Makalös och omskakande – hennes läsäventyr hjälper oss att förstå Ukrainas lidande

Den ukrainska författaren Sofia Andruchovytj föddes i Ivano-Frankivsk 1982 och debuterade med prosasamlingen Rekviem för dagarna år 2000. Hon är dotter till författaren Jurij Andruchovytj och har sedan sin debut givit ut ytterligare sex prosaböcker. 2020 gav hon ut Amadoka, ett mäktigt epos om Ukrainas moderna historia i två band på sammanlagt tusen sidor. Romanen blev hennes internationella genombrott och renderade henne Internationella Hermann Hessepriset 2024.

Det förstår jag när jag tar mig an hennes opus. Det är en makalös roman och det mest omskakande jag läst på länge.

De två delarna skiljer sig rejält från varandra. I den första gestaltar hon tiden under de båda världskrigen genom att berätta om människorna i en mindre stad i västra Ukraina. Släktbanden är inte alltid lätta att hålla koll på men det spelar mindre roll ty hennes språk är levande och precist, prosan musikalisk och associationsrik och det sjuder av dofter, naturnära iakttagelser och metaforer som ofta är enkla men geniala. Berättelsen förvandlas efterhand till en jättelik fresk där det myllrar av folk och öden; romanen blir inte bara en skakande berättelse utan också en filosofisk diskussion om Minnet ty minnena: ”… gav värme, bedövning, en viktlöshetens slöja.” Hon gestaltar också den eviga brottningen mellan sanning och lögn, medveten lögn men också den lögn som kan vara enda bot mot outhärdliga minnen.

Första delen är mer av konventionell roman där muntligt berättande och intressanta perspektivskiften bär bygget. Skildringen av den lilla staden under tyskarnas ockupation är närmast outhärdlig läsning, inte bara för att Andruchovytj så detaljrikt skildrar ett antal judiska familjers öden utan också för att hon sätter fingret på hur vi alla bär allt inom oss: viljan till motstånd, viljan till medlöperi men också ibland, värst av allt, viljan att utplåna grannar och före detta vänner ty ”…ofta anpassade man sig för att det kändes bättre.” Eller, ännu värre, som en av den lilla stadens ukrainare uttrycker det: ”…det var inte bra att tyskarna var här, men det som de gjorde med judarna var bra…”

Ett av de öden som biter sig fast i den första delen är den judiske pojken Pinchas Birnbaum, son till skäktaren i staden: ”På en och samma gång var han både klokare och dummare än andra.” Pinchas är lite av ett naivt geni som i sin anteckningsbok inte bara skriver ner historierna om människorna i staden i pytteskrift utan också tecknar av dem. Det är också han som med hjälp av gamla kartor berättar för sina lekkamrater om det som blivit romanens namn, Amadoka, en sjö som Herodotos lär ha placerat i det område i västra Ukraina där romanen utspelar sig.

Andra delen är inte roman på samma sätt som den första utan mer av politisk litteratur- och konsthistoria och om tyngden i den första delen ligger på tyskarnas grymheter under andra världskriget så fokuserar den andra på hur sovjetsamhället stympade människorna i Ukraina. Det är en stundtals lite torr men ändå spännande genomgång av ett antal ukrainska författaröden och av striden mellan nyklassicister och socialrealister, där den gåtfulle Viktor Petrov står i centrum, en spränglärd kameleont som älskade paradoxer och arbetade både för Sovjet och Tyskland. När andra av hans författarkolleger avrättades i Sandarmoch, dog i arbetsläger eller begick självmord överlevde han som arkeolog och ska man tala om en tematik i de båda delarna får det bli vad totalitära system kan göra med oss, hur rädslan för överhet och våld på ett kusligt vis skapar människor som, i vissa fall, blir moraliska monster.

Mot slutet av den andra delen knyter Andruchovytj ihop de båda delarna. Den ryska ockupationen av Donbass anas i bakgrunden när hon blandar vardagliga Facebook-uppdateringar med konsthistoriska referenser, inte minst till den ukrainske sjuttonhundratalsskulptören Johann Georg Pinsel, vars liv och verk är viktiga för romanens helhet.

När Sofia Andruchovytj var på Stadsbiblioteket i Malmö i början av oktober fick jag bilden av en författare för vilken motstånd mot all form av diktatur går via arbetet med minnet och språket, något hon ju också visar i Amadoka som trots sitt stundtals outhärdliga ämne ändå, paradoxalt nog, blir ett läsäventyr. Motståndet i det egna livet visar hon genom att, som hon berättade, stanna kvar i Kyjiv med make och dotter. På frågan om hon verkligen hade räknat med det fullskaliga, ryska kriget svarade hon: ”We were prepared but also very unaware of that we were so prepared.”

Ett svar värdigt en representant för ett folk vars lidande är svårt för en svensk att överblicka. Med sin imponerande Amadoka hjälper hon oss emellertid en bit på vägen.

***

Läs även: Falsk motsättning mellan småborgerlighet och konstnärsliv

Läs även: Peter Handkes moraliska irrfärd i Jugoslaviens ruiner