Så genomförs ett folkmord i praktiken
Läkaren Miklós Nyiszli torra, sakliga och lågmälda skildring av vardagen i Auschwitz är svår att värja sig ifrån.
Diskussionen om hur folkmord ska förstås pågår för fullt och det tycks finnas ett speciellt engagemang för att fastställa att just Israel begår folkmord. Det i sin tur leder till ständigt nya definitioner av vad ett folkmord är. Vad det beror på kräver en annan text. Men för den som bättre vill förstå hur det ser ut när ett folkmord genomförs i praktiken är boken Jag var Mengeles patolog; en läkares ögonvittnesskildring från Auschwitz lärorik läsning.
Det är läkaren Miklós Nyiszli som har nedtecknat sina minnen. 1944 anlände han till Auschwitz med sin fru och dotter. Omedelbart separerades de från varandra. Men vetskapen hos SS, om Nyiszlis utbildning ledde till att han fick en tjänst hos den ökända chefsläkaren i Auschwitz, Josef Mengele, även kallad "Dödsängeln".
Nyiszli beskriver hur tågtransporter anlände till perrongen där människor skickades till höger eller vänster. Vid ett tillfälle får Nyiszli i uppdrag att bege sig till bålet för att samla in mediciner och glasögon av de som bränts upp där. Bålen ligger lite utanför lägret. Där arbetar två styrkor på 60 personer ur det så kallade Sonderkommando. De som inte ryms i något av de fyra krematorierna hamnar i bålen. De två bålen kunde bränna upp 5000 till 6000 människor om dagen.
Snabbt tvingades människor att klä av sig för att sedan jagas till bålet av skällande hudar. Bålen var 50 meter långa, sex meter breda och tre meter djupa gropar fulla av brinnande kroppar. Flera åt gången sköts människor med nackskott och kastades sedan ner i gropen. Nyiszli ser det som att människor dödades två gånger. Först sköts de och sedan brändes de upp.
Han beskriver också hur det så kallade Zigenarlägret likviderades. För att lura människorna till att tro att de bara skulle förflyttas delades det ut flera dagsransoner med korv och bröd. På så vis kunde en förhållandevis liten styrka leda människor rakt in till gaskamrarna utan något motstånd. ”Utan ordningsproblem eller tidsspillan”. Hela natten såg sedan Nyiszli hur det sprutade lågor ur krematoriets skorstenar.
På morgonen får Nyiszli 12 tvillingpar att obducera. Mengels fascination av tvillingar ledde till att Nyiszli tvingades göra flera obduktioner på tvillingar.
Naturligtvis kämpar han med flera moraliska dilemman som i Auschwitzs vardag lika väl kunde leda till liv som till död. Inte minst beskrivs hans relation och hans samtal med Mengele som en väl avvägd och livsfarlig balansgång.
Boken avslutas med en efterskrift av Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet. Där analyserar Zander inte bara de historiska händelserna som rör Ungerns judar utan även Miklos Nyiszlis beskrivning av sin tid i Auschwitz.
Det finns många överlevandes berättelser från Förintelsen. Peter Englund beskriver i en essä på sin hemsida under rubriken ”Om överlevandes minne” hur viktiga dessa berättelser är för att minnas och förstå vad som hände. Individernas berättelse drar ner de stora abstrakta krigshändelserna med dess olika siffror, till något personligt som var och en kan identifiera sig med på sitt sätt.
Jag har vuxit upp med två föräldrar som överlevde Förintelsen. Båda berättade för mig om sina erfarenheter. Min fars berättelse blev så småningom även tillgänglig för alla genom boken A-6171; Jag överlevde Auschwitz. Ändå drabbades jag av Nyiszlis berättelse. Kanske beror det på hur boken är skriven. Det är en torr, saklig och lågmäld prosa om vardagen i lägret och kanske just därför svår att värja sig från.
