Kvinnoorkestern som musiksatte Förintelsen
I Auschwitz tjänade musiken tyrannerna. Anne Sebba berättar om de kvinnliga musiker som överlevde genom att lägga dimridåer över koncentrationslägret.
Det är skymning i block tolv i Auschwitz-Birkenau. Inne i det stora rummet spelas Beethovens Pathetique. Sonaten, som är komponerad för solopiano, framförs just denna kväll av tre violiner och en cello. Fyra unga kvinnor följer noterna som medfången Fania, en gång konservatoriestudent, arrangerat för kvartetten. Det är strängt förbjudet för dem att spela stycket. Judiska musiker ansågs inte värdiga att närma sig de stora tyska verken. Med den hemliga kvällskonserten tar orkestermedlemmarna en stor risk. Cellisten Anita Laskar är 18 år vid tillfället. Hon har senare berättat att tonerna i den stunden, under ett ögonblick, lösgjorde sinnet från det helvete som hon var fånge i. I musiken förnam Anita minnet av en annan värld.
The Women’s Orchestra of Auschwitz: A Story of Survival
Anne Sebba
Weidenfeld & Nicolson
Scenen är en detalj i The Women’s Orchestra of Auschwitz: A Story of Survival (Weidenfeld & Nicolson, 2025), författad av den brittiske historikern Anne Sebba. För att markera 80-årsdagen av Tysklands kapitulation och freden, tecknar hon en fresk över individerna i och runt den enda helkvinnliga orkestern i nazisternas förintelseläger. Med en empiri som består av intervjuer, memoarer, vittnesmål, brev och ett enormt arkivmaterial mejslar Sebba fram särdragen hos kvinnorna i den orkester som fanns mellan april 1943 och oktober 1944.
Men det är inte en berättelse om hur sköna toner räddar en grupp dödsdömda kvinnor, som Anne Sebba skrivit. Tvärtom är hon mån om att skildra hur musiken i dödslägret framför allt förstärkte förtrycket. Musiken tjänade tyrannerna. I Auschwitz fanns sex orkestrar där musikerna utgjordes av lägerfångar. Under de maniska inräkningarna framförde de om och om igen Radetzkymarschen och Marche Militaire. Morgon och kväll. Med musikens hjälp lades dimridåer om vad Auschwitz var för slags anläggning: orkestrarna tvingades spela vid nya fångars ankomst till stationen. Den väl valda välkomstrepertoaren var ett sätt att lugna och under ytterligare en stund förleda familjer, medan de slussades mot selektion och död.
Det var lägervakten Maria Mandl, kallad ”besten” för gränslös användning av läderpiskan, som tog initiativ till en särskild kvinnoorkester. För egen vinnings skull. Orkestern skulle ge Mandel auktoritet i lägrets patriarkala befälshierarki. Hon ville ha lika hög status som de manliga vakterna. Dessutom ville hon göra intryck på sin älskare, en nazistisk arkitekt med större kulturellt kapital än den 31-åringe SS-kommendanten. En egen orkester var medlet för att uppnå allt i ett enda drag.
Historiens centralgestalt är den 36-åriga Alma Rosé, en av Europas mest begåvade och remarkabla musiker. Hon kommer i juli 1943 till Josef Mengeles pseudovetenskapliga experimentavdelning i Auschwitz. Övertygad om att döden är nära förestående, ber hon att få spela violin som en sista önskan. Det blir en uppspelning som omedelbart gör Alma till dirigent för Mandls nystartade musikprojekt.
Alma expanderar snabbt orkestern till ett fyrtiotal medlemmar. Av dessa är endast fem professionella musiker. De allra flesta är under tjugo år och har bara tagit enstaka lektioner som barn, innan krig och förföljelser omöjliggjorde ett vanligt liv. Alma förhandlar fram ett fåtal privilegier som ger kvinnogruppen en chans att återta lite av vad det är att vara människa. Orkestermedlemmarna tilldelas underkläder, de får tvätta sig och behöver inte raka skallen. De sover i ett eget hus, block 12, kallad ”musikblocket”.
