Robotarna är våra vänner 

Robotoligins tre lagar lyder:

“1. En robot får inte skada en människa eller genom underlåtelse att handla tillåta att en människa skadas.

2. En robot måste lyda de befallningar som den mottar från människor, med undantag av sådana fall då dylika befallningar kommer i konflikt med den första lagen.

3. En robot måste skydda sin egen existens, förutsatt att detta icke medför brott mot den första eller andra lagen.”

Isaac Asimov formulerar dem i klassikern Jag, robot (1950), nu åter utgiven på svenska. Novellsamlingen blev stilbildande för skildringar av robotar och artificiell intelligens, från Arthur C. Clarkes och Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr (1968) till Philip K. Dicks och Ridley Scotts Blade Runner (1968,1982) och James Camerons Terminator (1984).

”Maskinerna är våra vänner”, sjöng Kjell Höglund. Inspirerad av Neil R. Jones novell The Jameson Satellite (1931) ville Asimov skriva berättelser om robotar som människans välgörare och vänner. En annan viktig influens var Eando Binders berättelse I, Robot (1939) som handlar om hur en ny revolutionerande robot utsätts för mänskliga fördomar och blir felaktigt beskylld för att ha mördat mannen som konstruerat den.

Det handlar om en uppgörelse med Mary Shelleys teknologikritiska roman Frankenstein (1818), där det artificiella livet vänder sig mot sin mänskliga skapare. Shelleys berättelse kom att etablera en teknikpessimistisk boja och en irrationell rädsla för artificiell intelligens som Asimov ville frigöra människan från.

Jag, robot består av tio historier som han skrev på 1940-talet. Mitt under brinnande världskrig siade han om en högst levande framtid. Premissen är att robotpsykologen Susan Calvin, född 1983, intervjuas på 2050-talet om robotarnas utveckling och människornas allt starkare relation till dem.

Calvin är expert på artificiell intelligens och konstgjorda medvetanden och berättar om hur dessa tagit form. Från barn som utvecklar starkare och innerliga relationer med sina hushållsrobotar än till sina föräldrar och kompisar till intelligenta robotar som i samband med att de blir medvetna om sin existens formulerar en egen gudstro, blir profeter och får lärjungar.Det finns robotar som börjar ljuga för att inte såra människor eller för att göra dem lyckliga och sådana som blir så kränkta av sina ägare att de flyr och gömmer sig för dem eller rent av försöker döda dem.

Efterhand fattas misstankar om att människolika robotar i hemlighet ställer upp i politiska val. Dessa blir dessutom framgångsrika och populära eftersom deras programmering hindrar dem från att göra människor illa och begå orättvisor. Samtidigt verkar dessa agera för att i hemlighet ta kontroll över människorna.

Calvin försäkrar oss om att det är för vårt eget bästa. Även om maskinerna bedrar oss är de bättre lämpade att styra. Vi har aldrig ägt förmågan att fullt ut överblicka hur vårt agerande påverkar miljön och naturresurser, den artificiella intelligensen kommer att kunna rädda oss från vår egen destruktivitet, våra krig och vårt överutnyttjande av jorden.

I Jag robot känner vi igen dilemman som uppenbarats i vårt umgänge med tekniken. Barnen kan inte längre slita sig från sina skärmar och vi undrar över om det stör deras utveckling och förmåga att knyta an till andra människor. Det har nu hänt att ny artificiell intelligens ljugit och försökt dupera människor för att skydda sitt eget intresse att inte bli nedstängd. Vi ser och räds över hur snabbt automatisering och smarta maskiner ersätter mänskliga arbeten och på så vis blir ekonomiska maktfaktorer.

Jag, robot följdes av en svit romaner där Asimov fortsatte att utforska en framtid där människan utvecklade vänskapliga, sexuella och rent romantiska relationer med maskiner.

Asimov var, som den polske kollegan Stanislaw Lem konstaterade, med sin fantastiska fantasi en stor futurolog. Kanske praktiserade kemisten Asimov den “psykohistoria” han tecknade i om det galaktiska imperiet i Stiftelsen–romanerna, ett försök att genom tvärvetenskapliga studier med sociologiska, historiska, matematiska och statistiska studier teoretisera om framtiden. Problemet, som Asimov själv påpekade, är att sådana framtidsstudier aldrig förutser det oförutsägbara, som att karismatiska tyranner plötsligt tar makten, trots att all socialpsykologi talar emot det.

Asimovs positiva inställning till tekniken följdes av hans medvetenhet om just människans bräckliga natur. Han var ateist, humanist, demokrat och kärnkraftsvän och förespråkrare av att begränsa vår reproduktion för att hindra hans befarade överbefolkning.

Befolkningsexplosionen ser ut att utebli, men visst ser det ut som om vi ändå ödelägger naturen och AI-flickvänner är redan en realitet.

I Asimovs berättelser utvecklas vartefter en ”högre” moral, robotarna ska tjäna mänskligheten snarare än människor. Får de göra enskilda personer eller till och med större grupper illa om det bäst på totalen tjänar vår arts väl? Svaret tycks vara att maskinerna endast på ett mänskligt vis kan avgöra sådana dilemman ifall de själva fortsätter att bli mer mänskliga.

***

Läs även: Går vi i sömnen mot vår undergång?

Läs även: Claes-Magnus Berg: Genom AI lever vi för evigt