Ingen kärlek är som den höviska

I Peter Handkes moderna riddarroman Frukttjuven (2017) ger sig fransyskan Alexa och hennes väpnare, pizzabudet Valter, ut på en yttre och inre färd för att finna “sitt riktiga land”. För i det Frankrike de nu lever är de främlingar.

Också Picardies landsbygd har invaderats av modernitetens avloppssystem, fiberledningar och automatiserade pendeltågsspärrar. Den nya infrastrukturen är kinesisk. Frekventa terrordåd, böneutrop och kvinnor som döljer sina ansikten har på kort tid förändrat européernas livsvärld.

I den tyske riddaren och skalden Wolfram von Eschenbachs diktverk Willehalm (1217) leder hjälten med samma namn en frankisk här till seger över de invaderande saracenerna. Men det är dennes epos Parzival (1210) som är Handkes uttalade förlaga, för likt Alex beger sig Eschenbachs riddare ut på ett andligt korståg i sin jakt på ett hem, att få invigas i den heliga graalens hemlighet.

Det är till denna sagolika sagovärld Eschenbach för oss i prologen Titurel (1217), nu för första gången översatt från medelhögtyska till svenska av Fredrica Särdquist:

“Jag för här ett äventyr på tal

för dem som verkligen har älskat

och fått känna längtans kval.”

Graalriddaren Titurel ligger för döden. Han är den första människan som anförtrotts den mystiska graal, en himmelsk sten som skapats av änglarna (Eschenbach hävdar att han läst om den i en morisk skrift, och sannerligen låter det som muslimernas heliga Kaba i Mecka). Sonen Frimutel är ingen riktigt riddarämne, men Titurel hyser stora förhoppningar om att barnbarnen ska föra graalens arv vidare.

Men det blir inte alls som han hoppats på, familjen drabbas av stor olycka och ättlingarna förgås en efter en. Den älskade dotterdottern Schoyisane dör i barnsäng när hon föder Sigune. Flickan växer i stället upp hos sin moster Herzeloyde, drottningen av Wales. Där finns också Herzeloydes fosterson Schionatulander och de två barnen blir bästa barndomskamrater och förälskar sig så småningom i varandra.

Den unge Schonatulander gör som förväntat sin riddartjänst när han slår sin rastlöse fosterfar Gahmuret följe och beger sig till Mellanöstern för att undsätta kalifen i Bagdad som angripits av kungabröderna i Babylon och Nineve. Når Sigune och Schionatulander är ifrån varandra växer sig deras längtan och kärlek sig bara starkare. Det övertygar Herzolyde om att hennes fosterbarn är rätt för varandra.

Senare befinner sig de återförenade ute i skogen när de möter den förlupna jakthunden Gardeviaz (“Giv på vägen akt”), som har ett koppel smyckat med ädelstenar. När Schionatulander är iväg och fiskar kan inte Sigune låta bli att undersöka kopplet och det visar sig ha en inristad berättelse. Hunden sliter sig och river upp hennes handflator. Uppslukad av historien på kopplet, ger Sigune Schonatulander den ödesdigra uppgiften att jaga ifatt hunden, för ingenting är viktigare för henne.

Titurel är mindre gåtfull för den som läst Parzival och tagit del av Eschenbachs sammansatta och mångbottnade litterära universum. När det begav sig lästes han förstås med en helt annan förförståelse av en publik som väl var insatt i alla omgärdande sägner och myter. Inspirerad av Arthurlegenden och fransmannen Chrétien de Troyes förlaga Perceval (1181) populariserade han berättelsen om den walesiske riddaren.

Herzeloyde och Gahmuret är Parzivals föräldrar och Titurel, den förste graalriddaren, hans morfar. Sigune är hans kloka kusin som återkommande ger honom tröst och råd på hans färd mot graalens hemlighet. Sista gången han möter henne ligger hon död av sorg vid Schionatulanders grav. För till skillnad från Parzival är inte Titurel en berättelse om liv och uppbyggelse, utan om död och förfall.

Eschenbach är upptagen av sin samtids stora fråga: Vad är kärlek?

I den medeltida kristna kulturen pågår en kamp mellan den själsliga och världsliga kärleken, en motsättning som var främmande under antiken. Man riktar sin kärlek mot Gud och medmänniskan, men drivs också av passioner till andra. Spänningen mellan köttets begär och den ädla kärlekens dygd utgör något som är moraliskt, passionerat, disciplinerande, förödmjukande, exalterat och överskridande. Det handlar om en ideal platonisk kärlek som är fylld av begär, men utan utlevd sexualitet.

Den höviska kärleken är den som kommer till uttryck i att mannen genom sitt ridderliga mod vinner kvinnans gunst. Hennes dygd gör henne onåbar, han måste bevisa sig för att vara hennes hjärta värdig. I Titurel slutar detta i en tragedi, Sigune skickar iväg sin älskade Schionatulander på ett omöjligt och ska det visa sig, dödligt uppdrag.

För Eschenbach intresserar sig också för en annan av medeltidens stora filosofiska spörsmål, nämligen den om språkets relation till verkligheten. Representerar verkligen orden världen, eller tenderar de att förleda oss från den? Det minner om senare tysktalande författare som Handkes upptagenhet vid att överskrida språkets konventioner och schabloner för att nå det omedelbart sanna och riktiga varat.

Det unga paret blir så besatta av berättelsen på kopplet att de tappar bort det riktiga livet. Den frisläppta hunden symboliserar den vilda och fria kärleken, en kraft som är omöjlig att tygla i det förutbestämda och det unga paret mister både den och sig själva.

Samtidigt är det Eschenbachs ord som likt Parzivals sökande efter graalen som för oss till en annan, högre och djupare verklighet. Här är kärleken en evinnerlig passionerad kraft som både sammantvinnar och sliter isär och det blir aldrig så smärtsamt levande som i Särdquists vackra svenska:

”Sådan är ju världens gång:

allt ljuvligt ska den undanrycka.”

Toppbild. Den vackra damen utan nåd, målning av Frank Bernard Dicksee från 1901. Mårten Ericsons mmslag till Wolfram von Eschenbachts Titurel. Foto: Bristol Museum & Art Gallery/Wikimedia Commons/Bokförlaget April

***

Läs även: Stig Strömholm: Historielösheten är vår historia och framtid

Läs även: En ond cirkel – fattiga fransmän har bara råd att köpa kinesiskt