När svenska barn ännu lärde sig läsa
I Barnet och boken skildras den svenska skolans tragedi i läskrisens spår. Tydligt är att endast den bästa litteraturen är god nog för att få unga att läsa.
Varför läsa? Författaren Lena Andersson vittnar i den nya antologin Barnet och boken om hur läsningen öppnade en ny värld för henne som flicka, en slags platonsk verklighet bortom tecknen på pappret fylld av idéer och drömmar. Att läsa innebar att både vidga och greppa tillvaron.
Barnet och boken – Perspektiv på ungas läsning
Huvudredaktör: Stina Otterberg Engdahl
Bokförlaget Stolpe
Dramaturgen Matilda Gyllenberg ser litteraturen som en tröstande urmoder, ett sätt för barnen att hantera den existentiella ensamheten och ta det självständiga språnget ut i vuxenlivet. Samtidigt konstaterar hon att den förflyttning Lena Andersson berättar om i dag inte sker för många barn. De står kvar på perrongen eftersom inga egna bilder kommer till dem när de läser, deras hjärnor är fyllda av det de sett på tv och Tiktok. Fantasin saknas.
Läsning handlar om mer än individens inre rikedom, det rör inte minst samhällets väl. Det är närmast rörande att läsa om det engagemang för barns läsning som rådde i Sverige vid förra sekelskiftet. Trots betydligt mindre resurser än i dag var endast det bästa gott nog för svenska skolelever.
Litteraturvetaren Lena Kåreland berättar om Barnbiblioteket Saga som startades på initiativ av de svenska folkskollärarna. Genom bokutgivning skulle alla barn få tillgång till god litteratur.
Den nationalromantiska andan var påtaglig, Saga är som bekant namnet på den fornnordiska vishetsgudinnan. Klassiker och sagor var i fokus. Inledningsvis gavs volymer med svenska folksagor, Daniel Defoes Robinson Kruse och Tusen och en natt ut. De följdes av mer skönlitteratur, men också av skildringar om folkliv, historia och geografi. Böckerna illustrerades av framstående konstnärer som Jenny Nyström, Elsa Beskow, Carl Larsson, Albert Edelfelt och John Bauer. Utgivning fortsatte sedan i 70 år som en av de viktigaste insatserna för svensk barnlitteratur.
I slutet av 1860-talet introducerades Läsebok för folkskolan, en samling med de bästa svenska och utländska texterna som alla elever oavsett bakgrund skulle läsa. Den användes i reviderade upplagor hundra år framåt för att fläta samman svenskarna i en tilltagande demokratisk samhällsväv. Den kompletterades vartefter med nyskrivna läseböcker av högsta kvalitet i miljonupplagor. Selma Lagerlöf skildrade vår geografi, kultur och moral i den internationella klassikern Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1907) och Anna Maria Roos berättade om den svenska kärnfamiljen som rikets grundbult i Sörgården (1912).
Kulturjournalisten Gunilla Kindstrand skriver om läsfrämjandets historia. Med en väldig glöd har både skola och ideella krafter i demokratisk anda drivit på för barns läsande. Den moderna läskrisen uppmärksammades först vid millennieskiftet då nya undersökningar visade att var femte svensk vuxen brast i sin läsförståelse och att föräldrar hade slutat läsa för sina barn.
Engagemanget har sedan dess både varit ideellt och i växande grad politiskt. Snabbmatskedjan McDonald’s blev intressant nog en partner i att sprida barnlitteratur och har delat ut över 20 miljoner böcker. Sedan juli i år måste alla svenska grund- och gymnasieskolor ha skolbibliotek, något som alltså varit frivilligt tidigare. Men biblioteken måste också integreras i undervisningen, skolledaren Linnea Lindquist och bibliotekarien Jonna Bruce skriver om hur det kan göras i antologin.
Men problemet har inte avhjälpts utan snarare blivit värre. I dag läser endast hälften av alla unga mellan 8 och 19 år minst en bok om året och numera är var fjärde niondeklassare teknisk analfabet.
Den dalande läsningen började på 1970-talet i samband med att de stora läsfrämjandeintiativen från sekelskiftet klingat av. Samtidigt började skolans tilltagande kris som sammanfallit med att i grunden kunskaps- och litteraturfientliga ideologier letat sig in i det svenska utbildningssystemet.
Pedagogen Anna-Karin Wyndhamn beskriver hur “förfallet” gått till. Det rör sig om en process där politiken, akademin, Skolverket och lärarkåren samfällt underminerat läraruktoriteten i klassrummet i enlighet med den moderna och radikala tidsandan. Den för den svenska skolan tidigare bärande idén om att det bästa som tänkts och skrivits av tidigare generationer skulle traderas vidare till den unga ersattes med föreställningar om en pedagogik för “frihet”. Katederundervisningen försvann och eleverna lärde sig inte längre att läsa.
Gymnasieläraren Filippa Mannerheim skildrar hur antiintellektualism nu präglar svensk undervisning. Allt mindre tid ägnas åt läsning som nu ironiskt nog snarare börjat betraktas som ett hinder för inlärningen eftersom det är krävande för eleven. Det sammanfaller med att många av hennes lärarkollegor inte heller läser, en tredjedel av dem är obehöriga utan pedagogisk utbildning.
I dag utgår undervisningen från elevernas egna åsikter och erfarenheter, de själva sätter normen och ska endast bekräftas, aldrig utmanas av något som är annorlunda och större än dem själva. Det är därför lärare nu ratar Skolverkets nya listor över rekommenderad läsning till förmån för Lasse-Majas detektivbyrå, Harry Potter och Dagbok för alla mina fans.
Samtidigt rymmer läskrisen en betydande demografisk dimension. När alla svenska elever jämförs med elever från de 39 andra länderna i PISA-undersökningen hamnar de på delad elfte plats. Räknar man endast de elever som åtminstone har en förälder som är född i Sverige ligger på delad femteplats. Hälften av de unga utrikesfödda kan inte läsa ordentligt, samtidigt har läsförmågan bland både svenskfödda unga och vuxna blivit bättre. Språkvetarna Tomas Riad och Maria Lim Falk skriver om hur läsundervisningen för de elever som inte har svensktalande föräldrar kräver andra metoder och vi anar hur naivt det svenska samhället varit kring att lyckas med en så stor andel invandrade elever.
Trots att den svenska skolan är den sjunde mest påkostade bland OECD-länderna, rankas våra elevers prestationer endast på 14:e plats i PISA-mätningarna. Att svenska barn inte läser är en katastrof sett till den rika barnlitterturtradition som finns i vårt land, från de äldsta bevarade vaggvisorna som bevarats i Vadstena kloster sedan 1500-talet till Sara Kadefors roman Sandor slash Ida (2001) om ungdomslivet i den digitala eran.
Vad gör vi? Vi ser givetvis till att alla svenska elever återigen får läsa den bästa litteraturen som har skrivits och anlitar våra främsta författare att skriva litterära läromedel som kan bli nya litterära klassiker.
***