Sebbas efterforskningar visar att det varken var förmånerna eller kärleken till musiken som mirakulöst håller den stora gruppen intakt och vid liv. Det är den stenhårda disciplin som Alma Rosé upprätthåller i gruppen som tycks ha varit avgörande. Almas rutiner och kravet på koncentration under de långa repetitionerna gav ett skydd, berättar orkestermedlemmarna. Gruppen var alltid tillsammans och hölls sysselsatta inne i bubblan. Det var på partituret och Almas dirigentpinne, inte på vidrigheterna som försiggick runt omkring, som fokus skulle ligga. De visste mycket väl vad askan som ständigt lade sig på instrument och noter bestod av. Krematoriet låg jämte musikblocket. De såg och förstod allt. Slarv i musicerandet straffade Alma, eftersom ett dåligt framträdande äventyrade hela gruppen. Om någon av dem fallerade, väntade gaskammaren också för samtliga i orkestern. ”Orkestern överlever tillsammans eller dör tillsammans”, upprepade Alma för de unga kvinnorna.
Av en grupp mestadels bestående av amatörer skapade hon en orkester som kunde spela ouvertyrer, operetter, jazz och populärmusik. De spelade Cavelleria Rusticana, sjöng Rigoletto och Madame Butterfly. Av de 200 musikstycken som gruppen småningom kunde framföra under de ibland tre timmar långa konserter som SS-vakterna krävde, bestod bara ett tiotal av militärmarscher. Alma hade en önskan att efter kriget turnera i Europa med flickorna. ”Jag kommer aldrig släppa dem. Jag är inte intresserad av någonting annat”. Drömmen gick i kras. Alma Rosé dock hastigt i förgiftning den femte april 1944. Kvar av hennes tid som dirigent finns en svart läderbok med noter och sångtexter, räddade av violinisten Hilde Grünbaum.
Några av orkestermedlemmarna valde att fortsätta spela efter befrielsen, andra valde helt bort musiken ur det liv som följde. Att lägga händerna på instrumentet, att alls höra samma stycken blev för dem att framkalla outhärdliga minnen av det lidande, våld och sadism som orkestern ibland tvingades bevittna och ibland ackompanjera. Men Anne Sebbas bok handlar som sagt inte om musik. Den handlar om överlevnad. Fyrtio kvinnor behöll livet. Inte tack vare musiken, utan genom att gruppen höll ihop, trots väldiga skillnader i religion, etnicitet, språk och kultur. Det var den snällhet, generositet och solidaritet som de i kritiska ögonblick visade varandra som gav dem livlinor. Sammanhållningen i orkestern gav kvinnorna hopp. Ur hoppet vann de kraft att överleva.
Toppbild. Den brittiska författaren Anne Sebba är aktuell med boken The Women's Orchestra of Auschwitz. Foto: Serena Bolton/Weidenfeld & Nicolson
***
Det är skymning i block tolv i Auschwitz-Birkenau. Inne i det stora rummet spelas Beethovens Pathetique. Sonaten, som är komponerad för solopiano, framförs just denna kväll av tre violiner och en cello. Fyra unga kvinnor följer noterna som medfången Fania, en gång konservatoriestudent, arrangerat för kvartetten. Det är strängt förbjudet för dem att spela stycket. Judiska musiker ansågs inte värdiga att närma sig de stora tyska verken. Med den hemliga kvällskonserten tar orkestermedlemmarna en stor risk. Cellisten Anita Laskar är 18 år vid tillfället. Hon har senare berättat att tonerna i den stunden, under ett ögonblick, lösgjorde sinnet från det helvete som hon var fånge i. I musiken förnam Anita minnet av en annan värld.
The Women’s Orchestra of Auschwitz: A Story of Survival
Anne Sebba
Weidenfeld & Nicolson
Scenen är en detalj i The Women’s Orchestra of Auschwitz: A Story of Survival (Weidenfeld & Nicolson, 2025), författad av den brittiske historikern Anne Sebba. För att markera 80-årsdagen av Tysklands kapitulation och freden, tecknar hon en fresk över individerna i och runt den enda helkvinnliga orkestern i nazisternas förintelseläger. Med en empiri som består av intervjuer, memoarer, vittnesmål, brev och ett enormt arkivmaterial mejslar Sebba fram särdragen hos kvinnorna i den orkester som fanns mellan april 1943 och oktober 1944.
Men det är inte en berättelse om hur sköna toner räddar en grupp dödsdömda kvinnor, som Anne Sebba skrivit. Tvärtom är hon mån om att skildra hur musiken i dödslägret framför allt förstärkte förtrycket. Musiken tjänade tyrannerna. I Auschwitz fanns sex orkestrar där musikerna utgjordes av lägerfångar. Under de maniska inräkningarna framförde de om och om igen Radetzkymarschen och Marche Militaire. Morgon och kväll. Med musikens hjälp lades dimridåer om vad Auschwitz var för slags anläggning: orkestrarna tvingades spela vid nya fångars ankomst till stationen. Den väl valda välkomstrepertoaren var ett sätt att lugna och under ytterligare en stund förleda familjer, medan de slussades mot selektion och död.
