”Kärlek är den ytterst svåra insikten att något utöver jaget självt är verkligt”
Iris Murdoch skrev om vår förmåga att öva bort egoismen. I sin bok om filosofen och författaren är Anna Victoria Hallberg nära att fånga kärlekens väsen.
Till slut blir varje filosof sitt eget firmament. Fjättrade av sfären når de inte mörkret som i begynnelsen föreföll så slumpartat att det inte kunde försmå och låta impressionisten bli observatorium, heroiskt självhypnotiserad.
Skensömn utgjorde moralfilosofen och prosaisten Iris Murdochs resonans. Hon var den sorts mellanrumsvarelse Walter Benjamin gav namnet ”tröskelförtrogen”, en förseningens existensform och kunskapsinklination, inte för att dra sig men för att livet är ett spelbord inför croupiers släta källarblick.
Alltid på väg in. Aldrig i.
Du berör min själ – Scener ur ett liv med Iris Murdoch
Anna Victoria Hallberg
Fri tanke
Från denna vacklande upphöjning utgår litteraturvetaren Anna Victoria Hallbergs Du berör min själ när den siktar urskillningsförmågans och själviakttagelsens sociala och kulturella landamären genom Murdochs idévärld och konst. Några få år på 90-talet bodde de nästgårds varandra i Oxford. Några få år senare upptäckte Hallberg Enhörningen och fantasins förbindelse med det okända, andliga och godheten. De tre decennier boken krävt framträder i lyhördhetens mjuka genomträngning som syrar textens timbre. Ansträngningens utsida är lätthet.
Antagligen borde jag skriva om en akademisk vakendröm, om närläsningens imitationer av pascalska förlagor i vilka människans endera fördärvade eller återlösta, intiga eller oändliga fjäderdräkt fejas, men det går inte att bortse från jaget, fritt från tidstypisk journalistisk rättelse, som när allt kommer omkring bara ”vill vara borgerlig bohem, med en liten inkomst och ett eget rum i Virginia Woolfs anda”. Det finns vardaglig himmel och sol: barn, man, föräldrar, vänner. Det finns då, nu, ett efteråt. Det finns ett fjärran muller var blixtar famnas av Murdochs åskledare och Ekelöfs scintillationer: ”– den som väntar försoning, han är en oförsonad. Den som vill frälsning, han är en redan fördömd.”
Sentimentet må vara Woolfs (Erik Lindegrens beskrivning av essäernas ”förstorade diagram över hennes sensibilitet … en glimt av den glädje hon kunde känna, när hon skrev”) men ekot är Emily Dickinsons när stämgaffeln sätts i det otänktas betydelse för hjärttonerna. Hjärttonerna är det Goda, begreppet Murdoch förvandlade till fiktion när det Godas verklighet, beroende av att ”öva sig bort” från egoismens kummel, stötte mot suveränitetens mur. Det hindrar inte uttolkare att klättra över, ställa sig på andra sidan och ropa: Det ser likadant ut här som där! Hallberg gör det i Wittgensteins sällskap och vet ” att föreställa sig ett språk är att föreställa sig en livsform”.
Formerna Platsen, Tiden och Minnet pekar ut intellektuella, estetiska och kroppsliga riktningar, markerar erfarenhetens lodlinjer varifrån subjektet förklaras och motsägs; begäret gömmer distansklossar i fickan, friheten står på förlustens egendom, moralens mortelstöt bearbetar biografi men lämnar litteratur i skålen. Uppmärksamhetens kontraktion är inte förnedringsprocessen Simone Weil anslöt till dialektiska tankeakter, men aktören måste prövas och kasta ut sin inre HR-avdelning till det paradoxalas hänsynslösa förmån: ”Kärlek är den ytterst svåra insikten att något utöver jaget självt är verkligt”.
Firmamentet formas i skenet från Platons skuggor.
Skulle vi känna igen kärleken om den målade sitt porträtt?
Hallberg kommer närmare frågan än någon gjort sedan P O Enquist i Nedstörtad ängel. En sibyllisk rörelse lyfter mark under sinnet.
Vi kan bara förnimma visdom vi bär konturerna av. Du berör min själ placerar dem i mig som snubbelstenar och vägen är sig inte lik men öppnare och skönare än förr.
