Om detta må ni berätta – Peter Kadhammar påminner om kommunismens brott

Peter Kadhammars Den europeiska kommunismens uppgång och fall har fått en urtråkig titel, men boken är spännande som en roman, svår att lägga ifrån sig. 

Det är tre reportage. Det första är den tidigare opublicerade texten om Stalins stålstad Magnitogorsk vid Uralfloden som skiljer Europa från Asien. Det andra, Vi som var så lyckliga, är intervjuer med människor som varit nära den högsta makten i Albanien. Det tredje är Fru Anna och generalen, om den polska kommunismens fall. De senare har publicerats 2019 och 2009.

Särskilt fängslas jag av reportaget med intervjuerna med albanska kvinnor och män som levt nära diktatorn Enver Hoxha. Det är i högsta grad vittneslitteratur men vittnesmål från dem som hört till nomenklaturan, de som bott i ett skyddat område i Tirana, kunnat handla i specialaffärer i stället för att stå i matköer, de som haft privilegier såsom tjänstefolk med mera – men sedan rensats ut. Till exempel säger tidigare chefen för premiärminister Mehmet Shehus livvakt, Ali Çeno, som efter att ministern fallit i onåd drabbades hårt av tortyr och fängelse: ”Tio år fick jag. Jag kan förstå logiken, jag var en officer. Men varför måste de ta min fru och mina barn? Varför?”

Nazitysklands historia verkar inte upphöra att engagera människor. Hundratals dokumentärer belyser den, från alla vinklar. Ett intresse som bottnar i ett slags önskan att förstå ondskan, förstå varför människan är människans varg. 

Albanien var ett totalitärt samhälle och Kadhammar citerar Hannah Arendts definition på det, jämförelsen med diktatur. I den senare vet medborgarna vad som gäller, i det totalitära samhället är allt godtyckligt och slumpartat, rätt ena dagen är fel nästa och man vet inte hur man ska förhålla sig för att inte avrättas, åka i fängelse eller förvisas till arbetsläger.

I Totalitarismens ursprung belyser Hannah Arendt totalitarismens mekanismer och funktion, orsak och konsekvenser. Och nazism och kommunism jämförs som samma andas barn. Finns det någon skillnad mellan dessa –ismer är det att kommunismen lyckades ta död på åtskilligt fler människor än  nazismen. Ändå är dokumentärer om kommunismen och kommunismens brott mot mänskligheten relativt sällsynta. Det går utmärkt väl att i dagens Sverige öppet kalla sig kommunist utan att väcka speciell avsky hos medmänniskorna medan det däremot är få som stolt skyltar med att de är nazister. Trots att kommunism, var den än prövats, har lett till blodbad och svält. 

I Sverige är det till och med så att en hög svensk politiker kan erkänna att han grät när muren föll 1989, trots att han visste hur det gick till i Sovjetimperiet, i Kambodja, i Nordkorea, i Kina med mera. 1989 var det tjugofem år sedan Aleksandr Solzjenitsyns bok En dag i Ivan Denisovitjs liv kom ut på svenska, femton år sedan Gulagarkipelagen trycktes, nitton år sedan författaren fick Nobelpriset. Politikern visste. Vänsterpartiets ungdomsförbund, Ung vänster, kan inte skylla på ungdomligt oförstånd, de måste veta. Trots det har de i sitt principprogram formuleringen: ” socialismens mål är kommunismen, det klass- och statslösa samhället.” 

Därför är Kadhammars bok viktig. ”Om detta må ni berätta.”

***

Läs även: När arbetarklassen blev sverigedemokrater 

Läs även: Så genomförs ett folkmord i praktiken