De trakasseras i skolan och kan inte längre bära Davidsstjärnor
I Mia Blomgrens dokumentär "Ett hakkors i salt" berättar små judiska barn om hatet och den öppna antisemitismen i Sverige.
En av mina Sveriges Radio-favoriter är Mia Blomgren, som jag redan tidigare har hyllat här. Fast jag har aldrig gråtit när jag lyssnat på hennes program förut. Men nu: hennes 49 minuter långa P1 Dokumentär rubricerad Ett hakkors i salt, där hon har intervjuat fyra judiska barn i Sverige om deras liv och erfarenheter här.
Deras namn och boendeorter redovisas inte. De unga rösterna är så små, prepubertala att jag vid den första lyssningen trodde att de var en och samma unge. Och svaren, upplevelserna och tankar så välformulerade. Intervjuerna sändes i samband med Förintelsedagen 27 januari.
Nu har jag hört intervjun igen och antecknat som en tokig med en gradvis allt mer svårtolkad skrivstil. Men korttidsminnet stannar förhoppningsvis kvar i några dagar.
Först frågar Blomgren om hur många judar flickan tror att det finns i Sverige. 6 000? Nej. 10 000 då? De är 20 000, säger Blomgren (enligt Judiska församlingen i Stockholm är de ”omkring 15 000 och 20 000”). Levande historia skriver ”20 000 judar i Sverige men det kan finnas så många som 150 000 svenskar med judiska rötter”. Svårt att veta hur många generationer som räknas, kanske även jag som har ärvt ett smycke där ett judiskt kvinnonamn finns präglat.
Tösen har en judisk far och en kristen mor, men själv har hon konverterat till judendomen. Hon går i en vanlig skola, är stolt över att tillhöra en minoritet. Men har kallats såväl ”jävla jude” och ”sionist”. Är rädd för ett tredje världskrig. Säger tappert att ”lite motstånd skadar inte”, trots att några elever har ”ritat ett hakkors i salt” på bordet i matbespisningen. Hon ser ingen framtid där inte inte finns hat mot judar. Varje morgon sjunger hon den hebreiska sången ”Shema” som betyder ”lyssna”. Eller ”lyssna Israel”.
Ett av barnen har slutat säga att han är jude. ”För att det är krig”, och för att mamman har sagt det. Han har varit i Tel Aviv, ”det var skönt” – men vill inte bo där, ”Sverige är mitt hem”. Han vill ha ”fötterna i jorden”. Hans gudstro tycks tveksam. ”Fast alla tror väl på något, som Big bang.” Han ber, men tycker att man främst borde tacka ”människor som skapar maten”. Utanför hans skola finns vakter och polis med ”äkta pistoler”. Han har vant sig. Kanske också vid att han har trakasserats i skolan och på fotbollsträningen. Om vissa incidenter och tillmälen säger han att de kanske har gjort det ”som ett skoj”. De vet kanske inte vad som hänt med judarna eller i andra världskriget, gissar han.
En flicka är stolt över sina örhängen med Davidsstjärna men tar av sig dem när hon går till tandläkaren, efter moderns råd. Även hon har vant sig vid vakter, som när hon var på judiskt kollo. Hon berättar utförligt om Johanna Rubin Drangers bokJudiska hjältinnor. Om Alysa Stanton, svart afroamerikansk rabbin. Om Hédi Fried, Hannah Arendt och Lotte Laserstein. Om gammelfarmor från Polen som lyckades fly från koncentrationsläger. Hon oroar sig för att själv behöva fly ”mitt eget land för att jag är jude”. ”Att man inte kan gå ut på gatan med ett smycke!”
Ibland blir både intervjuaren och barnen ”stela i ryggen”, någon unge har svårt att sitta still. ”Vill du röra lite på dig?” frågar Mia Blomgren stillsamt. Minipaus. Dessa ögonblick är talande i sig, en stunds talande tystnad. Intervjuarproffset skulle nog protestera, men jag tror att hon har en smått terapeutisk effekt på ungarna. Kan fråga ”Något mer?” Och så kommer ännu ett svar eller tanke.
En pojke säger till slut, efter att ha gäspat ”efter en lång skolvecka”, att det har varit bra att prata med Blomgren, någon som inte är jude. Övergår till att han han kan tala hebreiska; säga åtminstone hej, pappa och glass. Men hebreiska sånger, shirim, i synagogor eller i hemmen, verkar de flesta kunna.
Lyssna alltså! Om än jag lite saknar frågor om mat. Är kosher viktigt? Mig veterligen kan man sällan få det i svenska skolor. Vad tänker de om halal- och kosherslakt? Måtte Blomgren hursomhelst länge jobba vidare med sina varliga men starka intervjuer. Det här programmet är oral vittneslitteratur.
***
Läs även: Jiddisch – inte längre ”spökenas språk”