Jag var Mengeles patolog; en läkares ögonvittnesskildring från Auschwitz
Miklós Nyiszli
Lind & Co
Toppbild. Judiska barn i Auschwitz befrias 1945. Porträtt på Miklós Nyiszli. Foto: Alexander Voronzow/Wikimedia Commons/Lind & Co
***
Läs även: Älskade vampyr…
Läs även: Luuk gör vad som faller honom in
Diskussionen om hur folkmord ska förstås pågår för fullt och det tycks finnas ett speciellt engagemang för att fastställa att just Israel begår folkmord. Det i sin tur leder till ständigt nya definitioner av vad ett folkmord är. Vad det beror på kräver en annan text. Men för den som bättre vill förstå hur det ser ut när ett folkmord genomförs i praktiken är boken Jag var Mengeles patolog; en läkares ögonvittnesskildring från Auschwitz lärorik läsning.
Det är läkaren Miklós Nyiszli som har nedtecknat sina minnen. 1944 anlände han till Auschwitz med sin fru och dotter. Omedelbart separerades de från varandra. Men vetskapen hos SS, om Nyiszlis utbildning ledde till att han fick en tjänst hos den ökända chefsläkaren i Auschwitz, Josef Mengele, även kallad ”Dödsängeln”.
Nyiszli beskriver hur tågtransporter anlände till perrongen där människor skickades till höger eller vänster. Vid ett tillfälle får Nyiszli i uppdrag att bege sig till bålet för att samla in mediciner och glasögon av de som bränts upp där. Bålen ligger lite utanför lägret. Där arbetar två styrkor på 60 personer ur det så kallade Sonderkommando. De som inte ryms i något av de fyra krematorierna hamnar i bålen. De två bålen kunde bränna upp 5000 till 6000 människor om dagen.
Snabbt tvingades människor att klä av sig för att sedan jagas till bålet av skällande hudar. Bålen var 50 meter långa, sex meter breda och tre meter djupa gropar fulla av brinnande kroppar. Flera åt gången sköts människor med nackskott och kastades sedan ner i gropen. Nyiszli ser det som att människor dödades två gånger. Först sköts de och sedan brändes de upp.
Han beskriver också hur det så kallade Zigenarlägret likviderades. För att lura människorna till att tro att de bara skulle förflyttas delades det ut flera dagsransoner med korv och bröd. På så vis kunde en förhållandevis liten styrka leda människor rakt in till gaskamrarna utan något motstånd. ”Utan ordningsproblem eller tidsspillan”. Hela natten såg sedan Nyiszli hur det sprutade lågor ur krematoriets skorstenar.
På morgonen får Nyiszli 12 tvillingpar att obducera. Mengels fascination av tvillingar ledde till att Nyiszli tvingades göra flera obduktioner på tvillingar.
Naturligtvis kämpar han med flera moraliska dilemman som i Auschwitzs vardag lika väl kunde leda till liv som till död. Inte minst beskrivs hans relation och hans samtal med Mengele som en väl avvägd och livsfarlig balansgång.
Boken avslutas med en efterskrift av Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet. Där analyserar Zander inte bara de historiska händelserna som rör Ungerns judar utan även Miklos Nyiszlis beskrivning av sin tid i Auschwitz.
Det finns många överlevandes berättelser från Förintelsen. Peter Englund beskriver i en essä på sin hemsida under rubriken ”Om överlevandes minne” hur viktiga dessa berättelser är för att minnas och förstå vad som hände. Individernas berättelse drar ner de stora abstrakta krigshändelserna med dess olika siffror, till något personligt som var och en kan identifiera sig med på sitt sätt.
Jag har vuxit upp med två föräldrar som överlevde Förintelsen. Båda berättade för mig om sina erfarenheter. Min fars berättelse blev så småningom även tillgänglig för alla genom boken A-6171; Jag överlevde Auschwitz. Ändå drabbades jag av Nyiszlis berättelse. Kanske beror det på hur boken är skriven. Det är en torr, saklig och lågmäld prosa om vardagen i lägret och kanske just därför svår att värja sig från.
Jag var Mengeles patolog; en läkares ögonvittnesskildring från Auschwitz
Miklós Nyiszli
Lind & Co
Toppbild. Judiska barn i Auschwitz befrias 1945. Porträtt på Miklós Nyiszli. Foto: Alexander Voronzow/Wikimedia Commons/Lind & Co
***
Läs även: Älskade vampyr…
Läs även: Luuk gör vad som faller honom in
