Immanuel Kant – den upplyste rasisten?

”Vad är en människa?” Det är den centrala fråga som den store tyske upplysningsfilosofen Immanuel Kant ämnade besvara. Själv tog han intryck av den italienske renässanshumanisten Giovanni Pico della Mirandola som hävdade att Gud hade slut på idéer när denne skapade människan, och därför gav henne friheten att forma sin egen natur.

Denna föreställning om vår existentiella frihet har sedan följt det västerländska tänkandet, i vår tid tydligast hos den franske filosofen Jean-Paul Sartre som formulerade modernitetens credo: ”Existensen föregår essensen” och ”människan är dömd till frihet”.

Hos Kant möter vi denna idé i synen på människan som en kulturvarelse. Det som skiljer oss från andra djur är att gränsen för vår natur endast är vår fantasi och vårt förstånd. Det är människans mission enligt Kant, att genom frihet och förnuft förädla våra kulturer och samhällen och på så vis bli mer mänskliga.

Han formulerade en maxim om människovärdet: att var människa ska behandlas som ett mål i sig, och aldrig uteslutande som ett medel. Det låter som en stadig princip för en universell jämlikhet mellan alla människor, men så enkelt är det inte.

Det ser vi när vi läser Kants sista stora verk Antropologi ur ett pragmatiskt perspektiv (1798), vilket nu givits ut på svenska.

Han ägnade en stor del av sin undervisning och forskning om just antropologi, läran om människan. Till skillnad från dagens antropologer, som främst beskriver människor som samhälls- och kulturvarelser, utgick Kant från det man vid tiden trodde sig veta om människans mentala och kroppsliga förmågor för att förstå henne. Det för honom snart till frågan om könet och raser.

Den notoriske ungkarlen Kant tänkte sig att kvinnan och mannen var utrustade med skilda förstånd. Han hävdar att kvinnor inte förmår delta i det medborgerliga offentliga livet, men väl i hemmet, och där drar de sig inte för “huskrig”.

Kant intresserade sig särskilt för judarna. Enligt honom utgör de “en stat inom staten” på grund av sin egen politisk-religiösa sammanslutning i de länder i vilka de lever. Han hävdar att judar är ett släkte av “bedragare” och “ockrare” som begagnat köpmansmentaliteten just därför att det gamla Palestina sedan Salomos dagar varit ett centrum för korsande handelsvägar. Kant ser därför inte judarnas förskingring som en förbannelse, utan som en välsignelse: de har kunnat sprida sin handelsverksamhet över världen och berikat sig ordentligt.

För Kant är inte affärsmannaskap något dåligt. Likt den samtide Adam Smith ser han handel som en civiliserande aktivitet. Judar tillhör dessutom tillsammans med de vita européerna, perserna (Mellanösterns fransmän) och araberna (Mellanösterns spanjorer) till de människor som är mest utvecklade.

Kants raslära är inte strikt rasistisk. Han hävdar att människan utgör en art, men att denna utvecklats olika beroende på klimatet i de olika världsdelarna. Just den omständigheten har gjort att de lägre raserna, dit han räknar asiater, afrikaner och de amerikanska urinvånarna, haft det gynnsamt – och därför inte av kyla och armod pressats att utveckla kultur och teknologi i den utsträckning som människorna i Europa och Mellanöstern behövt göra.

Det ställer oss inför Kants inställning till samtidens kolonialism och slavhandel. Här är den store systematikern tämligen motsägelsefull. Han uppfattar det vara i strid med andra folks rättigheter och människovärde att invadera deras samhällen och ta dem som slavar. Å andra sidan ser han det som en framtida nödvändighet att de utvecklade och upplysta européerna som förmyndare formulerar lagar åt de ursprungsbefolkningar som helt enkelt saknar förstånd, kultur och moral.

I Kants antropologi ser vi hur hans moraliska ideal krockar med det han betraktar som en vetenskapligt belagd verklighet, ett dilemma som följt västerlandet i stort under både den koloniala och postkoloniala eran. Står våra värderingar närmare en universell moralisk och politisk sanning? Om det är fallet, hur ska vi hantera de folk och kulturer som vill och är något annat?

***

Läs även: Platon på tok för woke för amerikaner

Läs även: Immanuel Kant – en oförbätterlig protestant