När Bob Hund var meningen med livet

Malmö, sommaren 2000: Öresundsbron till Danmark invigs med en stor folkfest. Kockumsvarvet rivs, för att så småningom förvandlas till bostadsområdet Västra hamnen. De sista planerna läggs för att bygga Turning Torso, och i Slottsparken tronar Malmös nya stadsbibliotek.

Men bibliotekskomplexet – en fyrkant i glas och betong av dansk design – tilltalar inte alla. “Va ska det va bra för?” frågar en skeptisk Malmöbo i Mitt eget bull Hawaii. Scenen är typisk för Carl Johan Lundgrens debutroman, som mycket effektivt skildrar Malmös brytningstid mellan industristad och kunskapsstad, 1900-tal och 2000-tal.

Stadens övergång mot något nytt speglas i den namnlösa huvudkaraktären, sommaren efter studenten. Världen står alltså öppen i dubbel bemärkelse, under millennieskiftets optimistiska tidsanda när den ljusnande framtid var vår: “En tjej i klassen hade haft ett jeanstryck där det stod 2000 i en båge över röven. Och jag kan gott förstå att hon var hypad. Vi skulle lämna 1900-talet bakom oss och kliva rätt in i framtiden.”

Romanen är en dramatisk coming of age-historia om både Malmö och den första kärleken. De korta kapitlen om kollektivfester och svartklubbar varvas med sociologiska krönikor om stadens moderna historia. Vi får lära oss om 90-talets stora invandring från Balkan (“Om det inte vore för kriget i Jugoslavien skulle stan mer eller mindre ha avfolkats”), möta en förlaga till den stereotypa SD-skåningen (”Nämen usch då. Malmö. Mycket invandrare har jag hört”) och se stadsbildens brutala förändring (“Södra Förstadsgatan liknade en illa skött tandrad”).

Referenser som Daft Punk, Clinton-Lewinsky-skandalen, Spice Girls, Killinggänget, Expedition Robinson och Manu Chao strösslas i rask takt, så att ingen kan undgå vilken tid det handlar om. Huvudpersonen ser Bob Hund på Roskildefestivalen och får en ny mening med livet. Han tragglar sig igenom Pulps Different Class på gitarr, och inser vem han vill vara. Musikens förändringskraft och identitetsskapande är en tidsmarkör i sig.

Carl Johan Lundgren har varit en kultfavorit på Sveriges indiescen i över 15 år, genom banden Vit Päls och Laser & bas. Som låtskrivare har hans texter ett omisskännligt DNA, samtidigt som diskbänksromantiken har mycket gemensamt med artister som Jonathan Richman och Jens Lekman. Mitt eget bull Hawaii kan rentav läsas som en romanversion av Lundgrens musik, med en hel del tematiska easter eggs för fansen.

Den språkligt slängiga stilen, med ofärdiga meningsuppbyggnader och slang, är också välbekant. Och precis som i musiken förblir Lundgren lojal med 20-årsålderns starka känslor, genom ett evigt ungt och storögt synsätt på livet. Han skriver: “Som vanligt tyckte jag det var störigt att inte få vara den första människan i världshistorien som fick bli älskad och beundrad på de premisser som jag själv hade valt.”

Som romanförfattare har Carl Johan Lundgren ännu inte hittat sitt uttryck. I den långa prosaformen blir hans berättande oklädsamt allvarligt – som om den sunkiga indiesångaren fått för sig att han måste ta på sig finkostym. Det ständiga uppradandet av nostalgiska detaljer – och lite för många efterkloka resonemang – tenderar att ta över gestaltandet. Men för oss som inte var där, är Malmö-sagan också ett lärorikt och underhållande tidsdokument med en hel del oneliners. Som kompisens konstruktiva lösning på alla kärleksproblem: “Vad tror du om att göra ett fanzine av alltihop?”

***

Läs även: För vem skriver svenska författare?

Läs även: Han är kort sagt ett as