Den bäste på Stephen King?

Som filmskapare hade Rob Reiner (1947–2025) en oerhörd bredd, med stor värme vitaliserade och populariserade han allt från mockumentären (Spinal Tap, 1984) och sagor (Bleka dödens minut, 1987) till romantiska komedier (När Harry mötte Sally, 1989). 

Inte minst rönte han framgångar när han gav sig i kast med den amerikanske författaren Stephen Kings berättelser. Vid sidan av framför allt Frank Darabont (Nyckeln till frihet, Den gröna milen, The Mist) har han varit mest framgångsrik med detta. Reiners King-filmatiseringar fokuserar på det psykologiska och existentiella snarare än övernaturligheter, det sant ruskiga i det mänskliga. 

King skrev 1982 Årstider på uppmaning av sin förläggare, en samling med fyra berättelser som alla (nästan) saknar de fantastiska inslagen. Novellen Höstgärning filmatiserades 1986 av Reiner som Stand by Me (efter Ben E. Kings hit från 1961). 

Författaren Gordon “Gordie” Lachance (Richard Dreyfuss) läser i tidningen att hans bäste barndomsvän Chris Chambers (River Phoenix) blivit knivhuggen till döds i ett meningslöst bråk. Sorgsen drömmer han sig tillbaka till sommaren 1959 när de var tolv år gamla.

Hemma i (den fiktiva) småstaden Castle Rock bestämmer sig Gordie (Wil Wheaton), Chris och deras vänner Teddy Duchamp (Corey Feldman) och Vern Tassio (Jerry O’Connell) för att leta reda på den försvunne pojken Ray Bower. Deras förhoppning är att de nu äntligen ska få sitt erkännande och bli hyllade som hjältar. 

För alla lever de på marginalen. Gordie kommer förvisso från ett välbeställt medelklasshem, men över det har den populäre storebrodern Dennys (John Cusack) plötsliga bortgång i en olycka lagt sordin. Förtvivlade av sorg försummar föräldrarna den ende sonen de har i livet.

De andra pojkarna växer upp under betydligt påvrare omständigheter. Chris och Vern plågas av sina våldsamma storebröder och Teddy misshandlas svårt av sin far, en traumatiserad veteran från D-dagen som bland annat gjort sin son döv på ena örat genom att pressa det mot en upphettad kamin.

Chris stjäl med sig sin fars pistol och de fyra pojkarna vandrar med lätt packning längs järnvägsrälsen ut i vildmarken. Samtidigt är Christ storebror, småstadspsykopaten John “Ace” Merrill (Kiefer Sutherland) och hans ligistgäng också på jakt efter Bower och ungdomarnas vägar korsas till slut i en våldsam uppgörelse.

Stand by Me utspelar sig under sommarlovets sista dagar och höstens smyger sig långsamt på. I denna ”skymningstid” genomgår Gordie omedvetet en passagerit, han lämnar barndomens oskuld bakom sig för att kliva in i vuxenvärldens allvar och ansvar. Pojkarna konfronterar sina rädslor, får sin lojalitet och vänskap satt på prov och tvingas förlika sig med döden.

När sommaren är över kommer de fyra att splittras och inte ses mer. Klassamhället stakar ut deras väg. Berättaren Gordie kan ta sig från Castle Rock med sin författande, men de andra pojkarna blir kvar att malas ner av monotona arbeten, brottslighet, missbruk, vansinne och den alltför tidiga döden. 

Reiners Stand by Me är Kings favorit bland filmatiseringarna av hans berättelser. När King först fick se den blev han så tagen att han behövde gå iväg och vara för sig själv en stund innan han kunde konstatera att Reiner också fångat författarens egen barndom i 1950- och 60-talets Maine.

Reiners varma och djupsinniga Stand by Me tillhör en av flera fantastiska amerikanska ungdomsfilmer om klass och utanförskap som spelades in under Ronald Reagans 80-tal, som Francis Ford Coppolas S. E. Hinton-filmatiseringar Outsiders och Rumble Fish från 1983 eller David Seltzers gripande Lucas 1986. I synnerhet Stand by Me har visat sig vara en film som ständigt får ny ung publik.

Efter succén med filmatiseringen av Kings novell gav sig Reiner i kast med en annan av dennes berättelser, den psykologiskt ruskiga romanen Lida (1987). Nu rör det sig om en synnerligen obehaglig och grym historia, King allegori över det egna författandets förbannelse och hans långa kamp mot alkohol- och narkotikamissbruket.

Paul Sheldon (James Caan) är en framgångsrik författare av kärleksromaner. Själv har han tröttnat på genren och vill utvecklas som berättare och skriver ett mer seriöst manuskript som ska ta skapandet i en ny riktning. På väg hem från Colorado till New York överraskas Paul av en snöstorm, kraschar med sin bil och blir medvetslös.

När han vaknar upp visar det sig att sjuksköterskan Annie Wilkes (Kathy Bates) har funnit honom och tagit hem honom till sig själv där hon ger honom vård. Hon är dessutom en av Pauls största beundrare. Men det visar sig att allt inte står rätt till med hans välgörare, Annie vill inte att hon ska lämna honom och hennes omsorg går snart över till fångenskap, isolering och ren tortyr. 

Annies karaktär var inspirerad av den verkliga sjuksköterskan och seriemördaren Genene Jones som 1985 dömdes till livstids fängelser för att ha dödat flera spädbarn i sin vård. Samtidigt förkroppsligar Annie just missbruket, inledningsvis är hon öm och lättar på Pauls lidande, men snart biter hon sig fast och hennes “kärlek” visar sig vara dödligt destruktiv. 

Reiner ville att Anjelica Huston eller Bette Midler skulle spela rollen som Wilkes, men han fick “nöja sig” med den okända och mer alldagliga Bates. Det blev en fullträff, den då 42-åriga Bates tilldelades en Oscar för bästa kvinnliga skådespelare för sin roll som den besatta Annie.

Reiner närmade sig berättelser och karaktärer med en särskild värme och empati, hans förmåga till inkännande förlöste det mänskliga och igenkännbara i störda karaktärer som Sutherlands Ace och Bates Annie och fick publiken älska dem.

Efter Lida började Reiners kreativa krafter sina, men det var hans produktions Castle Rock Entertainment som låg bakom senare framgångsrika King-filmatiseringar som Darabonts mångfaldigt Oscarsnominerade Nyckeln till frihet (1994) och Den gröna milen (1998) och inte minst Taylor Hackfords Dolores Claiborne (1995) där vi återigen ser Bates i huvudrollen. 

***

Läs även: Hans filmer kommer leva länge

Läs även: Välkommen till Stephen Kings Maine