Tv-serien lunkar på i det för svenskt drama obligatoriska, småirriterade gnabbet‚ i bryderier som att behöva läxa upp den nya bonusmamman för att hon (begripligt nog) är fullt upptagen med sitt eget nyfödda barn i stället för att laga mat åt en 18-årig bonusdotter. Trots min stilla protest – nog kunde man som 18-åring laga mat åt sig själv – är serien ändå ett tecken på en glädjande utveckling.
För till skillnad från 1980-talets »Svenska hjärtan«, med fokus på vuxenkris och längtan bort från radhustristess, är det i »Bonusfamiljen« barnen som styr; de, som ska godkänna förälderns partner och tröstas när de inte får nyaste mobiltelefonen.
Ändå kan »Bonusfamiljens« nitiska pysslande med »den innersta kretsen« ibland gränsa till exkluderande självupptagenhet. Seriens vuxna kvinnor talar sinsemellan – med barnen som gemensam nämnare – men umgås sällan med vänner, och barnlösa skildras ofta stereotypt.
Avsnitten där Lisas storasyster Emma dyker upp för tankarna till August Strindbergs uppretade version av Ibsens »Ett dockhem«. Liksom Strindbergs demoniserade Ottilia rubbar den påfrestande Emma makarnas husfrid och river dessutom upp en jobbig sanning, innan hon äntligen drivs bort. Visst är det naturligt att slå vakt om sin kokong. Men själva utformningen, skildringen av denna bubbla känns stundtals klaustrofobisk.
Tv-serien »Sex and the city« var kanske inte föredömlig, men där kunde vänner lika gärna utgöra den innersta krets som »Bonusfamiljen« slår vakt om. I New York, Frankrike, Storbritannien och Italien tycks bilden av flocken i högre grad också kunna rymma en brokigare blandning människor.
Barn är – fullt naturligt –främsta fokus för vår omsorg. Men det förhindrar inte fler skildringar av den inre kretsen, bestående av vänner, syskon, familj; människor – i en samvaro stark nog att inte behöva omges med symboliskt, osynligt elstängsel.
Tv-serien lunkar på i det för svenskt drama obligatoriska, småirriterade gnabbet‚ i bryderier som att behöva läxa upp den nya bonusmamman för att hon (begripligt nog) är fullt upptagen med sitt eget nyfödda barn i stället för att laga mat åt en 18-årig bonusdotter. Trots min stilla protest – nog kunde man som 18-åring laga mat åt sig själv – är serien ändå ett tecken på en glädjande utveckling.
För till skillnad från 1980-talets »Svenska hjärtan«, med fokus på vuxenkris och längtan bort från radhustristess, är det i »Bonusfamiljen« barnen som styr; de, som ska godkänna förälderns partner och tröstas när de inte får nyaste mobiltelefonen.
Ändå kan »Bonusfamiljens« nitiska pysslande med »den innersta kretsen« ibland gränsa till exkluderande självupptagenhet. Seriens vuxna kvinnor talar sinsemellan – med barnen som gemensam nämnare – men umgås sällan med vänner, och barnlösa skildras ofta stereotypt.
Avsnitten där Lisas storasyster Emma dyker upp för tankarna till August Strindbergs uppretade version av Ibsens »Ett dockhem«. Liksom Strindbergs demoniserade Ottilia rubbar den påfrestande Emma makarnas husfrid och river dessutom upp en jobbig sanning, innan hon äntligen drivs bort. Visst är det naturligt att slå vakt om sin kokong. Men själva utformningen, skildringen av denna bubbla känns stundtals klaustrofobisk.
Tv-serien »Sex and the city« var kanske inte föredömlig, men där kunde vänner lika gärna utgöra den innersta krets som »Bonusfamiljen« slår vakt om. I New York, Frankrike, Storbritannien och Italien tycks bilden av flocken i högre grad också kunna rymma en brokigare blandning människor.
Barn är – fullt naturligt –främsta fokus för vår omsorg. Men det förhindrar inte fler skildringar av den inre kretsen, bestående av vänner, syskon, familj; människor – i en samvaro stark nog att inte behöva omges med symboliskt, osynligt elstängsel.
