Luuk gör vad som faller honom in
Martin Luuks biografi landar rätt i en samtid som är besatt av 90-talet med dess ikoner Oasis, Kent och Bob Hund... och Magnus Uggla.
Året är 1994, på Hard Rock Cafe i Stockholm har humorgruppen Killinggänget ett möte med Magnus Uggla för att diskutera en eventuell krogshow. Martin Luuk har bjudits in, han har jobbat med gruppen tidigare men är inte officiellt medlem ännu. Uggla och humorgruppen sitter runt bordet när Martin Luuk får frågan om vad han tycker om idén med krogshowen.
Martin Luuk. Självbiografi: 1984-2001
Marin Luuk
Norstedts
“Jag vill inte jobba med Magnus Uggla. Jag menar det. Ni har en helt egen grej och Magnus har sin grej. Ni behöver inte gå åt det hållet. Tvärtom tycker jag att ni ska gå åt andra hållet. Mitt förslag är att ni sätter upp en Norén-pjäs”, säger Martin Luuk.
Det blev aldrig någon krogshow.
För de flesta är Martin Luuk nog mest känd som medlem i Killinggänget: humorgruppen som lyckades med att vara folkliga samtidigt som de tilltalade den trendkänsliga nittiotalsgenerationen. Robert Gustafssons, Johan Rheborgs och Jonas Indes imitationer och karaktärer inramades av populärkulturella referenser signerade Andres Lokko och Henrik Schyffert.
Till skillnad från Killingkollegan Schyffert, ständigt aktuell med föreställningar, filmer och serier, har Luuk förblivit mer i kulisserna. Trots att han på senare år förutom att ha skrivit egensinniga böcker även haft en biroll i tv-serien Bonusfamiljen. Under åren som Killingmedlem skrev han manus och bidrog med idéer, men ställde sig sällan själv framför kameran. Samtidigt fanns storebror Kristian ständigt med i blickfånget, först som hyllad busringare i P3:s Hassan, därefter i tv-rutan med stora programledarroller på bästa sändningstid.
Till formen är Självbiografi:1984-2001 en traditionell livsberättelse och beskriver de rastlösa åren från puberteten tills han hittar sin plats i livet. Martin är en känslig och rastlös person som inte tänker underkasta sig spelets regler. Detta märks redan i barndomen. När han ska uppträda i skolan väljer han att trumma på en bit kött i stället för på ett trumset. Han söker det autentiska ljudet, som han jämför med “när man slår sig själv på låret med handen”.
I tidiga 20-årsåldern gör Martin Luuk slut med Stockholm och flyttar till Lund. Innan flytten är han noggrann med att berätta vilka människor han vill ha kvar i sitt liv, och vilka han inte vill ha kvar. Väl i Lund isolerar han sig själv. Idén är att göra sig helt oberoende av andra människor. Han skriver självmordsbrev till familjen.
Ett genomgående tema är skildringen av Luuks exilestniska bakgrund, ett arv som kom att påverka honom mycket. Från skolgången och vännerna i den estniska skolan i Stockholm till hans traditionella farfar som förkroppsligade en annan tid och ett annorlunda sätt att vara man på. Med honom finns även ett diffust barndomsminne som Martin Luuk senare i livet tvingas ta tag i.
Trots beskrivningarna av alla absurda och komiska händelser ur Martin Luuks liv vilar känslan av vilsenhet i bakgrunden hela tiden. Stilen är oväntat återhållen, i kontrast till de excentriska drag han bevisligen besitter. Boken är full av referenser, mest till popmusik, vilket hjälper till att placera Martin Luuk i den kontext han blev vuxen: ett nittiotal fyllt av attityd, positionering och trender. Den landar också i en samtid som verkar besatt av just det decenniet, där nittiotalsikoner som Oasis, Kent och Bob Hund spelar utsålda avskedskonserter för både fyrtioplussare och Generation Z-kids.
Självbiografi. 1984-2001 är på samma gång underhållande och mörk, om ett liv präglat av motsägelser: synlig men ensam, framgångsrik men rastlös, ständigt på jakt efter något mer.
På tal om Magnus Uggla.
