Vad skulle Axel Oxenstierna gjort?

Problemet med svensk politisk debatt är att vi inte tillför tillräckligt med historia. Som när socialdemokraten Lawen Redar – orättvist eller inte – har fått löpa ett mindre gatlopp i medierna när hon föreslog blandade bostadsområden. Det var nästan smärtsamt att se henne i SVT och inte ens kunna nämna ”miljonprogrammet”.

Historisk okunskap är inte roligt och i Redars fall hade hon om hon hade läst historia kunnat påpeka att stora delar av miljonprogrammen inte är höghusen i våra förorter utan vanliga villor från 1970-talet. Drömobjekt för oss som likt Redar står i början av vår bostadskarriär. Det var alltså blandat redan från början. 

Det var därför befriande att läsa Nicklas Skårs Vad skulle Axel Oxenstierna gjort i dag? Myndighetsstyrning i skuggan av en ny världsordning. Till att börja med handlar det om själva ansatsen. Som historiker, vilken specialiserat sig på Vasa – och stormaktstiden har man, ibland, mentalt känt sig gråhårig över att så många människor inom förvaltningen verkar anse att Sverige uppstod ur tomma intet 1945.

I andra länder finns det historiker, lobbyister och politiker som gladeligen refererar till antiken eller 1500-talet. Bara det bidrog till att jag hyste en genuin nyfikenhet inför hur en lobbyist tolkar en av våra främsta statsmän. Dessutom är jag inte besviken. Författaren för ett stringent resonemang kring att den gamla ordningen som är baserad på regeringsformen 1634 – Sveriges Magna Charta – inte riktigt håller i nuläget.

Dagens värld har helt enkelt för stora utmaningar för det rigida system Sverige tidigare har varit baserat på. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att vår tidigare världsordning var byggd på att kunna kontrollera nyheterna, men att vi i dag lever i en tid där ”events, dear boy, events” för att citera den tidigare brittiska premiärministern Harold MacMillan, är en beslutsfattares värsta fiende. Detta är utmaningen för västvärlden i stort.

Att ta rygg på Oxenstierna är en lovvärd ansats och det föreslås en rad ändringar för hur beslutsfattandet skulle kunna bli bättre. Däri ligger också vissa av bokens svagheter. Men här ska missförstås rätt: Det är en god handledning inför framtiden, men som recensent är det något av en plikt att också kunna rada upp vissa fel och briser. När det gäller detta hade jag önskat fler citat från kanslern. Hans brevväxling är fortfarande under utgivning och här hade man önskat mer citat och resonemang kring dessa.

En av bokens många styrkor är att författaren är öppen med att stora delar av dagens Oxenstiernaforskning vilar på Gunnar Wetterbergs axlar. Men där hade man också kunnat ha med resonemanget om trial and error, som Oxenstierna tillgrep under sin tid som ledare för Sverige. Han hade helt enkelt inte ansett att hans egna förslag var något av Mose lagtavlor utan just försök att hitta hållbara lösningar i en stormig tid. ”Att böja men inte bräcka” eller ”icke svedja allt som ludet är” för att citera honom själv. Ledstjärnor som gjorde honom framgångsrik.

Trots sina skönhetsfel har den här boken kvalitéer som gör att den borde sättas i händerna på varje person som arbetar i skärningspunkten mellan politik och näringsliv. Det finns dock en stor invändning och det är på ett rent själviskt plan: jag grämer mig att jag inte fick idén först. Nicklas Skår gör dock ett utmärkt jobb och jag får leva med att han var först. Läs den!  

Toppbild: Axel Oxenstierna i en målning av David Beck från 1651.

***

Läs även: Fackklubbens bokreatips: Ett frihetsrecept för en illiberal tid

Läs även: Jiddisch – inte längre ”spökenas språk”