Professorn som hamnade i kylan på Konstfack
Sara Kristoffersson tog strid på Konstfack och blev utstött av kollegerna. Hennes bok visar hur viktigt det är att myndigheter inte viker ner sig för aktivister.
Bild: Niklas Nyman
Föreställ dig att inkallas till ett möte för att du påstått ”1+1=2”. Ledningen meddelar att vid den här arbetsplatsen förväntas du säga ”1+1=3”.
När Sara Kristoffersson opponerade sig mot namnbytet av Konstfacks utställningssal Vita havet var detta rektor Maria Lantz resonemang. Lantz ville tillmötesgå den grupp studenter och lärare som associerade Vita havet med etnisk ”vithet”, trots att ingen historisk koppling fanns.
I det lilla syns det stora. Vita havet-debatten speglar samtidens Sverige – ett intellektuellt historielöst risksamhälle där subjektiva upplevelser och rädsla för att kränka trumfar reflektioner och sakargument. Hela havet stormar. Fallstudie inifrån en myndighet (Volante, 2022) landar i en tid då exemplen på identitetspolitik inom högskola och myndigheter blivit fler. Berättelsen om Konstfack i Stockholm är extrem, men inte unik. Kristoffersson visar vad det innebär att ifrågasätta agendor i en homogen kultur, och hur lärare och ledning hellre försvarar högskolans anseende än tar intellektuella ansvar.
Kristoffersson ger oss dramat om Vita havet i tre akter. Första akten är förhistorien till hur förslaget om namnbyte blev myndighetsärende. Den andra akten beskriver Kristofferssons offentliga kritik av namnbytet och hur kollegorna bildade en namninsamling – en mobb – för att stöta ut henne på arbetsplatsen. Den tredje akten analyserar Konstfack-ledningens agerande efteråt och varför rektor Lantz har varit ovillig att ta ansvar.
Kristoffersson är varken en bråkstake eller radikal. Hon har en livslång relation till Konstfack, är en omtyckt lärare och har god relation med närmaste chefen. Om något är hon lite old school som tycker att ”inkludering” främst handlar om klass. Men i takt med genomslaget för postkolonialitet, intersektionalitet och kritiska vithetsstudier blir det viktigare för myndigheten att visa upp en palett av hudfärger, där sakfrågorna underordnas behovet av att vara woke, att stå på rätt sida av historien. Det är alltså Kristoffersson omgivning som förändras – det är nya strömmar i havet som kollegorna simmar i.
Myndighetens metamorfos till mobb blir tydlig när Kristoffersson publicerar debattartikeln om Vita havet. I en namninsamling, undertecknad med tjänstetitlar, tar nära hälften av skolans runt hundra lärare avstånd ifrån Kristoffersson. 44 mot 1. Ansvariga prefekter sköter organiseringen. Administratörer ordnar med massmejl (till alla skolans studenter). Ansenlig mängd arbetstid tas från kärnuppdraget. Rektor Lantz skickar hjärtemojis till namninsamlarna.
I efterspelet mobiliserar Konstfack en mängd resurser för att skydda namninsamlarna: filmer av kommunikatörer, utredning av advokatfirma, samt ”dialogsamtal” med organisationspsykologer där alla förväntas delta och prata upplevelser, men aldrig skuldbörda. Alla agerade som privatpersoner, ingen är ansvarig. Likt kung Carl XVI Gustaf vill man vända blad, och gå vidare. Myndigheten försvårar även Kristofferssons egen granskning. Av tusentals mejl om Vita havet-debatten begär hon ut 450; Konstfack lämnar ut 15.
På en rent mänsklig nivå slår det mig till slut: hur fan orkar hon? Jag har själv larmat om ideologisk styrning vid Linköping universitet när externa mentorer skulle rekryteras för att kommentera forskning om Sveriges klimatomställning. Det är lätt att känna igen sig i Kristofferssons tankar, men du kan svårligen förbereda dig på upplevelsen av att gå emot kollegorna, att hamna i kylan.
Tidigt i processen får Kristoffersson råd att föra loggbok, och därigenom ges vi inblick i vad det innebär att bli syndabocken, häxjagad och mobbad på arbetsplatsen och i sociala medier. Att känna sig krigisk, forcerad, triumferande. Människor runtomkring förvandlas till allierade eller fiender. Vakna och somna med slutrepliken. Det enda vapnet. Livbojen. Seger, och sedan tomhet. För när allt är över händer ingenting. Därav behovet att skriva boken, att bearbeta och försöka förstå.
Sara Kristofferssons fallstudie vittnar om myndighetsutövarnas förvandling till mobb. Forskaren som flockdjur. Men för att förstå varför hela havet stormar tror jag att vi behöver tolka Hela havet stormar mer bokstavligt. Likt sällskapsleken med samma namn är högskolan en plats med färre stolar än deltagare. När musiken stannar blir någon utanför.
Det senaste årtiondet har högskolesektorn växt snabbare än dess forsknings- och utbildningsuppdrag. En större andel resurser går till kommunikatörer, personaladministration och trendkänsligt värdegrundsarbete. Kulturellt sett är svenskt värdegrundsarbete nedströms från USA, vilket intersektionella och postkolonialt kritiska vithetsstudier är exempel på. På Konstfack förväntas de anställda uppvisa identitetspolitiska ställningstaganden, men steget är inte långt till den jämställdhetsintegrering som bedrivs inom alla lärosäten och även de allt starkare kraven att utbildning och forskning ska bedrivas i enlighet med Agenda 2030.
Utöver denna materiella analys finns även ett kulturellt tomrum i dagens sekulariserade Sverige som i kristid endast kan fyllas av syndabocken. Historikern René Girard beskriver hur kristendomens minskade betydelse i västvärlden medfört att vi åter söker hedniska lösningar, som mobben och syndabocken. Mobben, enligt Girard, uppstår från människans behov av gemenskap, att efterlikna varandra. Men i brist på positiva värden att efterlikna – som förnuft – drivs mobben av förakt och offrar de avvikande som syndabockar för att återställa ordningen.
Frågan är om högskolor som saknar förnuft förmår att självreglera sig? En ledning som skyddar mobben, och marginaliserar intellektuella kritiker, demonstrerar för oss andra att högskolan främst är lojal mot sina egna, och inte mot utbildningsuppdraget. När hela havet stormar tänker de bara på att hitta en stol.
Konsekvensen kan bli en ”brittisk” utveckling, där politiken granskar högskolors tilltagande aktivism, eller som i Ungern där man slutar finansiera hela forskningsfält. Alla i högskolan förlorar på det, för institutionell nedmontering sker inte med skalpeller utan med släggor.
Jag tror vi behöver fullborda den girardiska rörelsen – från syndabock till frälsare – och förordar att Kristoffersson blir rektor för Konstfack. Däri möjliggörs att rensa ut det som är ruttet, och det skickar även signalen att högskolan värdesätter sitt kärnuppdrag, och hjältemod. Låt Sara Kristoffersson leda lärosätet.
***
Johan Gärdebo är historiker verksam vid Uppsala universitet och University of Cambridge.
