Stig Fredrikson fastnar i Sovjetnostalgin

Stig Fredrikson är en verklig veteran inom svensk utrikesrapportering. Härstammande från Småland kretsar hans uppväxtår och familj kring området Nässjö, Eksjö, Vimmerby och Aneby.

Ungdomsåren tillbringades i en förvisso lantlig men likväl högborgerlig miljö. Efter värnplikt på Tolkskolan blev Fredrikson på 70-talet utrikeskorrespondent i Sovjetunionen. För både världslitteraturen och Fredrikson själv visade sig detta vara en avgörande händelse. Under tiden i Sovjetunionen lärde Fredrikson känna Aleksandr Solzjenitsyn, och blev en av dennes sambandsmän med den västvärld som Solzjenitsyn inte ännu öppet kunde interagera med.

I början av 80-talet blev sedan Fredrikson en central gestalt på SVT:s Aktuellt. Där innehade han under många år – avbrutet av en period som korrespondent i Washington – en rad viktiga befattningar, bland annat som utrikeschef och redaktionschef, i olika roller ända fram till 2010-talet.

Detta är bakgrunden, så som Fredrikson själv beskriver den, till självbiografiska Fredens Tid – Det som formade mig. Verket är nog egentligen tänkt som ett slags bokslut över en yrkesgärning och epok, och en uppgörelse med vad den utmynnat i. I tidsskildringarna finns mycket som är fascinerande, särskilt för den som, likt undertecknad, har ett eget intresse i allt som växt ur den småländska myllan. Ganska snart förflyttas emellertid fokus bort från personen Fredrikson, hur han formats av den tid som varit och själv varit med och format den tid som blivit, till något annat och mera oklart.

Bortom bokens inledande kapitel blir både prosan och urvalet av episoder mera dunkelt. Det är svårt att undkomma intrycket, att det hela handlar om ett slags försök från Fredriksons sida att legitimera sig själv och sitt stora engagemang i Sovjetunionen och Ryssland, i ljuset av vad det nu ser ut att ha blivit av det hela.

Fredrikson är på den punkten tydlig med vad han tycker; men några djupare reflektioner om sin egen roll, eller Sveriges, levererar han inte.  Fredrikson var själv under flera år bosatt och verksam i Sovjetunionen, och verkar inte se några problem med att han själv levt med och i diktaturen och anpassat sig efter dess censur. Det är inte i sig märkligt, eftersom alternativen skulle ha omöjliggjort Fredriksons arbete, men det sticker i ögonen att han sätter sig till doms över den som i dag skulle vilja göra samma resa som han själv. Ingen anständig person skulle, enligt Fredrikson, vilja interagera med Ryssland för att bilda sig en egen uppfattning eller se landet med egna ögon; skulle de vilja det, så är det enligt honom ändå i praktiken omöjligt.

Det verkar som ett lite väl enkelt sätt att försöka erövra problemformuleringsprivilegiet. Inställningen innebär en svårhanterlig hämsko för alla försök att begripa vårt östra grannland. Om vi låter oss vägledas av Fredrikson, hur ska vi då över huvud taget studera Ryssland? Titta på det genom teleskop? 

Fredriksons attityd framstår som märklig även av andra skäl. Han verkar vilja motivera sin hållning genom att lyfta olika sätt på vilka han menar att Sovjet var en bättre plats. Ibland blir det lite väl märkligt – som när Fredrikson antyder att situationen i Ryssland i dag skulle vara svårare och värre än under Stalin. För journalistiken, får vi veta, var det tydligen lättare framförallt på Brezjnevs tid. Staten kontrollerade visserligen allt som sades, men han hävdar att den var mindre repressiv, och journalistikens villkor därför ändå mycket bättre än de är nu. Fredrikson verkar inte vilja se att han genom liknande påståenden – för vilka det faktamässiga stödet är tämligen begränsat – relativiserar och, indirekt, legitimerar den sovjetiska diktaturen.

De nostalgityngda märkligheterna avlöser varandra så fort Sovjetunionen kommer på tal och drar ohjälpligt ned helheten. Det är synd, för många av Fredriksons resonemang och observationer har en intressant kärna. Jag har svårt att tro att tveksamheterna speglar någon tydlig avsikt från Fredriksons sida, men med sanningsanspråk som hans så håller inte det här. Skriver man om Sovjet och Ryssland kan man inte nöja sig med att ”vi kanske inte vet om det är helt sant, men det är förjävligt ändå”. Vad Fredrikson hoppas åstadkomma förblir för mig, till sist, oklart. Man hoppas därför att Fredens Tid inte blir hans sista ord i frågan.

***

Läs även: Europa måste förstå att hård makt spelar roll

Läs även: Krigets definition: Man strider och strider och till sist segrar alltid ryssen