Ulf Lundell skriver världshistoria – överträffar litteraturens längsta dikt
Ulf Lundells dagbok Vardagar för inte bara tankarna till Marcus Aurelius, Rilke och Baudelaire, det är poesi som överträffar historiens längsta diktepos.
”Förr visste man (eller man kanske anade) att man hade döden i sig som frukten kärnan”. Meningen från Rainer Maria Rilkes Malte Laurids Brigge söker upp mig under invägningen av Ulf Lundells nya anteckningar. I dem liksom hos Rilke är dagboken avsändarens medium för att nå adressaten, ett sätt att sända brev till självet och invokationer till intet efter Guds slutgiltiga arbetsvägran. Men postgången är si och så och vad som kommer fram eller inte underkastas hittegodsets och avvägarnas kruserliga konglomerat.
Man liknar inte alltid den man är.
En dagbok är en underskön natthämtare, en medvetandets ficktjuv, som mest opålitlig i uppriktiga meditationer.Vardagar 12 är varken ett undantag från denna regel eller från numer välbekanta duvningar med tillvarons intryck, avtryck och tryck över bröstet:
”Jag vet inte varför jag började skriva
Jag kanske
blev vansinnig tidigt i vardagen”
Läsaren blir mött i ögonhöjd med en astigmatisk distans materialiserad när Marcus Aurelius Självbetraktelser nämns i en passage. Ingen dygdeetiker skönjs i författaren, men stoicismens grundare, Zenon från Kition, upprättade sin lära efter att ha lidit skeppsbrott och nog är förlisningens kringspriddhet Lundells gradient.
Han samlar på sitt jag, en sakletare som plockar föremål – de glimmar till, förgås, återuppstår, rostar – från stranden. För den som övergår förståndets enskildheter är detta intuitiva konstruerande kanske den enda detektorn. Jag lagrar, alltså minns jag. Men vem? Säkert är att journalen är en förvandlingskatedral igenkännbart osynlig i bekännelsens ovetande kunnighet förmedlad bäst i Stravinskijs åsikt om att kompositören helst ska utplånas i sitt verk: ”I mej göms ändå den grymme enslingen”.
Ska han emigrera eller räcker det att följa tranornas färd? Jag föreställer mig hur Lundell plötsligt lämnar en lapp någonstans och som Bruce Chatwin försvinner till Patagonien tillsammans med N. Men nej, han måste bryta relationen. Igen. Ty det är så man gör. Inget skäl finns och det är orsaken. Likt Kaspar Utz vill han hoppa av men hur ska samlingen forslas över gränsen?
”Naturen har skräck för den raka linjen”.
Någon sådan finns inte. Horisonten är inte centralperspektivets utan det japanska träsnittets. Vems färg historiens material sugit upp är mindre relevant än medvetandebatikens omätliga strängteori vars vibration säger: Lev, om det så är det sista du gör!
Navalnys död inleder och julsånger mitt i sommaren avslutar. Däremellan tjockdimma. ”Färdig med det mesta”. Tornseglare. Skrapande stolar på lokala krogen. Pueril politik. Pissvind. Och ”helt underbart, denna dag”. När Baudelaire upptäckte fotografikonsten förändrades hans sätt att se på världen, den växte in i honom, bredde ut boulevarder, folk, smuts, serafiska himlar. Detsamma tycks kunna hända när man publicerar dagböcker. En stand in finns att tillgå. En dubbelgångare som är helt och hållet livsfrukt och helt och hållet dödskärna.
”När jag kom ner till p-platsen upphörde regnet och jag
kunde se en glimt ljusblå himmel över havet
Idag är det finissage
Tre dagar
fransk cider och hård vitmögelost
På hemvägen mängder av starar svartfåglar måsar på
jordnakna fält, kanske regnet, kanske mask”
Det trycker på. Orden faller över på nästa rad, som fanns där ett stup varken språket eller dess ledsagare ser, landar i poesins grafiska system. Med sextio tusen dubbelverser har Ferdousis persiska nationalepos Shahnameh hittills räknats som historiens längsta dikt. Det finns skäl att ändra den uppgiften nu.
