Nationalstaten – rätt bra att ha

Fantasier kan vara så starka att verkligheten blir omöjlig att föreställa sig. Ingen har någonsin skrivit under ett samhällskontrakt. Miljarder människor lever bevisligen i nationalstater. Samhällskontraktet är en självklar utgångspunkt för många statsvetare. Nationen är, enligt samma statsvetare, bara en ”social konstruktion”, en ”myt”, eller ett ”påhitt”.

Det ena finns inte, men antas vara grunden för våra samhällen. Det andra är i praktiken grunden för våra samhällen, men påstås egentligen inte finnas.

Det här är den israeliske filosofen Yoram Hazonys bästa och mest grundläggande påpekande i Nationalismens dygd. Snart fyrahundra år efter Thomas Hobbes Leviathan och trehundrafemtio år efter John Lockes Avhandling om styrelseskicket har verktyget, samhällskontraktet, blivit verkligare än verkligheten. Vi har fått svårt att förstå hur världen faktiskt fungerar.

Hazonys Nationalismens dygd gavs först ut mitt i Donald Trumps ”America first”-presidentskap och två år efter Brexit. Den kom i svensk översättning av Dan Korn i slutet av förra året. Redan titeln provocerar många, något författaren alldeles säkert hoppats på. Samtidigt gör han anspråk på att företräda en gyllene medelväg, en tredje ståndpunkt om man så vill, mellan extremerna.

I ena änden av skalan finns stam- och klansamhället. Livet i den världen är i Hazonys version inte särskilt annorlunda än i Hobbes: Ensamt, fattigt, otäckt, brutalt och kort. I den andra änden finns imperiet, som i Hazonys definition med nödvändighet är en gränslös stat, i ständig expansion geografiskt och politiskt. Om klansamhällen vilar på igenkännande och personliga lojaliteter, vilar imperier på övertygelsen om en universell ordning som potentiellt gäller varje annan levande människa på jorden. Ur den förmätenheten växer, enligt Hazony, intolerans, påtvingad likriktning, förtryck, konflikt och despoti.

Nationalstaten är det rätta, tredje svaret, när man ställs inför det här valet mellan pest och kolera. Ett system med självständiga nationer är vår bästa möjlighet till kollektivt självbestämmande, fredlig samexistens och utveckling.

Den svagaste punkten i Yoram Hazonys resonemang finns i de bitvis hårt hamrade definitionerna. Han utgår, som den bibelforskare han är, ofta från Gamla Testamentet. Det är uppfriskande, men å andra sidan finns något självmotsägande i att Hazony refererar så sparsamt till historiska imperier på den här sidan Jesu födelse. De dyker mest upp i noggrant utskurna filéer för att stödja redan fastlagda resonemang. Hazonys utmärkta kritik mot att förklara bort verkligheten som ett påhitt, skulle varit ännu starkare om han själv vore mer öppen för empiri och en aning mindre förhäxad av sin egen teori.

Eftersom han är en uttalad antiutopist kräver egentligen inte hans resonemang att han i varje läge frikänner nationalstaten och fäller imperiet. Att han ändå inte kan stå emot lockelsen att dela ut bländvita och sotsvarta hattar, är avslöjande. Pragmatikern skyler bara hjälpligt en ideolog.

Många poänger är nyttiga kontraster till det gängse. Hazony förstår friheter och rättigheter som en produkt av historiska och kulturella processer och människan som ett politiskt djur: Vi existerar i sammanhang, allt annat är fiktion. För många framstår det som i strid med fasta värden och individualism. Så är det inte, men i den mer rationalistiska liberala tradition som kommit att dominera överskattar Hazony antagligen många läsares förmåga att förstå den saken. När han till exempel argumenterar mot en universell rätt till nationell självständighet gör han det väl, men många misstolkar det nog som cynism.

Hazony har fått en hel del kritik för sina försök att omdefiniera katastrofala rörelser som nazismen från att vara nationalister till att vara imperialister. Han är ingen vän av EU, som han, antagligen till fransk förtret kallar ”en tysk imperiestat i allt, utom till namnet”. Dessutom ett ”protektorat” till det amerikanska imperiet, som förstås också borde följa sin antiimperialistiska instinkt och hålla sig hemma.

Resonemang av den typen irriterar från höger till vänster och, återigen, saknas lite empiri. Det finns skäl till att USA, trots sina antiimperialistiska instinkter, ständigt dras ut i världen. Det bästa skälet kan helt enkelt formuleras som ”verkligheten”. En stat som är tillräckligt stor ges inte möjligheten att sitta på sin kammare. Hur kinkigt det här är illustreras av att antiimperialism och isolationism är två begrepp som egentligen betyder samma sak, i förhållande till USA. Det första gäller när vi inte vill att USA griper in, det andra när vi önskar att de gjorde det.

Men de flesta som kritiserat Yoram Hazonys bok gör det snarast i ett slags ilsket förnekande. Nationalism är fult, om den inte rör specialfall som Ukraina eller tredje världens gamla kolonier. Det är ett begrepp som för många kortsluter förmågan till analys. Till och med Emmanuel Macron, president för ett land vars nationalism är uppenbar för alla, kunde häromåret proklamera att ”nationalism är att förråda patriotism”. Det är den sortens tramsiga proklamationer Hazony synar.

Nationalismen var från början tätt förbunden med liberalismen och dess strävanden efter frihet och demokrati. Först efter andra världskriget spred sig uppfattningen att nationalstaten hotade just sådana värden. Nästa steg i människan utveckling, går resonemanget, måste vara att frigöra sig från den ”sociala konstruktionen” nationen. De mest idealistiska drömmer om en ”världsregering” och många statsvetare har egentligen inga invändningar, eftersom deras modeller räknar bort betydelsen av nationen.

Man kan ha en del synpunkter på hur Yoram Hazony formulerar sin utmaning mot sådana stolligheter, men det är en utmaning som kräver ett svar, om vi vill förstå oss själva.

***

Läs även: I massmördarens bokhylla - Stalins förhållande till litteraturen

Läs även: Värmlandshitler - skrattretande om Åsa-nassar