Var är Brzezinski när vi behöver honom?

I en tid då USA styrs av en omoralisk och antiintellektuell president finns det skäl att påminna om en epok då intellektuellt kvalificerade personer hade inflytande över landets utrikespolitik. En av de viktigaste strategerna under kalla kriget var polsk-amerikanen Zbigniew Brzezinski (1928–2017), som porträtteras i Edward Luces fina biografi Zbig. The Life of Zbigniew Brzezinski, America’s Cold War Prophet.

Boken är i huvudsak kronologiskt upplagd, men den börjar med en scen från 1945. Brzezinski befann sig då i Kanada, där man firade att Hitler var död och Tyskland hade kapitulerat. Den 17-årige Zbig kunde dock inte känna samma glädje som andra. Självklart var han lycklig över att Tyskland hade besegrats. Men Brzezinski, som var född i Warszawa, visste också att hans hemland nu skulle styras av en annan totalitär regim, Josef Stalins Sovjetunionen.

Tanken att det finns avgörande likheter mellan Sovjetunionen och Nazityskland är central för den så kallade totalitarismteorin, som var inflytelserik under 1950-talet. Ett av de mest betydelsefulla verken i ämnet är Totalitarian Dictatorship and Autocracy (1956), som den unge Brzezinski skrev tillsammans med sin lärare Carl J. Friedrich.

Ungefär samtidigt som Brzezinski fick även den fem år äldre Henry Kissinger sitt intellektuella genombrott. De två hade därefter en ganska komplicerad relation, präglad av en viss rivalitet. Båda var uppvuxna i Europa, den judiske Kissinger hade flytt från Tyskland 1938. Kissinger var utpräglat realpolitisk, inte sällan cynisk. Brzezinski är svårare att etikettera, han var både realist och idealist.

Kissinger var nationell säkerhetsrådgivare 1969-1975 och utrikesminister 1973-77 under presidenterna Richard Nixon och Gerald Ford. När Kissinger tillträdde var spänningarna mellan de kommunistiska stormakterna Kina och Sovjetunionen så stora att gränsstrider utbröt 1969. USA utnyttjade motsättningen genom att närma sig Kina. År 1971 gjorde Henry Kissinger i största hemlighet en resa dit, som följdes av Richard Nixons möte med Mao 1972. Händelseutvecklingen skrämde Sovjetunionen, som fruktade en amerikansk-kinesisk allians. Det ledde till att även relationen mellan USA och Sovjet förbättrades, det blev en tid av avspänning mellan supermakterna.

Avspänningspolitiken var kontroversiell i USA eftersom den innebar att man talade tyst om brott mot de mänskliga rättigheterna i Sovjetunionen. Kritik kom bland annat från två blivande presidenter, republikanen Ronald Reagan och demokraten Jimmy Carter.

Carter var vid den tiden oerfaren och tämligen okunnig om utrikespolitik men lyckades knyta till sig den skicklige rådgivaren Brzezinski. Inför slutdebatten i presidentvalet 1976 mellan Carter och Ford rekommenderade Brzezinski Carter att angripa Fords utrikespolitik. Den pressade Ford fällde det uppseendeväckande påståendet att det inte fanns någon sovjetisk dominans över Östeuropa. Det avgjorde förmodligen det jämna valet till Carters fördel.

När Carter blivit president utsåg han Cyrus Vance till utrikesminister och Brzezinski till nationell säkerhetsrådgivare. Kombinationen var inte idealisk, Brzezinski förespråkade en betydligt hårdare linje gentemot Sovjetunionen än vad Vance gjorde. Oftast var det Brzezinski som drog det längsta strået. Vance hotade flera gånger med att avgå innan han slutligen gjorde det 1980.

Mänskliga rättigheter var en viktig fråga under 1970-talet, i synnerhet sedan Sovjetunionen 1975 hade skrivit under Helsingforsavtalet utan att förstå konsekvenserna. Kissinger prioriterade inte frågan men det gjorde däremot Carter: presidenten gav ett tydligt stöd till den östeuropeiska dissidentrörelsen. Samtidigt ville USA fortsätta samarbeta med Sovjetunionen om begränsningar av kärnvapenupprustningen och förhandlade fram det så kallade SALT 2-avtalet. Avtalet ratificerades dock inte. I december 1979 invaderade Sovjetunionen Afghanistan. Avspänningen var definitivt slut och de närmaste åren var relationerna mellan supermakterna osedvanligt kylslagna.

Brzezinski företrädde alltså en tuff linje gentemot Sovjetunionen samtidigt som han var drivande bakom det fortsatta närmandet till Kina. År 1979 fick USA och Kina fulla diplomatiska förbindelser, vilket också innebar att USA bröt de diplomatiska relationerna med Taiwan. Vid denna tidpunkt nådde motsättningarna inom det kommunistiska blocket en höjdpunkt, Kina gick till militärt angrepp mot Vietnam. Det fanns förvisso förståeliga maktpolitiska skäl för USA att alliera sig med Kina, men det rimmade samtidigt illa med prioriteringen av mänskliga rättigheter.

En av Carters största framgångar var fredsavtalet mellan Israel och Egypten, som tillkom efter att han under 13 dagar hade förhandlat i Camp David tillsammans med Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin. Brzezinski fick en ganska god relation till Begin, trots stora ideologiska skillnader, eftersom båda kom från Polen. Brzezinskis bakgrund var också betydelsefull för hans vänskap med den polske kardinalen Karol Wojtyla, som 1978 blev påven Johannes Paulus II och var en av de viktigaste personerna bakom Östeuropas befrielse.

Carters sista tid som president präglades av gisslandramat i Iran. Efter att ayatolla Khomeini hade gripit makten 1979 togs amerikansk ambassadpersonal till fånga. Den splittrade amerikanska administrationen visste inte hur den skulle hantera situationen och gjorde bland annat ett misslyckat fritagningsförsök. Det bidrog starkt till att Carter förlorade 1980 års presidentval mot Ronald Reagan.

Sedan han hade avgått som säkerhetsrådgivare fortsatte Brzezinski som en inflytelserik kommentator och författare till böcker om utrikespolitik. Han var bland annat starkt kritisk till Irakkriget 2003. När han dog 2017 hyllades han av Henry Kissinger, som skrev att världen nu kändes tommare. Den gamla rivaliteten låg bakom dem.

På omslaget till Edward Luces bok kan man se att den har fått lovord av storheter som Anne Applebaum och Francis Fukuyama. Det är välförtjänt. Som alla bra biografier är det inte bara en fängslande skildring av en person, utan också av en epok.

David Andersson är litteraturvetare, redaktör på Axess Magasin och författare till ”Dr Kissinger och världshistorien”.

***

Läs även: Jiddisch – inte längre ”spökenas språk”

Läs även: Pinochets Chile – ett paradis för nazister