Carl Eos skriver i en stolt svensk tradition av samhällskritiska pseudonymer

För en tid sedan avslöjade tidningen Expo identiteten bakom romanförfattaren ”Theodor Gustafsson” som skrivit Utanförskap: en berättelse om främlingar (Lava) vilken kan kallas för en sverigedemokratisk idéroman. Han heter Carl Eos och arbetade fram till nyligen på fackförbundet Vision som förhandlare. Det stormade i den politiska ankdammen och Vision hävdade visserligen att de inte hade något att anmärka på hans arbete, men att ”de åsikter han framfört som Teodor Gustafsson inte är förenliga med fackets.” Det slöts en överenskommelse och Eos är numera fri att skriva under eget namn, vilket är välkommet då hans debut ger inblick i den sverigedemokratiska idévärlden.

Affären, om man kan kalla den så, sätter inte bara fingret på debatten om politisk påverkan, utan också på en okunskap när det gäller gärningen. Som om att det skulle vara en nyhet att Sverige har en lång tradition av att skriva under pseudonym eller anonymt. Historiskt har det skrivna ordet undertecknat med sitt eget namn varit reserverat för makten. En tydlig avsändare har ofta kapaciteten att stå och slåss för sitt eget verk utan att det får personliga konsekvenser.

Sverige har en rik medeltida litteratur. Men det är talande att identifierbara författare är få. En av anledningarna till att Heliga Birgittas Uppenbarelser på 1300-talet är undertecknade just Birgitta Birgersdotter och inte bara blev generiska helgonlegender, är att hon var en av Sveriges mäktigaste kvinnor. Ett sekel senare fattar Strängnäsbiskopen Thomas pennan och skriver sin frihetssång som hyllar Engelbrekt och attackerar Kalmarunionen. Han var medlem av det svenska riksrådet och sången kan därför anses skriven av makten för makten. Till skillnad från författaren av Den bakvända visan, vilken första gången dokumenterades på 1500-talet, som är helt anonym. Det är fullt förståeligt då den gycklar på ett sådant sätt att den idag skulle kunna kallas för punkt eller för att ge ett moderniserat smakprov:  

”Där hänk två präster, där sjöng två lik,

Där satt två olikfärgade hästar.

Jag låg och jag satt,

Jag drömde den natt,

Jag drömde den visan var bakvänd satt.”

Den anonyma litteraturen är ofta polemisk. Likt Hertig Carls slaktarebänk som med största sannolikhet skrevs av den landsflyktige adelsmannen Jöran Posse. Att inneha den boken i Sverige var liktydigt med dödsstraff. Censurlagarna var strikta och den som ville säga något som inte behagade makten gjorde det bäst under pseudonym.

När Sverige 1766 fick sin första tryckfrihetsförordning exploderade tidningsutgivningen och de flesta skribenterna skrev också då under pseudonym. Publicister som Carl Christoffer Gjörwell den äldre brann så pass mycket för sin tidning den Den svenska Mercurius att han under olika namn gärna fyllde sin tidning själv. Bruket att ägaren eller chefredaktören under pseudonym skrev i sin egen tidning levde kvar till långt in på 1900-talet och det är talande att det då ofta handlade om att prisa ägarens egen förträfflighet. Precis som att både kultur- och ledarjournalistik än idag kan använda signaturer likt ”Ankan” i Expressen.

När den moderna romanen slog igenom på 1800-talet var det nästintill kutym att det handlade om samhällskritik och för att skydda sig själv valde många att skriva under pseudonym. Speciellt kvinnor. Rådande lagstiftning gjorde att de kunde drabbas betydligt hårdare än män om de kritiserade samhällsordningen. Likt Victoria Benedictsson som under pseudonymen Ernst Ahlgren skildrar det själlösa äktenskapet. Hennes debutroman Pengar från 1885 har med rätta jämförts med internationella storheter som Madame Bovary och Ett Dockhem. Med skillnaden att Gustav Flauber och Henrik Ibsen kunde skriva under eget namn. Benedictsson är idag tyvärr relativt bortglömd om man inte är litteraturvetare, vilket är synd då hon varmt kan rekommenderas.

Carl Eos roman är inte renodlat skönlitterär. Snarare kan den liknas vid en dokumentärroman. En kombination av skönlitteratur och journalistik. En genre som fick sitt uppsving på 1980- och 1990-talen och då på ledarsidorna där man ville ge sina läsare en upplevelse och inte bara en analys av statsbudgeten. I kombination med en stor dos ideologi. Inom svensk vänster var det många som på 1990-talet trodde att SvD:s Eddie Tistelgren var en pseudonym när ledarredaktionen ville framföra sina absolut mest mörkblå åsikter. En föregångare var Gunnar Unger som under stora delen av efterkrigstiden medverkade i samma tidning under pseudonymen”Sagittarius.”

Även i modern tid har skribenter tvingats använda pseudonymer om de haft något obekvämt att säga. På 2010-talet hette en av de mest kritiska försvarsbloggarna Wisemanswisdom. Han avslöjades senare som stridsflygaren Carl Bergqvist. Det avslöjande gjordes av radikalpacifister som helt enkelt ville få bort honom. Men de lyckades inte. På samma sätt ville de som avslöjande ”Teodor Gustafsson” säkerligen att han skulle sluta medverka i samhällsdebatten. Men för att citera Ordspråksboken: ”Den som försummar sin familj kommer att ärva vind, och den dåraktige får bli den vises tjänare.” Om man trodde att man kommer att få se mindre av Carl Eos har man på ren svenska gjort en felbedömning. Precis som att den stolta traditionen av pseudonymer kommer att fortsätta att vara en del av både den svenska debatten och den svenska litteraturen. 

***

Läs även: Elis Monteverde Burrau: ”De bästa unga poeterna är kvinnor”

Läs även:Skönheten finner vi i lidandet