Judith Hermann kastar sig ut i stor litteratur
Stilsäker, flödande och fängslande. En gång kallad "soundet av en ny generation" har Judith Hermann nu äntligen mognat som författare.
Judith Hermann slog igenom stort hemma i Tyskland med debutnovellsamlingen Sommerhaus, später 1998. Då var hon 28 och sades vara ”soundet av en ny generation” inom litteraturen. Novellsamlingen översattes så småningom till svenska, men frågan är om det stora genombrottet i Sverige ändå inte kom med romanen Hemma som gavs ut på svenska för två år sedan.
I den nya essäsamlingen får vi både följa med till det där huset vid kusten som kallas hemma och några av personerna och händelserna som vi känner igen från novellerna i debuten, liksom till detaljer ur hennes övriga romaner och novellsamlingar.
Vi skulle ha talat om allt – Judith Hermann
Översättning Jesper Festin
Weyler förlag
Essäerna i boken är baserade på hennes poetikföreläsningar i Frankfurt. Dessa poetikföreläsningar inrättades år 1959 och är en stor sak i Tyskland. Storheter som Ingeborg Bachmann, Günter Grass och Heinrich Böll har där gett publiken möjlighet ”att delta i litteraturteoretiska processer och överväganden” som det står på poetikföreläsningarnas hemsida. Samtidigt innebär en föreläsning här ett litteraturens adelsmärke.
Oftast ges föreläsningarna också oftast ut i bokform. Jag har inte läst alla, men en betydande mängd. Och jag har aldrig varit så uppslukad av läsningen som då jag fick Judith Hermanns Vi skulle ha talat om allt i handen. Redan i förordet förklarar hon att hon till stor del undvikit att skriva om skrivandet för att i stället ge utrymme åt ”människor och situationer som influerat” hennes skrivande. Och det är precis det som gör Vi skulle ha talat om allt till en så flödande, associativ och fängslande läsning. Där andra poetikböcker kan bli torra, redovisande och tekniska erbjuder Judith Hermann konkretion, händelser och personer i en slags berättelse där hon med lätt och varsam hand inflikar förklaringar och tankar kring varför och hur hon skriver.
Konkretionen vibrerar allra kraftigast i den första essäns inledning. Hon berättar där om hur hon en sen kväll i Berlin är på hemväg med en vän. De har inte setts på länge, men har nu haft en helkväll. De är lite runda under fötterna och blir plötsligt sugna på att röka, trots att båda har slutat för flera år sedan. De går in på en ”späti”, en slags nattöppna butiker som det vimlar av i Berlin och där man kan handla tobak, alkohol och diverse matvaror och godis.
Just på den ”späti” som Judith Hermann kliver in på möter hon oväntat sin gamla psykoanalytiker dr Dreehüs. Han har just köpt ett paket cigaretter och bjuder både henne och vännen på varsin. De småpratar lite och sedan försvinner han in på en närbelägen bar. Judith Hermann skriver om sin tvekan, men hur hon sedan bestämmer sig för att följa efter honom in för att fortsätta samtalet med den man som under flera år fört anteckningar och hummat när hon vänt ut och in på sitt eget liv och psyke.
I Hermanns beskrivning finns det något ytterst fascinerande. Terapeuten vet allt om henne, även hennes dunklaste sidor. Hon vet ingenting om honom. Samtalet i baren skulle kunna bli pinsamt och jobbigt. Ändå kastar hon sig in. Kanske är det också så hon skriver också? Att hon kastar sig ut. Det är länge sedan hon skrev den nya generationens sound, och det är skönt. För här är det en äldre, stilistiskt och psykologiskt säkrare författare som håller i pennan – och resultatet är lysande.
Dessutom behöver man inte ha läst de andra böckerna av Judith Hermann för att ha behållning av dessa essäer. Deras berättelser håller även utan referenserna till tidigare verk och jag tror att det rent av är genom denna text som många kommer att upptäcka henne. Jag hoppas det, för det här är verkligen stor litteratur.
***
