Revolt mot en livslögn

Det rasar en kultursidesdebatt om huruvida författarna i dag är för självupptagna. Ytterligare en vända kring detta med autofiktion alltså. Just autofiktionen – och hur mycket som är sant i en text det står roman på, var ämnet för en mycket intensiv och vild debatt i Norge för sju år sedan.  

Detta med anledning av Vigdis Hjorths roman Arv och miljö. Striden gällde huruvida den fiktiva gestaltningen av en pappa som förgrep sig på sin dotter sexuellt var ”sann” eller inte. Juristen Helga Hjorth, syster till Vigdis Hjorth, formulerade ett försvar till pappan i boken Fri vilja och tidningarna skrev spaltmeter efter spaltmeter. Det autofiktiva, eller sanningsanspråket, tog över hela debatten. Att sedan Vigdis Hjorth i intervju efter intervju insisterade på att det var en roman, en ”litterär konstruktion”, spelade mindre roll. Det räckte att hon medgav att boken innehöll självbiografiska element (vilken roman gör inte det?) för att hålla debattstormen på högsta nivå.   

Sedan Arv och miljö har Vidgis Hjorth fortsatt att skriva böcker. En del lyckade, som Mor är död, en del svåruthärdliga som den blodfattiga Lärarinnans sång. När jag nu börjar läsa hennes senaste, Femton år. Den revolutionära våren, som just översatts till svenska av Jens Hjälte inser jag snabbt att jag har färgats av debatterna om vad som är sant och biografiskt.  Kanske inte så konstigt med tanke på att romanen bjuder på teman som: arv, miljö, religion, familj, såriga relationer mellan mor och dotter, dito mellan syster och syster.  

Men jag tvingar mig att kalibrera om läsningen. Eller mindre pompöst uttryckt: jag tvingar mig att stanna i romanen och sluta parallellgoogla Vigdis Hjorths familjeförhållanden. Och det visar sig vara ett bra beslut. För detta kan faktiskt vara en av Vigdis Hjorths starkaste romaner rent litterärt. Stundtals är beskrivningarna kanske aningen svart-vita. Men det är ju en femtonåring som berättar. Och vad är tonåren om inte en tid då svart-vita tankemönster präglar oss? 

Denna femtonåring heter Paula och hon lever tillsammans med sin mamma, pappa, storasyster och lillebror i ett hem som präglas av kärlekslöshet och tystnad. Under middagarna hörs egentligen bara pappans eviga klagomål över att han är missnöjd med sin chef, som inte ser sina medarbetares kompetenser.  

Vilket gör att pappan aldrig får löneförhöjning och kan köpa sin Audi Super 90. Någon gång får också Paulas storasyster en fråga om hur det går med läxläsningen. Hon går på ett kristet gymnasium med dyra terminsavgifter och förväntas nu leverera, eftersom det bland annat är hennes ”fel” att familjen inte kan köpa den nya bilen. Mamman är märkligt tigande och egentligen har Paula bara en öppen och fungerande relation till sin lillebror Lasse – som ännu inte präglats i alltför hög grad av den tryckande familjemiljön. 

Mot denna ”livslögn” (jo, Vigdis Hjorth anspelar och refererar till Vildanden av Henrik Ibsen) vill nu Paula göra uppror. Hon har råkat läsa de brev som mamman fått från barnens mormor och insett att mamman ljuger om stort och smått för sin mor: om att maken fått löneförhöjning, om att det går bättre för barnen i skolan än vad det egentligen gör och så vidare.  

Paula bestämmer sig för att revoltera. Revolten är denna berättelses motor. Den präglar också språket som är stringent, men poetiskt – rakt och starkt. Det är en övertygande roman och det känns till slut helt oviktigt att veta vilka händelser i den som Vigdis Hjorth eventuellt upplevt tidigare i sitt liv.

***

Läs även: En bortglömd dansk historia

Läs även: Ingen god gärning förblir ostraffad