Kvinnor ”finns” inte längre när genusforskningen glömt sitt syfte
Genushistorikern Yvonne Hirdmans romandebut är en kritik av hur hennes verklighetsfrånvända forskningsområde inte längre känns vid att kvinnor finns.
Det var i föreläsningssalen på Magle Stora Kyrkogata som jag första gången mötte det: genussystemet. Nästan trettio år har passerat sedan jag var student på historiska institutionen i Lund.
I kursen som avhandlade 1900-talet läste vi som allra hastigast om Yvonne Hirdmans genusanalys och jag vaknade till. Se där, äntligen något för en ung kvinna som var mätt på krig, men hungrig på att förstå hur livsvillkor för kvinnor och män tett sig över tid.
Jag lärde mig kvickt Hirdmans nya terminologi och min blick på förflutenheten och samtiden ändrade sig. Ett stycke av min framtid stakades ut. Att det blev som det blev för mig i fortsatta studier, uppsatser, utredningar, uppdrag och uppbrott går att knyta till den där dagen då genus kom in i bilden. Fast det visste jag ju inte då.
Kungshamra 67 – Yvonne Hirdman
Ordfront förlag
Vid 82 års ålder romandebuterar feministikonen, historikern och författaren Yvonne Hirdman med Kungshamra 67 . Hon gör det med en berättelse om sju människoöden som flätas samman i det nybyggda studentbostadsområdet Kungshamra. Under fyra dygn följer vi tätt på Christa, Åke, Unni, Jonne, Krister, Mona och Sigge; de första tre dagarna utspelar sig 1967 medan den fjärde förflyttar läsaren till den nya milleniets första år.
Hirdman zoomar in på individerna och gestaltar via dem stämningar, konflikter och rörelser i två Sverige med trettio års mellanrum. Ungdomens storslagna drömmar, starka dofter och röda barrikader ställt mot hur livet stöpte de sju.
I den avslutande delen har gamla teorier krockat med nya ideologier. Små livslögner har byggts upp som värn mot besvikelser, tillkortakommanden och bruten vänskap. Inte bara tidsskildringarna, utan greppet, tonen och tematiken minner om det allra bästa i Lukas Moodyssons två Tillsammans-filmer. Som glimtarna ur den anarkistiska och pacifistiska Provierörelsens kaosmöten, där medlemmarna har svårt att enas om vilken fråga kampen gäller. Är det rätten att få säga ”knulla” eller avskaffa apartheidsystemet som kommer först?
Kungshamra 67 är elegant komponerad och effektivt berättad, utan att ge avkall på djup eller detaljer. Det går utmärkt att läsa den med god behållning, även om man inte bryr sig det bittersta om Yvonne Hirdmans vetenskapliga bidrag och akademiska karriär. Har man som jag befunnit sig inne i den bubbla på universitetet som har genus som prefix, ligger det nära till hands att tolka romanen som en kommentar till ett forskningsfält som glömt bort varför det kom till.
Kvinnovetenskap (som sedan blev genusvetenskap) handlade först om att addera det andra könets erfarenheter och perspektiv till den stora historien, sedan om att systematiskt beforska och kartlägga skillnader i villkor, arbete, lön och politik mellan kvinnor och män. Utgångspunkten för kunskapsprojektet var att det i sinnevärlden existerar två kön (inte 5, 12 eller 65) och att könens relation utgör den understa bjälken i alla andra sociala ordningar. Våra genusföreställningar om manligt respektive kvinnligt skiftar över tid och rum, men biologin skiftar inte. Håller man fast i det synsättet, som Hirdman gjort, hamnar man på kollisonskurs med den aggressiva teorifalang som absolut inte vill tala om kön, bara om flytande identiteter.
För Hirdman är kroppen ingen social konstruktion. Inte sexualdriften eller fortplantningen heller. Heterosexualiteten kan inte reduceras till en matris och avfärdas som en påtvingad uppfattning bland andra påtvingade uppfattningar. Det är den vanligaste formen av sexualitet. Och hon låter de situationer, val och prövningar som Christa, Åke, Unni, Jonne, Krister, Mona och Sigge genomlever, illustrera allt detta. Det kön som queerteorin försöker sudda ut, drar och sliter i de sju. Det finns.
I berättelsen finns också universitetet. Det tronar som en stabil koloss, vars professorer bara tycks benägna att upptäcka begåvning och forskarämne om studenten starkt påminner om någon i det mansdominerade kollegiet och skriver uppsatser som befäster vad professorerna redan vet. Då kommer doktorandtjänst och flotta erbjudanden som brev på posten.
Träffsäkert beskriver Hirdman ointresset för nya frågeställningar på outforskad empiri. Den som går mot strömmen måste liksom tvinga sig på akademin. Så är det i romanen och så har det många gånger varit i verkligheten. ”Varför gör du egentligen det här? Vad vill du oss?” frågade en gång en äldre professor mig under ett fullsatt seminarium. Jag var där för att presentera en analys av varför de kvinnor som disputerade genast flydde institutionen, medan männen förnöjt stannade kvar.
Kungshamra 67 är en berättelse om individer som i olika grad formas av och stångas med sin tids genusföreställningar och tankesystem. Precis som Hirdman själv gjort, först med den gamla akademin som inte ville väga in kön överhuvudtaget och sedan med det nya teoriimpregnerade maktspråk som inte vill se kön, särskilt inte kvinnors.
Många, många år efter det där första mötet i Lund befann jag mig på Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg. Vi jämställdhetsintegrerade universitet och högskolor. De som höll i taktpinnen den här gången krävde följsamhet med en ny genusdoktrin. Enligt den var Hirdmans analys inte tillräckligt intersektionell. Nu skulle universiteten ledas bort från binära föreställningar om kategorierna ”hon” och ”han”. Det blev jag som gick och banan ändrade sig igen.
Det vilar något vackert över att det är i en ny genre som Yvonne Hirdman ger oss bitar ur sju människors livsväg. De är fiktiva, men vi kommer dem och tiden så nära att lukten av Lucky Strike och smaken av ingefärspäron och lättvispad grädde fyller sinnena under läsningen. På sidorna vibrerar livet; det kränger, vänder, bråkar, tar slut eller börjar rulla igen.Kungshamra 67 är en studie av människan, författad av genusprofessorn som aldrig upphört att intressera sig för verkligheten – då och nu.
***
