Oden – den dunkle guden 

I Carl Gustav Jungs essä Wotan (1936) framlägger han tanken om att de germanska myterna utgör det tyska folkets arketypiska kollektiva undermedvetna. Den dunkle guden Oden ruvar där långt in i de mörkaste skrymslena av den germanska folksjälen och väcks till liv i det nya Tredje riket. Führern är en egendomlig dubbelgestalt som till de yttre är mannen Adolf Hitler och till det inre är nationens vansinniga törst efter blod och jord.

Oden hade under den tyska romantikens fascination för gamla folksagor och myter kommit fram ur skuggorna, inte minst i bröderna Grimms omfattande forskning om den germanska mytologin och forntida religionen. Den store kompositören Richard Wagner fångade upp myternas starka motiv och berättelser och gjorde storslagna och mångtydiga allkonstverk av dem i sina operor på 1850- till 1870-talet om Nibelungens ring. Precis som i den gamla mytologin framträdde nu Oden som en listig och tillbakadragen gud som lurar i skuggorna, han låter halvguden Loke, älsklingsdottern och valkyrian Brünhilde och hjälten Siegfried göra grovjobbet i sin strävan att få makt över och ordning på den brokiga verklighetens många världar. Oden besitter ett kosmiskt allvetande samtidigt som viljan till makt blir hans tragiska fall. Ragnarök, “gudarnas skymning” och världsbranden, är den yttersta följden av detta begär.

I sin bok Oden – den mörke guden gör den tyske språkhistorikern Klaus Böldl ett tappert försök att få ett grepp om denna dunkla gestalt. Oden är skaparen, allfadern och härskaren, krigarnas beskyddare och dödsängel, en vandrare och sejdkarl. Till skillnad från sin tydligt populäre och hetlevrade son, åskguden Tor, får Oden sällan spela någon tydlig och aktiv roll i de gamla sagorna, han är mer reflektion än aktion.

Det är svårt att säga hur gammal föreställningarna om Oden är. Det kan vara den galliska gud som Julius Caesar i god romersk polyteistisk anda identifierar som Mercurius (köpmännens och handelns gud) på 40-talet före Kristus och som historikern Tacitus 150 år senare hävdar att germanerna dyrkar.

Problemet med den fornnordiska religionen är att den inte är sprungen ur en skriftkultur, den röjer sin långa historia och närvaro i de mer kortfattade runskrifterna (Oden är också runornas gud) och i olika orts- och platsnamn över Norden. Annars är det primärt medeltida kristna källor som finns om den nordiska religionen och mytologin och ju tidigare områden kristnas desto äldre skildringar finns det av dem.

Myterna återberättas i hjältedikterna i Poetiska Eddan från 800–1000-talet, islänningen Snorre Sturlassons epos Den yngre Eddan och Ynglingasagan från 1200-talet, den tyska Nibelungensången från ungefär samma tid och den nordiska Völsungasagan (länge traderad, men nedtecknad först 1275). De är vackra och gåtfulla, som berättelsen om hur Oden offrade sitt ena öga för att dricka ur jätten Mimers brunn och på så vis bli allvis. Eller hur han med samma kunskapstörst offrar sig själv på världsträdet Yggdrasil och blir hängande där i nio nätter för att lära sig runorna och deras djupare betydelse.

Men som Böldl påpekar finns det i dessa berättelser en egendomlig blandning av fascination och inspiration samtidigt som de nordiska gudarnas osedlighet lyfts fram. Det är också intressant hur en gud som både tycks vandra i Midgård (vår värld) och befinna sig fjärran i Asgård (gudarnas boning) också i tid och otid har tolkats som en historisk mänsklig gestalt med övermänskliga egenskaper, kanske med trojanska eller indoeuropeiska rötter, och som stamfader till nordiska och germanska kungahus.

Intresset för den gamla religionen blev sedan kluven i de protestantiska länderna. Samtidigt som Oden och de andra asarna likställs med djävulen och demoner så lever de vidare i sägnerna långt in på 1600-talet. Den katolska kyrkans mission i Tyskland och Norden betraktades sedan som den värsta sortens “papistisk hedendom” och man ville gärna tro att människorna i norr var goda kristna redan från början. Här kan man också göra den intressanta iakttagelsen att protestantismen är stark i de delar av Europa som aldrig latiniseras genom romarrikets utbredning, att kristendomen här tagit en ny form i mötet med den germanska och nordiska kulturen.

Oden är trots sin ljusskygga gestalt ännu en högst levande gud, ser vi honom inte på operascenen så dyker han upp i Anthony Hopkins gestalt i Marvelfilmernas superhjälteuniversum eller ger ifrån sig ett avgrundsvrål i blackmetalmusikernas “heresier”.

Toppbild. Omslaget till Klaus Böldls bok Oden – Den mörke guden och Georg von Rosens målning Oden som vandrare (1886). Foto: Daidalos/Wikimedia Commons

***

Läs även: Peter Handkes moraliska irrfärd i Jugoslaviens ruiner

Läs även: Böckernas bok berättar allt vi behöver veta