Uppriktige Ice-Borg sparsam om kokain och groupies

1980. Ett Concorde med destination New York lyfter från Heathrow. Kort efter take-off hörs en smäll: ett däck har exploderat, man måste nödlanda. Panik utbryter, flygvärdinnorna drar fram drinkvagnar. Planet cirklar länge över engelska kanalen för att bli av med bränsle, på marken förbereder sig räddningspersonal på det värsta. Men Concorden tar sig ner utan missöden.

”Hur jag reagerade minns jag inte helt klart”, berättar en av passagerarna fyrtiofem år senare, ”men jag drabbades i alla fall inte av panik. Det här var inget jag själv kunde påverka, så då lät jag det vara. Så tänker jag ofta om saker jag inte kan kontrollera. Det som sker, det sker.”

Vem är nu detta som varit så oberörd i kabinen, en buddist? Bara någon som gett upp? Kanske både och. Det är i alla fall Björn Borg som minns, 1980 är han 24 år och har redan vunnit allt som går att vinna – utom U S Open – och spelar sitt livs tennis. Dock inte länge till. Han har tappat lusten.

Björn Borgs officiella avhopp i början av 1983 förbryllade en hel sportvärld och är nästan lika berömt som hans karriär. Men när man läser den sedan länge aviserade självbiografin, Hjärtslag, tillkommen i samarbete med hustrun Patricia, ter det sig mindre märkligt.

”Jag fick aldrig vara i fred, hade inget privatliv. Försökte vi ta oss till en restaurang stod världspressen utanför och väntade och försökte ta bilder. […] Enda gången jag fick lugn var på mitt hotellrum, och även det hade alltmer börjat kännas som ett fängelse. Jag blev utsläppt för att spela mina matcher, och där skulle jag prestera. Sedan tillbaka in igen.”

I Hjärtslag framkommer inte bara hur Borg upplevde cirkusen utan också det kaotiska efterspelet – allt det där som skvallerpressen vältrade sig i under 1980- och 90-talet: lyxlivet, de havererade affärsprojekten och äktenskapen, festandet. Uppriktigheten går knappast att betvivla, däremot är Borg sparsam med detaljer. Läsare fikna på smaskigheter om kokain och groupies blir nog missnöjda. Det är lite fast forward över många episoder – även matcher och hela turneringar, men just det gör ju inte så mycket. Sportreferat i text är sällan upphetsande.

Språket i denna minnesgobeläng, som sträcker sig från 1960-tal till nutid, är inte så oväntat tämligen enahanda och glosfattigt. Munviga idrottare hör till rariteterna. Men det finns en sak jag uppskattar, och det är att Borgs egen röst, sådan man minns den från tv och radio, slår igenom.

Och så har vi de många anekdoterna – läsvärda även därför att huvudpersonen här betraktar sin karriärs underliga konsekvenser lite från sidan.

Det finns en återkommande figur i Borgs hågkomster: de ögonblick eller skeenden när saker och ting bytt riktning. Ett exempel är när han som tolvåring blir avstängd från sin klubb i Södertälje för dåligt uppförande. Ett alldeles rimligt straff, tydligen: han har kastat racketen, fuskat, skämt ut sig. Framförallt skäms han för sina älskade föräldrar, som alltid ställer upp. ”Förmodligen var det även i den stunden som jag bestämde mig för att inte […] visa några känslor under en match.”

The Ice-Borg is born!

I maj 1972 möter Sverige Nya Zeeland i Davis Cup och Borg ställs som turneringens hittills yngst spelare (snart 16 år) mot den elva år äldre Onny Parun. Nyazeeländaren tar enkelt de två första seten, går fram till 3-0 i tredje och tror säkert, i likhet med åskådarna, att matchen strax är slut. Men så protesterar Parun mot ett domslut, skyller på en bollkalle:

”Det var ingen stor sak, men domaren tvingade honom att serva om. Under hela ordväxlingen stod jag bara där utan att visa någonting, inga känslor alls, och egentligen såg jag nog mest uttråkad ut. Men faktum är att jag ännu var mitt inne i matchen, förberedde mig på nästa boll.”

Borg vänder och vinner. Nästa boll, det är nog nyckeln här, liksom den där uttråkade uppsynen: indifferens och, också då man slagit ett otagbart passerslag eller en dödande volley: ”En skön känsla i en millisekund, och sedan direkt tankarna på nästa boll.”

Utanför banan var allt svårare. Med framgångarna fylkades snortande kändisar, lycksökare och affärsmän med måttligt utvecklad moral. Borg tillstår att han ofta var godtrogen, och på sätt och vis förblev han nog mentalt kvar i en mer småskalig sportverklighet, med godhjärtade stöttepelare som mamma och pappa, tränaren Lennart ”Labbe” Bergelin och hustrun Mariana. Hela uppväxten, såsom Borg skildrar den, präglas av hjälpsamhet från såväl individ som samhälle. Han tillåts tenta av svenska, engelska och tyska i grundskolan för att få mer tid åt tennisen. Familjen Wallenberg stiger in och finansierar utlandsresor. Vid mönstringen tas han ut som fallskärmsjägare men tennisförbundet utverkar frisedel. Sverige bar fram Björn Borg.

Till godtrogenheten kunde man lägga en viss obetänksamhet, till och med klantighet. En gång i Tel Aviv lät han och vännen Vitas Guerilaitis sig exempelvis fotograferas i israelisk uniform, med karbiner och allt. För skojs skull. Inte så smart av en man som vill bli lämnad ifred och som nästan alla känner igen; den som tagit bilderna sålde dem förstås till media. Det blev dödshot från Röda brigaderna, Borg anlitade åtta beväpnade vakter till huset i Cap Ferrat och fick till slut tag i själve Arafat, som förklarade för världens terrorister att ingen fick röra Björn Borg.

Tennisbanans kylige mästare har, kan man tillägga, två gånger varit nära att drunkna, en gång vurpat med bilen i Dalarna (sommardäck, vinter), och förutom incidenten med Concorden erfarit ett ännu värre flygdrama med en helikopter. I CV:t återfinns även två kollapser orsakade av alkohol och narkotika, den andra sånär med dödlig utgång. Helt nyligen opererades Borg för elakartad prostatacancer.

I Hjärtslag återkommer han till tanken på en skyddsängel. Må ängeln bli vid sin post.

***

Läs även: Judith Hermann kastar sig ut i stor litteratur

Läs även: Heidegger fann friheten i filosofin