När verkligheten kom ifatt fascisternas lögner 

“Men verkligheten är som Gud, hon låter inte gäcka sig.”

Så skriver Frank Heller (Gunnar Serner) om Benito Mussolinis styre i reportageboken Gladiatorernas uttågsmarsch (1943) om det fascistiska Italien. I dag är Serner närmast bortglömd, men under 1920–1940-talet var han en av Sveriges mest populära författare, i synnerhet framgångsrik med sina romaner om detektiven och gentlemannatjuven Filip Collin, alias “professor Pelotard”. 

Under åren 1939–1943 vistades Serner i Italien och kom att skildra människorna, politiken och inte minst Mussolini själv med lätt hand och djup skärpa. Ett litet stilistiskt praktverk från en tid då skrivandet stod högt i kurs. 

Serner konstaterar vilken katastrof och tragedi det var för italienarna att dras in i Adolf Hitlers världskrig. Den parlamentariska demokratin var en främmande fågel för dem, de var vana att foga sig efter makten oavsett vem som innehade den, men folket kände sig betydligt mer besläktade med fransmännen och till och med engelsmännen framför tyskar och österrikare. När Serner innan krigets utbrott och stålpakten med nazisterna 1939 talar med vanligt folk om saken så förväntar de sig just att Mussolini skulle komma att välja västmakterna som allierade framför Tyskland i händelse av krig. 

Bortsett från en åtminstone på pappret ansenlig flotta i Medelhavet var italienarna dåligt rustade för ge sig i kast med världens stormakter. Erövringen av Etiopien 1936 och inblandningen i spanska inbördeskriget hade kostat ordentligt, Italien hade bränt en tredjedel av sitt försvarsmateriel och hade knappast hunnit återställa det. 

Likheten med den svenska försvarsmaktens “goda beredskap” är slående. Italien hade omkring tusen stridsflygplan varav ett hundratal var bombplan, antalet stridsvagnar var färre än så och helt i paritet med det betydligt mindre Sveriges blygsamma pansar. Italienarnas carcano-bössor var likt svenskarnas mausergevär från 1890-talet, minst en generation äldre än tyskarnas nya modeller och de automatiserade vapen som var på ingång på bred front. 

Italien hade heller inget att tjäna på kriget, även om borgarklassen var missnöjd med den korporativistiska modellens ekonomiska utveckling, nya skatter och sociala skyddsnät, så växte det italienska välståndet. Dessutom hade Mussolini med en aggressiv utrikespolitik lyckats lägga under sig ett “romerskt imperium” bestående Libyen, Etiopien och till slut Albanien 1939 utan att utlösa en världskonflikt. Men han blev pressad av att Hitler utan att informera honom annekterade Österrike och Tjeckoslovakien 1938 och sedan invaderade Polen i september 1939. Italienarna angrep på samma vis det neutrala och tyskvänliga Grekland 1940, men slogs tillbaka och tyskarna klev in och tog över operationen samtidigt som de ockuperade Jugoslavien. Att italienarna skulle strida tillsammans med Nazityskland var inte heller helt enkelt, den italienska officerskåren ogillade och var starkt misstänksam mot sin tyska motsvarighet.

Nazisternas rasism och antisemitism var också något främmande för italienarna. Visst finns det italienska antisemiter, men inom den fascistiska rörelsen engagerades judar utan diskussion. Italien då var ett av Europas minst religiöst och kulturellt toleranta länder, men det innebar att de hundratusen judar som levde i landet var väl assimilerade och etablerade i offentligheten som en naturlig inhemsk del av det italienska samhället. När fascisterna väl införde raslagar 1938 var de fylla av undantag och från förföljelser i Tyskland hade då judar sökt skydd just i Italien. När de ett par år senare börjar samla judar i koncentrationsläger utsättes dessa inte för våldsamma övergrepp och massmord och de tilläts fortsätta praktisera sina yrken.

Serner försöker fånga den opportunistiske Mussolinis undflyende natur. De flesta är överens om att det var en synnerligen intelligent man, men inte en strålande politiker. Mussolinis styrka var hans folklighet, han var som Serner skriver “en journalist”, en person som hade för vana att vända sig till de breda massorna och forma deras verklighetsbild.

Serner konstaterar att Mussolini i grunden var och alltjämt förblev socialist och att ideologiskt sett egentligen stod närmast Lenin och bolsjevikerna, det vill säga partiet var främst och skulle föra folket framåt. Inspirerade av den franske filosofen och syndikalisten Georges Sorel betraktade både Lenin och Mussolini just det politiska våldet som den främsta vägen för samhällsförändring. Det var denna militarism som fick unga italienska män att marschera i svarta skjortor och skandera gamla studentvisor.

Mussolinis egen radikalism och ateism balanserades av hans känsla för det folkliga och aktsamhet mot de traditionella institutionerna. Katolska kyrkan kunde omöjligt utmanas på samma vis som i Nazityskland eftersom italienarna var så religiösa. Den blev i stället en viktig allierad mot progressiv kommunism och liberalism, men var samtidigt en nagel i ögat på den militanta fascistiska rörelsen med sitt ständiga freds- och kärleksbudskap. 

Det italienska kungahuset var egentligen längre starkare än det själv förstod och Serner skriver att Victor Emmanuel III förmodligen hade kunnat få militären att kväsa fascismen med våld redan vid marschen mot Rom 1922 (då 20 000 italienska svartskjortor begav sig till huvudstaden för att genomföra en statskupp), men att han darrade på manschetten och lät Mussolini blir regeringschef utan egentligen demokratiskt mandat. Fascisterna kom sedan att vid krigsslutet dra med sig monarkin ner i fallet.

Serner beskriver hur Mussolini med sitt sinne för propaganda in i det längsta försökte måla upp en annan bild av sakernas tillstånd än den faktiska, men till slut kom Guds verklighet i fatt honom. Han avsattes 1943 och avrättades två år senare av italienska partisaner.

Toppbild. Benito Mussolini och Frank Heller (Gunnar Serner). Foto: Nordpolen förlag/Wikimedia Commons

***

Läs även: Judehatet i Sverige tog bara en kort paus

Läs även: Oden – den dunkle guden