”Så snygga att jag vill skära dem i ansiktena med ett rakblad”

Var Siri Hustvedt och Paul Auster världens vackraste par? Kanske. De var långa och stiliga, han mörk och hon blond. Att de dessutom levde i som framgångsrika författare i en skapande symbios där de läste och diskuterade varandras texter, rekommenderade strykningar och förenklingar – och alltid lyssnade – och detta dessutom i ett vackert hus i Brooklyn, New York är ett faktum som gör dem nästan overkligt romantiska, åtminstone för alla som någon gång drömt om ett författarliv i New York. Vi är nog några stycken.

När Siri Hustvedt och Paul Auster gifte sig bjöd de in släkt och (författar- och poet-)vänner till en enkel bröllopsmiddag (det här var innan de blev världsberömda författare) utbringade en av de närvarande poeterna en skål för brudparet: ”två människor som är så snygga att jag skulle vilja skära dem i ansiktena med ett rakblad”. Även om våld som vi vet aldrig löser något, är kommentaren fullt förståelig. De var det perfekta paret. Så perfekta att någon i deras närhet rimligen borde hysa en känsla av att vilja förstöra något.

Siri Hustvedt återger detaljen om bröllopsmiddagen i sin sorgebok över Paul Auster. Sedan lägger hon till att det inte var kommentaren som fick Paul Auster att sluta vara vän med den icke namngivne poeten: ”men det förvånade mig inte när han försvann ur vårt liv”. Också fullt förståeligt.

De skulle komma att möta ett reellt våld längre fram i livet. ”Det där fruktansvärda” kallade Paul Auster det. Hans son från en tidigare relation, Daniel, hade anpassningssvårigheter redan när Siri Hustvedt kommer in i Paul och Daniels liv. När han blir äldre börjar han stjäla pengar från sin pappa Paul och sin styvmor Siri för att finansiera sitt heroinberoende.

Daniel blir pappa och råkar döda sin dotter Ruby när hon får i sig en blandning av fentanyl och heroin. Efter att ha blivit släppt mot en borgensumma går Daniel direkt till en langare, köper fentanyl och heroin – och dör i en överdos. Händelser som kunde ha knäckt vilken förälder som helst. Lägg till detta att telefonen börjar ringa. Journalister vill ha en kommentar. Utanför Paul Austers och Siri Hustvedts hus vimlar det av paparazzifotografer som vill ta bilder på paret, vars (styv)son har dödat både sitt barn och sig själv. Det är först då det går upp för Siri Hustvedt hur känd hennes man är – i hela världen.

I En bok om spöken. En kärleksmemoar skildrar Siri Hustvedt detta hårda slag mot familjen precis lika rättframt och osentimentalt som hon skildrar sin makes bortgång i sviterna av den lungcancer han kämpar mot. Redan i bokens inledande två rader anger hon tonen: ”Jag lever. Min man, Paul Auster, är död”.

Paul Auster blev 77 år gammal. Under 43 av dessa år levde han i ett förhållande med Siri Hustvedt. De fick ett barn, Sophie, och ett barnbarn, Miles. De skrev sina framgångsrika böcker. Paul Auster skrev New York-trilogin, Att uppfinna ensamheten och 4321 – för att nämna några – och Siri Hustvedt skrev bland annat Vad jag älskade, Den skakande kvinnan, Sommaren utan män.

En bok om spöken är den första boken Siri Hustvedt skriver utan att Paul Auster läser och kommenterar. Alla andra böcker skrevs under förmiddagarna, och diskuterades sedan i läsfåtöljerna i vardagsrummet under eftermiddag och kvällar. De var verkligen litteraturälskande själsfränder.

Upplägget i En bok om spöken påminner om andra sorgeböcker, som exempelvis Joan Didions klassiska Ett år av magiskt tänkande i och med att den spänner över ett år, från det att Paul Auster går bort den 30 april 2024 till våren 2025. Men till skillnad från Didion ägnar sig Hustvedt inte åt magiskt tänkande. Hon är som sagt saklig och noggrann. Paul Austers sjukhusvistelse återges via de mejl hon skickat ut till släkt och vänner under själva sjukdomstiden. I dem skriver hon på torr prosa om behandlingsformer, mediciner och hur Paul Austers kropp reagerar.

Stundtals blir läsningen av dessa brev monoton och något tråkig. Men det kontrasterar fint mot hennes poetiskt sprakande språk som skildrar tiden efter att han gått bort: om hur som änka sörjer, hur tiden tycks upphävas och om hur livet tvingas pågå.

Ännu mer glödande och starkt blir hennes språk när hon skildrar hur de möttes, hur kärleken mellan dem blossade upp och var nära att dö eftersom Paul Auster försökte återvända till sin tidigare relation för att ta hand om barnet, Daniel. Men efter en dryg vecka är han tillbaka hos Siri, de gifter sig och älskar varandra innerligt, både psykiskt i det intellektuella samtalet och fysiskt genom att älska med varandra ofta och även under cancerbehandlingen, ända fram till dagar före hans död. Det är oerhört stark läsning som skildrar både det vackraste och mest uppslitande i livet.

Ytterligare en textform i boken är de brev som den cancersjuke Paul Auster skriver till sin nyfödde dotterson Miles. Hans tanke, skriver Siri Hustvedt, var att skriva 100–200 sidor som skulle publiceras i bokform. I det sista brevet inser han dock att projektet inte kommer att lyckas. I stället är de med här, i Siri Hustvedts bok, möjligen som ett sätt att hålla kvar Paul Austers röst, även efter hans död?

Troligen. För även om tonen är saklig och nykter är En bok om spöken också ett försök att bevara Paul Auster. Siri Hustvedt skildrar hur hon förnimmer hans tobaksrök, hon tar på sig hans jacka. Han är ett välkommet spöke i hennes vardag som änka. För sorgen gör henne knappast bara saklig och rationell. Även detta får finnas med.

Siri Hustvedt har skrivit ett oerhört starkt porträtt över ett gemensamt liv: om barn och barnbarn, om skrivande, om politik (de båda ställde snabbt upp i föreningen Writers against Trump och var mycket aktiva i amerikanska PEN), om Paul Austers stora baseballintresse, om kärlek, middagar och filmer de ser. Kort sagt om deras liv – och om sorgen över att ha förlorat det. Det här är måsteläsning för alla.

***

Läs även: För vem skriver svenska författare?

Läs även: Han är kort sagt ett as