Per Wästberg är klarsynt om antisemitismen – och mycket annat

När man är ung förväntas man vilja förändra världen, när man är gammal lär man sig att älska den som den är.

Per Wästberg var en av grundarna av svenska Amnesty, men sedan organisationen efter 7 oktober gått bort sig i antisemitism (den är upptagen av Israels “apartheid”, men ägnar inte en sekund åt Hamas pågående förtryck i Gaza) har han valt att lämna den. I ett av de starkaste kapitlen i den senaste självbiografin Livstecken beskriver Wästberg det moderna judehatet, vars skamlösa förekomst överraskade honom.

Han bor nära Judiska skolan på Östermalm. Där står en polisbil nu ständigt parkerad för att skydda barnen medan Hamas-kramare passerar förbi och vrålar “Israel, mördare!”. Det har de gjort sedan de islamistiska terroristerna i Hamas i oktober 2023 genomförde den värsta pogromen sedan medeltiden. De skar av halsen på spädbarn och brösten på tonårsflickor, de senare slog de in spikar i vaginan på och krossade deras bäcken. Judehatet har därefter spridit sig bland svenska syltryggar. Skolor avbokar föreläsningar om antisemitism och Uppsala universitet stryker Hugo Valentin ur namnet på det institut som forskar om Förintelsen och folkmord.

Wästberg tvekar inte att peka ut varifrån hatet nu kommer. I Frankrike bodde det tio miljoner judar före 1939, i dag endast en dryg miljon och de utsätts årligen för hälften av alla rapporterade hatbrott. Samtidigt uppger 78 procent av de franska muslimerna att religionsfrihet är en form av rasism. På andra sidan Engelska kanalen vill var tredje trosfrände införa sharialagar.

Världens hyckleri är inget nytt för Wästberg. Han konstaterar att centerpolitikern, författaren och akademiledamoten P O Sundman fick bära hundhuvudet för sin ungdoms nazism, medan gamla maoister ännu stolt frotterar sig okonfronterat i svensk offentlighet. Det är ingen skillnad, enligt Wästberg. Likt den forntide kejsaren Qin önskade Mao utplåna allt som fanns före honom, beröva sitt eget folk och resten av mänskligheten den kinesiska kulturens rikedom. Han och hustrun var som vampyrer, de tog blod från unga kvinnor och män för att hålla ålderdomen stången. För Mao var tiotals miljoner liv inget att bry sig om och 1960- och 70-talets svenska beundrare höll med honom om att demokratin bara var en kapitalistisk skenmanöver. 

Wästberg, som gammal kulturchef på liberala Dagens Nyheter, har aldrig haft någon tro på möjligheten att förädla människan uppifrån. Strävan efter utopin leder alltid till den realiserade dystopin. I dag är hotet mot människans frihet och blomstring inte minst den vänsterpolitiska identitetspolitiken, som likt rasismen förminskar människor till sina attribut. Vita män ska inte tas på allvar och inte få delta i något sammanhang på grund av hudfärgen och könet. På samma sätt har kvinnor, judar och svarta historiskt sett förnekats tillträde till offentligheten. För Wästberg som vigt sitt liv åt den afrikanska litteraturen och frihetskampen blir denna rasism obegriplig. 

Det går också på tvär med hur han uppfattar litteraturen – att den ger oss möjlighet att utforska det mänskliga bortom kön och hudfärg och att den gör tillvaron större, rikare och mer meningsfull. Det är genom bildningen vi kan tyda världen och oss själva, men nu är också de svenska kultursidorna upptagna av navelskådande, plakatpolitik, pseudodebatter, tom retorik och ett allt svalare intresse för just kultur. I vår tid har vi inte längre något att lära av Shakespeare och Kant, det är de som ska förkunna för dem.

Wästberg blev genom sina resor tidigt en vän av afrikanernas kamp för frihet och lärde känna sådana som Zimbabwes förste ledare Robert Mugabe. Denne bröt han sedan med när frihetskämpen visade sig vara den han var, kommunist och rasist (de vita zimbabwierna jagas ut ur landet). Wästberg ser det som att Mugabe och andra afrikanska ledare korrumperats av makten, men man kan undra huruvida de någonsin haft goda avsikter.

Vid sidan av Lars Gustafsson och Tomas Tranströmer var Wästberg en av de då unga författare som med brinnande livsmod bröt med tidigare svenska kollegors existentiella svårmod. Han har levt rikt och han har levt lätt. Och han har läst kopiöst mycket. Som 15-åring blir han den yngste svenske romandebutanten någonsin med Pojke med såpbubblor (1949) och den pojkiga fascinationen följer honom sedan genom livet och författarskapet. 

Wästbergs liv har också följt den svenska moderniteten. Under 60-talet bevittnade han hur alla svenska städer funktionellt stöptes i cementblandarens form, trafikleder drogs genom den befintliga bebyggelsen och 40 procent av alla byggnader uppförda efter 1900 revs för att ge plats åt parkeringshus, glas och betong. 

Själv gjorde han sitt för tidsandan. I den fria kärlekens tecken skrev han under 60-talet om halvsyskonen Jan och Gertrud Backmans förbjudna romans i samtidens Stockholm.

Per Wästberg har levt utan skuldkänslor, men inte fri från sorg. Kärleken är den asociala kraft som spränger alla tabun och hänsynstaganden. Den sårar. Wästberg har rört sig mellan kvinnor i sitt liv, förälskad i det han känt igen och så småningom älskande allt det som är för honom främmande.

Han saknar dem som försvunnit, som den excentriska danskan Inger Christensen, Nordens främste poet vid sidan av Tranströmer, eller den vackra Nobelpristagaren Louise Glück – en anorektiker uppvuxen med sagor och antika myter i en ungersk-judisk familj i New York, som han själv missade möjligheten att gå på dejt med 1953. 

Själv har Wästberg varit frisk, både från cellförändringar och depressioner, men cancern tog den fria och rebelliska dottern Johanna ifrån honom när hon endast var 51 år gammal.

Svårmodet möter han också hos vännen Kristina Lugn, dramatikern, poeten och akademiledamoten. En plågad själ som kämpade med självmordstankar därför att hennes kärlek till livet ständigt var obesvarad. Hennes far, pansargeneralen Robert Lugn, lyckades inte bepansra henne mot den obarmhärtiga världen, hur mycket han än försökte. Lugn dog i svår ensamhet. Wästberg och de andra vännernas kärlek kunde inte avhjälpa den. 

Wästberg skriver om kärleken till sig själv som livets nyckel. Det är när vi ser oss själva som aktiva agenter, och inte patienter eller biståndstagare, som vi vinner värdighet och skaparkraft, endast då kan vi forma vår egen och andras framtid och verklighet.

Själv känner den 92-årige Wästberg hur det nu skymmer. Det sista av livet rinner genom honom vidare mot nya existenser. 

***

Läs även: En marxistisk sagostund för alla barn

Läs även: Anders Svensson: Svenska Akademien har blivit woke