***
”Förr visste man (eller man kanske anade) att man hade döden i sig som frukten kärnan”. Meningen från Rainer Maria Rilkes Malte Laurids Brigge söker upp mig under invägningen av Ulf Lundells nya anteckningar. I dem liksom hos Rilke är dagboken avsändarens medium för att nå adressaten, ett sätt att sända brev till självet och invokationer till intet efter Guds slutgiltiga arbetsvägran. Men postgången är si och så och vad som kommer fram eller inte underkastas hittegodsets och avvägarnas kruserliga konglomerat.
Man liknar inte alltid den man är.
En dagbok är en underskön natthämtare, en medvetandets ficktjuv, som mest opålitlig i uppriktiga meditationer.Vardagar 12 är varken ett undantag från denna regel eller från numer välbekanta duvningar med tillvarons intryck, avtryck och tryck över bröstet:
”Jag vet inte varför jag började skriva
Jag kanske
blev vansinnig tidigt i vardagen”
Läsaren blir mött i ögonhöjd med en astigmatisk distans materialiserad när Marcus Aurelius Självbetraktelser nämns i en passage. Ingen dygdeetiker skönjs i författaren, men stoicismens grundare, Zenon från Kition, upprättade sin lära efter att ha lidit skeppsbrott och nog är förlisningens kringspriddhet Lundells gradient.
Han samlar på sitt jag, en sakletare som plockar föremål – de glimmar till, förgås, återuppstår, rostar – från stranden. För den som övergår förståndets enskildheter är detta intuitiva konstruerande kanske den enda detektorn. Jag lagrar, alltså minns jag. Men vem? Säkert är att journalen är en förvandlingskatedral igenkännbart osynlig i bekännelsens ovetande kunnighet förmedlad bäst i Stravinskijs åsikt om att kompositören helst ska utplånas i sitt verk: ”I mej göms ändå den grymme enslingen”.
Ska han emigrera eller räcker det att följa tranornas färd? Jag föreställer mig hur Lundell plötsligt lämnar en lapp någonstans och som Bruce Chatwin försvinner till Patagonien tillsammans med N. Men nej, han måste bryta relationen. Igen. Ty det är så man gör. Inget skäl finns och det är orsaken. Likt Kaspar Utz vill han hoppa av men hur ska samlingen forslas över gränsen?
”Naturen har skräck för den raka linjen”.
Någon sådan finns inte. Horisonten är inte centralperspektivets utan det japanska träsnittets. Vems färg historiens material sugit upp är mindre relevant än medvetandebatikens omätliga strängteori vars vibration säger: Lev, om det så är det sista du gör!
Navalnys död inleder och julsånger mitt i sommaren avslutar. Däremellan tjockdimma. ”Färdig med det mesta”. Tornseglare. Skrapande stolar på lokala krogen. Pueril politik. Pissvind. Och ”helt underbart, denna dag”. När Baudelaire upptäckte fotografikonsten förändrades hans sätt att se på världen, den växte in i honom, bredde ut boulevarder, folk, smuts, serafiska himlar. Detsamma tycks kunna hända när man publicerar dagböcker. En stand in finns att tillgå. En dubbelgångare som är helt och hållet livsfrukt och helt och hållet dödskärna.
”När jag kom ner till p-platsen upphörde regnet och jag
kunde se en glimt ljusblå himmel över havet
Idag är det finissage
Tre dagar
fransk cider och hård vitmögelost
På hemvägen mängder av starar svartfåglar måsar på
jordnakna fält, kanske regnet, kanske mask”
Det trycker på. Orden faller över på nästa rad, som fanns där ett stup varken språket eller dess ledsagare ser, landar i poesins grafiska system. Med sextio tusen dubbelverser har Ferdousis persiska nationalepos Shahnameh hittills räknats som historiens längsta dikt. Det finns skäl att ändra den uppgiften nu.
***
