Den förste bortglömde Nobelpristagaren
Vem läser Sully Prudhomme i dag? Sedan den franske poeten tilldelades det första Nobelpriset i litteratur har kriterierna omtolkats avsevärt.
Enligt stadgarna ska Nobelpriset i litteratur tilldelas den som gjort mänsklighetens största nytta genom att skriva utmärkt i idealistisk riktning. Numera anses sådana statuter hopplöst förlegade, men i början tog Svenska Akademien verkligen fasta på dem och gav priset till författare som var konservativa idealister. Det var under den tiden som sådana som Rudyard Kipling kvalificerade sig, medan Leo Tolstoj och Henrik Ibsen ansågs alldeles för realistiska och av tveksam moral.
Det var först på 1920-talet man vidgade “idealism” genom att låta det gälla för “goda humanistiska värden”, och plötsligt kunde sådana som Thomas Mann och George Bernard Shaw vara aktuella för priset.
Den allra första och nu bortglömde pristagaren var den franske poeten René François Armand ”Sully” Prudhomme. Motiveringen löd:
“…såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare och särskilt av hans om hög idealitet, konstnärlig fulländning samt sällspord förening av hjärtats och snillets egenskaper vittnande diktning.”
Prudhomme tillhörde den så kallade “parnasskolan”, en samling franska litteratörer som tog avstånd från de tidigare romantikerna genom att på ett mindre känslosamt och personligt vis skriva mer återhållsamt, formaliserat och stringent om sådant som skönhet, konst och mytologi. De tog sitt namn från berget Parnassos, där muserna, skaldekonstens gudinnor, levde enligt den grekiska mytologin.
Parnasskolans ideal härstammade från landsmannen och författaren Théophile Gautier och den tyske filosofen Arthur Schopenhauer. De skrev utifrån Gautiers doktrin om “konsten för dess egen skull”. Litteraturen har inte något annat syfte än dess egen skönhet, den ska inte vara ett undervisande, sedelärande eller ideologiskt instrument. Från Schopenhauer hämtade de föreställningen om att man genom konsten kan lyfta “verklighetens slöja” och få en djupare insikt om världens sanning och enhet, ett sätt att höja sig över livets lidande och förgänglighet.
Prudhomme var särskilt filosofisk och hans dikter kan ofta läsas som lyriska idéfragment. Det mänskliga och existentiella temat är återkommande, tvivel och lidanden präglar hans poesi. Prudhomme skulle vartefter gå över till att skriva essäer för att mer utförligt utveckla sina resonemang, men hans tänkvärda poesi genljuder av Schopenhauer i dikter som Ici‑bas tous les lilas meurent (1866):
”I denna värld där alla syrener vissnar,
Är fåglarnas ljuva sånger korta;
Jag drömmer om somrar som varar
För alltid…
I denna värld berör läpparna varandra bara lätt,
Och ingen smak av sötma finns kvar;
Jag drömmer om en kyss som varar
För alltid…
I denna värld sörjer varje man
Sin förlorade vänskap eller sin förlorade kärlek;
Jag drömmer om kära älskare som förblir
För alltid…”
(min enkla översättning)
Här skriver Prudhomme i klarspråk, och man kan konstatera att han inte var något framtidsnamn som Stephane Mallarmé, vars musikaliska mångtydiga dikter så tydligt visade vägen mot modernistisk diktning.
Hela 42 svenska kulturpersonligheter vände sig mot valet av Prudhomme, de hade gärna sett Tolstoj i stället. August Strindberg tillhörde dem som inte imponerades av Prudhomme och som själv också diskvalificerade sig från priset. Strindberg ifrågasatte om fransmannen i sträng mening ens var en riktig diktare. Enligt den stridbare svenske skalden handlade det om politik, Svenska Akademien ville lyfta sig själv genom att låna glans av den aktade franska motsvarigheten i vilken Prudhomme själv satt som ledamot.
Så här i efterhand kan vi ana att Tolstoj kommer att läsas genom seklerna medan Prudhomme blir mindre än en fotnot i litteraturhistorien. Nu är det dags att utse 2025 års pristagare, alla brukar ha åsikter om vederbörande. Vi får se om denne ännu är läst om 124 år.
***