Det var lägervakten Maria Mandl, kallad ”besten” för gränslös användning av läderpiskan, som tog initiativ till en särskild kvinnoorkester. För egen vinnings skull. Orkestern skulle ge Mandel auktoritet i lägrets patriarkala befälshierarki. Hon ville ha lika hög status som de manliga vakterna. Dessutom ville hon göra intryck på sin älskare, en nazistisk arkitekt med större kulturellt kapital än den 31-åringe SS-kommendanten. En egen orkester var medlet för att uppnå allt i ett enda drag.
Historiens centralgestalt är den 36-åriga Alma Rosé, en av Europas mest begåvade och remarkabla musiker. Hon kommer i juli 1943 till Josef Mengeles pseudovetenskapliga experimentavdelning i Auschwitz. Övertygad om att döden är nära förestående, ber hon att få spela violin som en sista önskan. Det blir en uppspelning som omedelbart gör Alma till dirigent för Mandls nystartade musikprojekt.
Alma expanderar snabbt orkestern till ett fyrtiotal medlemmar. Av dessa är endast fem professionella musiker. De allra flesta är under tjugo år och har bara tagit enstaka lektioner som barn, innan krig och förföljelser omöjliggjorde ett vanligt liv. Alma förhandlar fram ett fåtal privilegier som ger kvinnogruppen en chans att återta lite av vad det är att vara människa. Orkestermedlemmarna tilldelas underkläder, de får tvätta sig och behöver inte raka skallen. De sover i ett eget hus, block 12, kallad ”musikblocket”.
Sebbas efterforskningar visar att det varken var förmånerna eller kärleken till musiken som mirakulöst håller den stora gruppen intakt och vid liv. Det är den stenhårda disciplin som Alma Rosé upprätthåller i gruppen som tycks ha varit avgörande. Almas rutiner och kravet på koncentration under de långa repetitionerna gav ett skydd, berättar orkestermedlemmarna. Gruppen var alltid tillsammans och hölls sysselsatta inne i bubblan. Det var på partituret och Almas dirigentpinne, inte på vidrigheterna som försiggick runt omkring, som fokus skulle ligga. De visste mycket väl vad askan som ständigt lade sig på instrument och noter bestod av. Krematoriet låg jämte musikblocket. De såg och förstod allt. Slarv i musicerandet straffade Alma, eftersom ett dåligt framträdande äventyrade hela gruppen. Om någon av dem fallerade, väntade gaskammaren också för samtliga i orkestern. ”Orkestern överlever tillsammans eller dör tillsammans”, upprepade Alma för de unga kvinnorna.
Av en grupp mestadels bestående av amatörer skapade hon en orkester som kunde spela ouvertyrer, operetter, jazz och populärmusik. De spelade Cavelleria Rusticana, sjöng Rigoletto och Madame Butterfly. Av de 200 musikstycken som gruppen småningom kunde framföra under de ibland tre timmar långa konserter som SS-vakterna krävde, bestod bara ett tiotal av militärmarscher. Alma hade en önskan att efter kriget turnera i Europa med flickorna. ”Jag kommer aldrig släppa dem. Jag är inte intresserad av någonting annat”. Drömmen gick i kras. Alma Rosé dock hastigt i förgiftning den femte april 1944. Kvar av hennes tid som dirigent finns en svart läderbok med noter och sångtexter, räddade av violinisten Hilde Grünbaum.
Några av orkestermedlemmarna valde att fortsätta spela efter befrielsen, andra valde helt bort musiken ur det liv som följde. Att lägga händerna på instrumentet, att alls höra samma stycken blev för dem att framkalla outhärdliga minnen av det lidande, våld och sadism som orkestern ibland tvingades bevittna och ibland ackompanjera. Men Anne Sebbas bok handlar som sagt inte om musik. Den handlar om överlevnad. Fyrtio kvinnor behöll livet. Inte tack vare musiken, utan genom att gruppen höll ihop, trots väldiga skillnader i religion, etnicitet, språk och kultur. Det var den snällhet, generositet och solidaritet som de i kritiska ögonblick visade varandra som gav dem livlinor. Sammanhållningen i orkestern gav kvinnorna hopp. Ur hoppet vann de kraft att överleva.
Toppbild. Den brittiska författaren Anne Sebba är aktuell med boken The Women’s Orchestra of Auschwitz. Foto: Serena Bolton/Weidenfeld & Nicolson
***
