Hon söker sanningen om sin ukrainska familj

Som barn visste Victoria Belim inte vilken nationalitet hon skulle ange i skolans blanketter, detta eftersom familjens rötter spretade åt olika håll, liksom språken och kulturerna. "Jag hade inte fått lära mig att tänka på människor utifrån ursprung, språk eller ras…", skriver hon för att understryka hur osannolikt det känns att konflikten mellan Ukraina och Ryssland ska "komma att påverka" hennes "egen släkt".

Röda sirener är en rik berättelse skriven av en författare vars desperata tonläge tränger igenom alla barriärer. Victoria Belim är en ukrainsk journalist, delvis uppväxt i USA och numera bosatt i Bryssel, som 2014 återvänder till krigets Ukraina för att nysta i en välbevarad familjehemlighet.

Hon vill ta reda på vad som hände hennes gammelmorbror Nikodim, han som på 1930-talet försvann spårlöst under mystiska omständigheter. Beredd som hon är på seg post-sovjetisk byråkrati och hinder orsakade av det pågående kriget blir hon högst överraskad av att det hårdaste motståndet kommer från hennes egen mormor Valentina. Vad är det med Nikodims försvinnande som fortfarande är så tabubelagt?

Sökandet i arkiv och efter särskilda människor tar Victoria Belim runt från plats till plats i det älskade hemlandet. Hon hamnar till slut i Poltava och KGB:s före detta högkvarter – vilket till hennes förvåning fortfarande väcker obehag hos mormodern. Varför? Och kan det ha något med Nikodim att göra?

Victoria Belim har tecknat ett levande, varmt och brokigt familjeporträtt som är omöjligt att inte reflektera genom det pågående och numera fullskaliga kriget med Ryssland. Hon söker efter sanningen i den mörka familjehistorien samtidigt som läsaren vet att positionerna åter ska flyttas fram, och det förflutna hinna ikapp.

En stor del av läsupplevelsen består av just det: ynnesten att lära känna Ukraina genom Belims ömsinta blick och reflektioner, hennes miljöbeskrivningar och träffsäkra personporträtt, bland vilka den känsliga skildringen av mormodern Valentina tveklöst är berättelsens stora behållning. Den gamla kvinnan som har genomlevt 1930-talets svältkatastrof, andra världskriget och Stalins skräckvälde, påtar i jorden i sin körsbärsträdgård i den lilla staden Bereh i västra Ukraina.

Samtidigt med det överhängande hotet från Putin lägger hon ner all sin kraft i den lilla jordplätten. Drivkraften och engagemanget är rörande och högst symboliskt. Hur viktig kan en bit jord bli för känslan av bibehållen kontroll? Hur trösterik är en körsbärsträdgård i en tillvaro kantad av katastrofer?

Belim lyckas för det mesta med konststycket att driva fram narrativet både i rollen som människa och journalist. Det är i gränslandet mellan dessa perspektiv som berättelsen skaver och blir särskilt drabbande.

"Jag hade ägnat åratal åt studier i statskunskap men klarade ändå inte av att koppla ihop det jag hade läst i böckerna med mina släktingars personliga upplevelser.", skriver hon och fortsätter: "Jag klarade inte av att se någonting tydligt längre. Alltihop flöt i vartannat."

En del invändningar har funnits gentemot bokens genrebestämning. Är Röda sirener verkligen en roman? Är den inte snarare ett reportage? Är den en fulländad familjehistoria eller först och främst en färgstark skildring av hemlandet?

Måhända skulle berättelsen haft en del att vinna på att skalas ner. Det finns partier i vilka Belim blir särskilt långrandig och styltigt pedagogisk. Dessa stycken skulle ha kunnat offras till förmån för berättarflytet.

Läs även: Den stötdämpande generationen

Läs även: Han häcklade Hitler men förlät Zarah Leander