga svenska underrättelse- och säkerhetsorganisationen IB är en av efterkrigstidens mest uppmärksammade politiska skandaler. Deras artiklar i Folket i Bild/Kulturfront ledde som bekant till att de båda fängslades, anklagade för spioneri.

Folket i Bild-redaktionen och den bullrige, pratsamme ”Janne” som framstår som ”redaktionens spelevink” förekommer visserligen i Gunnar Ardelius roman En dag av törst. Men den som letar efter en historisk roman om hela IB-affären får leta vidare. För även om IB är av högsta vikt för Ardelius roman, är det inte där fokus ligger. I stället berättar han om en alkoholiserad akademikers väg in i den hemliga underrättelsetjänsten – med uppdragsresor till Israel och informationsinhämtning via inbrott i olika lägenheter.

Men IB bildar mer en fond, mot vilken Gunnar Ardelius skriver ut sina personer. André Becksell är romanens huvudperson. I inledningen befinner han sig rent geografiskt (och ska det snart visa sig, karriärmässigt) på toppen i universitetsstaden Uppsala: på Uppsala slott. Där firas nämligen hans avhandling om ”bevisbördan i arbetsrättsliga mål”. Andrés handledare håller tal, förväntningarna på den unge, så lovande och nu nydisputerade filosofie doktorn är höga.

Men André kan inte sluta dricka. Pruttfull reser han sig till sist upp (själva rörelsen från sittande till stående tar många rader i romanen och är både komisk och högst tragisk) och förklarar att han tycker att alla närvarande, förutom hans handledare är avskum som kan dra åt helvete.

Hans fall blir hårt. Den utlovade tjänsten försvinner, han blir en persona non grata på institutionen. Till sist får han en tjänst på en myndighet. När trådarna i romanen börjar nystas upp, blir det tydligt att detta från början orkestrerats av högre uppsatta personer i den hemliga underrättelsetjänsten. Med en smula utpressning och lögner får de sedan André att uträtta sina uppdrag. 

Det handlar också om Andrés vänner: överklassflickan Magdalena (som André är hemligt förälskad i) och hennes vänsterradikale pojkvän Kaj som övertalar sin flickvän att bo i kollektiv på landet, och som visar sig planera terroristdåd.  

Gunnar Ardelius berättar rappt och spännande, med ett lustfyllt och elegant språk. Inspirationen från spionmästare som John le Carré lyser igenom och 70-talsdetaljerna är omsorgsfullt inbäddade i texten. Ändå ärEn dag av törst inte huvudsakligen en spion- och deckarroman. Snarare är det vänskap, kärlek – och främst alkoholism – som är de tunga ämnen som boken rör sig kring. 

Som läsare får vi följa med i alla stadier som André genomgår när han dricker. Från den pirrande, jublande känslan av den första ölens kontakt med gommen, fram till det nedspydda och nedkissade vrak han är dagen efter. De ständiga löftena och föresatserna om att han har slutat. AA-mötena som han börjar gå på. Förhoppningarna och sveken. Precis som i disputationsscenen är det skrivet med lätt hand, det växlar mellan humor och blytyngd, och är det jag som läsare faktiskt bryr mig mest om. 

Gunnar Ardelius har en rad romaner och fackböcker bakom sig. Det märks. Som författare är han säker och att han säkert läst in sig i detalj på 70-talets politiska schatteringar kan man ana sig till, eftersom han skickligt nog undviker att vara redovisande. I stället för att uttömma ämnet IB låter han läsaren bara nosa på det – vill man veta mer får man söka information någon annanstans. 

***

Läs även: Livstidsdömd terrorist och succéförfattare

Läs även: När Bob Hund var meningen med livet