Utvecklingsbesatta Rwanda tyngt av sorg och vrede

När dessa rader skrivs går hiten Chalouper på repeat i högtalarna. Dansa ut er trötthet och leda, rappar fransk-rwandiske Gaël Faye till jazziga beats och ett budskap som påminner om Stromaes Alors on danse.

Låt oss dansa säger romanfigurerna också i Fayes senaste roman, Jakaranda: Om unga rwandier som kämpar för att leva vidare, blicka framåt, bortom folkmordets trauman. Nu vackert överförd till svenska av Ulla Linton (men ibland utan Fayes rappa, musikaliska språk).

Genom romanen löper Rwandas märkliga dubbelhet som en röd tråd: ett land som, likt Tyskland, präglas av en folkmordets minnespolitik, där offentliga minnesceremonier och vittnesmål håller kvar katastrofen i det kollektiva minnet – men där tystnaden dominerar överallt annars, där ingen vågar, vill eller kan tala i det privata.

Huvudpersonen Milan växer upp i Versailles, som son till en rwandisk mor och en fransk far. Ingen pratar om moderns hemland förrän tv-apparaterna sommaren 1994 börjar skildra hemska dödsscener på bästa sändningstid. Medan det svenska fotbollslandslaget gräver guld i USA begravs hundratusentals mördade tutsier i Rwanda, brutalt slaktade med machete. Folkmordet tränger sig in i Milans familj, inget kan hålla det utanför dörren, i synnerhet inte när en svårt skadad pojke plötsligt dyker upp på farstukvisten. Det sägs vara en släkting, Milan vet ingenting. Vet ännu mindre när han 1998 besöker landet för första gången, och sedan igen, och igen, och igen, på jakt efter ett förflutet ingen vill prata om.

Milan lyckas inte prata med sin mamma, inte med sin pappa, tystnaderna ”var fulla av lögner och falskhet”. Den skadade pojken skickas utan förvarning tillbaka till Kigali, lika plötsligt som han kom. Föräldrarna skiljer sig, utan att säga varför. Allt hanteras praktiskt, utan känslor. Avslöjanden kommer i ryck, som om det aldrig var meningen. Faye skildrar med stor psykologisk insikt den vrede och sorg som inte heller den unge Milan kan uttrycka, och som det polerade, välsopade, utvecklingsbesatta Rwanda i någon mån vilar på än.

Milans jakt på mening och svar om vem hans mor är, om vem han är, varvas med offentliga tal och vittnesmål från de folkrättegångar (’gacaca’) som dömt miljontals rwandier efter folkmordet. Någon gång närmar det sig fackprosa snarare än romankonst, och medan Milan kämpar för att finna svar tycks Gaël Faye kämpa för att utbilda läsaren om folkmordets orsak och verkan, ibland med ganska platta analyser. Faye vinner, liksom de flesta författare, på att gestalta snarare än att tycka.

Men mestadels gestaltar han, i konfliktfyllda tystnader och spända men försonande möten, trovärdiga, mångbottnade romanfigurer. I romanen blir det tydligt, kanske tydligare än i debutromanen Litet land, att Fayes styrka som författare just är ömsinta skildringar av människor, starka men samtidigt brutna och trasiga människor, överlevare som genomlevt det outsägliga och ändå bestämt sig för att ”chalouper”, framhärda med sina liv.

Den noggranne läsaren kommer också att upptäcka långsökta band mellan huvudpersonerna i Jakaranda och Litet land. Exempelvis säljer Gaby, huvudpersonen i Litet land, sin grannes bibliotek till Alfred i Jakaranda, så att böckerna får röra sig från Bujumbura till Kivusjön. Långsamt bygger Gaël Faye upp ett roman- och gränsöverskridande persongalleri av tappra, skeva, ofta unga själar, som gör vad de kan för försoning, för att ge Rwanda och Burundi framtidstro. Det är smart romanbygge, men framförallt drabbande vackert. Jakaranda är en av årets stora läsupplevelser.

***

Läs även: Lydia Sandgren: ”Vem som helst kan debutera, men alla kan inte följa upp det”

Läs även: Judith Hermann kastar sig ut i stor litteratur