Sveriges judars historia är den svenska antisemitismens historia

Judiska begravningsplatsen Aronsberg ser ut att ha lämnats i all hast. Där råder stillhetens aktiva vulkan. En gång när jag passerar tänker jag att inget växer mer än det som inte längre är.

Något år efter att Aaron Isaac 1775 givits rätt att som jude bo och utöva tro i Sverige tilldelades Mosaiska församlingen en markbit i Kungsholmens västra hörn. Då fanns förstås där inga lägenhetshus runtom. I dag lapar deras skuggor från alla håll.

”Man måste kunna ge sig av / och ändå vara som trädet: / som om rötterna blev kvar i jorden, / som drog landskapet bort och vi stod fast” skriver poeten Hilde Domin i Då reste jag mig upp och gick hem i orden (Faethon, 2025) och sammanfattar historiken Carl Henrik Carlssons biografi, Aaron Isaac : Sveriges förste jude.

Den kartlägger det förflutnas trådar som vore de ner tamid, lamporna som ”brinner natten igenom inför Herren”. Det är andra gången Carlsson gräver sig ned i svensk-judisk historia. Nyckelverket Judarnas historia i Sverige (2021) är tillsammans med Hugo Valentins dito från 1924 märkligt ensamma om ämnet och undantaget den flitigt dokumenterade Aaron Isaacs egna minnen har en levnadsteckning inte blivit aktuell förrän nu.

Alltsammans inleds i Treuenbrietzen där Aaron Isaac 1730 föds in en köpmannafamilj. Han lär upp sig själv till sigillgravör men gör störst förtjänster på lyxvaror under Pommerska krigen. I takt med dalande konjunktur lockar de svenska officerarnas tal om arbetstillfällen honom norrut, bort från hustru och barn. Försänkningar hos Gustav III och sedermera skyddsbrev gör att han stannar. Svenska folket ansågs lida ”brist på idoghet”, kraft och kreativitet i industri och handel förföll och ett ”viljestarkt och driftigt” tillskott välkomnades.

Revitaliseringsbehovet återspeglas i judereglementets – utgivet i maj 1782 – regler för icke-lutheraner även om oenigheten som föregick reglementet är judefientlighet i fyrfärg. Jag saknar en konkret kod till denna. Berättelsen om Sveriges judar är tyvärr också en berättelse om antisemitismens nyanser.

För att ge det bullriga materialet resumerande stadga använder Carlsson direkt tilltal, – ”Ha tålamod, kära läsare!” – och högtidligt interfolierande frågor stämda anakronistiskt. Jag ser Bellman knata runt som popsnöre och Thorild sitta på Bröd & Salt med laptop i knät. Men mina anmärkningar riktas främst mot författarens gensagor. ”Ja du Aaron. Så hade du inte få ha uttryckt dig i dag” kan det heta. Moraliska utfall vädjar månne till rättfärdighet men intimiseringen distanserar. En bärande fjärde vägg hade utgjort det membran varje koncis gestaltning beror av.

Märk väl att sagda är randfenomen.

Genom Aaron Isaacs pikareskartade livsförlopp åskådliggörs modernitetens spirande. Samtidigt som maskeradbalens skott faller sitter han i husarrest. Frihetstiden är finito. I efterhand indikerar alla skeenden brytningar men 1700-talets andra hälft var i sann mening definierande. Upplysning, små korn till parlamentarism och massflytt från glesbygd till tätort. Ett slags diffusion. Och revolution.

Boken vecklar ut ett omistligt mönster av judisk historia över Sverige. Datamängdens (580 noter och sex sidor personregister) kompromisslösa kompression bildar en glödtråd till dolda föreställningsvärldar och kompenserar att släktforskargivens triumf är till de flerdimensionella resonemangens förfång.

Nästa gång jag går förbi Aronsberg kommer det eviga ljuset lysa upp den lilla gården. Som Hilde Domin diktar, är poesi som inte skrivs den vackraste.

Toppbild. Carl Henrik Carlsson är aktuell med de nya biografin Aaron Isaac: Sveriges förste jude. Foto: Annika Lyth/David Naylor

***

Läs även: Den frimodige Elensky brottas med den politiske Elensky

Läs även: Den förste kristne kejsaren