Toppbild. Anna Victoria Hallberg har skrivit om den irländsk-brittiska författaren och filosofen Iris Murdoch i sin nya bok Du berör min själ. Foto: Mikael Lundblad
***
Läs även: Radikalhöger i stökigaste laget
Till slut blir varje filosof sitt eget firmament. Fjättrade av sfären når de inte mörkret som i begynnelsen föreföll så slumpartat att det inte kunde försmå och låta impressionisten bli observatorium, heroiskt självhypnotiserad.
Skensömn utgjorde moralfilosofen och prosaisten Iris Murdochs resonans. Hon var den sorts mellanrumsvarelse Walter Benjamin gav namnet ”tröskelförtrogen”, en förseningens existensform och kunskapsinklination, inte för att dra sig men för att livet är ett spelbord inför croupiers släta källarblick.
Alltid på väg in. Aldrig i.
Du berör min själ – Scener ur ett liv med Iris Murdoch
Anna Victoria Hallberg
Fri tanke
Från denna vacklande upphöjning utgår litteraturvetaren Anna Victoria Hallbergs Du berör min själ när den siktar urskillningsförmågans och själviakttagelsens sociala och kulturella landamären genom Murdochs idévärld och konst. Några få år på 90-talet bodde de nästgårds varandra i Oxford. Några få år senare upptäckte Hallberg Enhörningen och fantasins förbindelse med det okända, andliga och godheten. De tre decennier boken krävt framträder i lyhördhetens mjuka genomträngning som syrar textens timbre. Ansträngningens utsida är lätthet.
Antagligen borde jag skriva om en akademisk vakendröm, om närläsningens imitationer av pascalska förlagor i vilka människans endera fördärvade eller återlösta, intiga eller oändliga fjäderdräkt fejas, men det går inte att bortse från jaget, fritt från tidstypisk journalistisk rättelse, som när allt kommer omkring bara ”vill vara borgerlig bohem, med en liten inkomst och ett eget rum i Virginia Woolfs anda”. Det finns vardaglig himmel och sol: barn, man, föräldrar, vänner. Det finns då, nu, ett efteråt. Det finns ett fjärran muller var blixtar famnas av Murdochs åskledare och Ekelöfs scintillationer: ”– den som väntar försoning, han är en oförsonad. Den som vill frälsning, han är en redan fördömd.”
Sentimentet må vara Woolfs (Erik Lindegrens beskrivning av essäernas ”förstorade diagram över hennes sensibilitet … en glimt av den glädje hon kunde känna, när hon skrev”) men ekot är Emily Dickinsons när stämgaffeln sätts i det otänktas betydelse för hjärttonerna. Hjärttonerna är det Goda, begreppet Murdoch förvandlade till fiktion när det Godas verklighet, beroende av att ”öva sig bort” från egoismens kummel, stötte mot suveränitetens mur. Det hindrar inte uttolkare att klättra över, ställa sig på andra sidan och ropa: Det ser likadant ut här som där! Hallberg gör det i Wittgensteins sällskap och vet ” att föreställa sig ett språk är att föreställa sig en livsform”.
Formerna Platsen, Tiden och Minnet pekar ut intellektuella, estetiska och kroppsliga riktningar, markerar erfarenhetens lodlinjer varifrån subjektet förklaras och motsägs; begäret gömmer distansklossar i fickan, friheten står på förlustens egendom, moralens mortelstöt bearbetar biografi men lämnar litteratur i skålen. Uppmärksamhetens kontraktion är inte förnedringsprocessen Simone Weil anslöt till dialektiska tankeakter, men aktören måste prövas och kasta ut sin inre HR-avdelning till det paradoxalas hänsynslösa förmån: ”Kärlek är den ytterst svåra insikten att något utöver jaget självt är verkligt”.
Firmamentet formas i skenet från Platons skuggor.
Skulle vi känna igen kärleken om den målade sitt porträtt?
Hallberg kommer närmare frågan än någon gjort sedan P O Enquist i Nedstörtad ängel. En sibyllisk rörelse lyfter mark under sinnet.
Vi kan bara förnimma visdom vi bär konturerna av. Du berör min själ placerar dem i mig som snubbelstenar och vägen är sig inte lik men öppnare och skönare än förr.
Toppbild. Anna Victoria Hallberg har skrivit om den irländsk-brittiska författaren och filosofen Iris Murdoch i sin nya bok Du berör min själ. Foto: Mikael Lundblad
***
Läs även: Radikalhöger i stökigaste laget