Tjugo år efter händelsen på Hard Rock kom Magnus Uggla med den självbiografiska monologen “Hallå”. Manuset stod Martin Luuk för.
***
Året är 1994, på Hard Rock Cafe i Stockholm har humorgruppen Killinggänget ett möte med Magnus Uggla för att diskutera en eventuell krogshow. Martin Luuk har bjudits in, han har jobbat med gruppen tidigare men är inte officiellt medlem ännu. Uggla och humorgruppen sitter runt bordet när Martin Luuk får frågan om vad han tycker om idén med krogshowen.
Martin Luuk. Självbiografi: 1984-2001
Marin Luuk
Norstedts
“Jag vill inte jobba med Magnus Uggla. Jag menar det. Ni har en helt egen grej och Magnus har sin grej. Ni behöver inte gå åt det hållet. Tvärtom tycker jag att ni ska gå åt andra hållet. Mitt förslag är att ni sätter upp en Norén-pjäs”, säger Martin Luuk.
Det blev aldrig någon krogshow.
För de flesta är Martin Luuk nog mest känd som medlem i Killinggänget: humorgruppen som lyckades med att vara folkliga samtidigt som de tilltalade den trendkänsliga nittiotalsgenerationen. Robert Gustafssons, Johan Rheborgs och Jonas Indes imitationer och karaktärer inramades av populärkulturella referenser signerade Andres Lokko och Henrik Schyffert.
Till skillnad från Killingkollegan Schyffert, ständigt aktuell med föreställningar, filmer och serier, har Luuk förblivit mer i kulisserna. Trots att han på senare år förutom att ha skrivit egensinniga böcker även haft en biroll i tv-serien Bonusfamiljen. Under åren som Killingmedlem skrev han manus och bidrog med idéer, men ställde sig sällan själv framför kameran. Samtidigt fanns storebror Kristian ständigt med i blickfånget, först som hyllad busringare i P3:s Hassan, därefter i tv-rutan med stora programledarroller på bästa sändningstid.
Till formen är Självbiografi:1984-2001 en traditionell livsberättelse och beskriver de rastlösa åren från puberteten tills han hittar sin plats i livet. Martin är en känslig och rastlös person som inte tänker underkasta sig spelets regler. Detta märks redan i barndomen. När han ska uppträda i skolan väljer han att trumma på en bit kött i stället för på ett trumset. Han söker det autentiska ljudet, som han jämför med “när man slår sig själv på låret med handen”.
I tidiga 20-årsåldern gör Martin Luuk slut med Stockholm och flyttar till Lund. Innan flytten är han noggrann med att berätta vilka människor han vill ha kvar i sitt liv, och vilka han inte vill ha kvar. Väl i Lund isolerar han sig själv. Idén är att göra sig helt oberoende av andra människor. Han skriver självmordsbrev till familjen.
Ett genomgående tema är skildringen av Luuks exilestniska bakgrund, ett arv som kom att påverka honom mycket. Från skolgången och vännerna i den estniska skolan i Stockholm till hans traditionella farfar som förkroppsligade en annan tid och ett annorlunda sätt att vara man på. Med honom finns även ett diffust barndomsminne som Martin Luuk senare i livet tvingas ta tag i.
Trots beskrivningarna av alla absurda och komiska händelser ur Martin Luuks liv vilar känslan av vilsenhet i bakgrunden hela tiden. Stilen är oväntat återhållen, i kontrast till de excentriska drag han bevisligen besitter. Boken är full av referenser, mest till popmusik, vilket hjälper till att placera Martin Luuk i den kontext han blev vuxen: ett nittiotal fyllt av attityd, positionering och trender. Den landar också i en samtid som verkar besatt av just det decenniet, där nittiotalsikoner som Oasis, Kent och Bob Hund spelar utsålda avskedskonserter för både fyrtioplussare och Generation Z-kids.
Självbiografi. 1984-2001 är på samma gång underhållande och mörk, om ett liv präglat av motsägelser: synlig men ensam, framgångsrik men rastlös, ständigt på jakt efter något mer.
På tal om Magnus Uggla.
Tjugo år efter händelsen på Hard Rock kom Magnus Uggla med den självbiografiska monologen “Hallå”. Manuset stod Martin Luuk för.
***
