Den gotiske tyrannen försvinner – och med den hela poängen
Den nya "Wuthering Heights"-filmen tvättar bort Emily Brontës subtila feminism, klasskamp och antirasism från "den största kärlekshistorien genom tiderna".
Det är svårt att misslyckas så stort som Emerald Fennell gör i sin filmatisering av Emily Brontës mästerverk Wuthering Heights (1847); så här gjorde hon det.
För att förstå varför resultatet blev så imponerande dåligt är det först nödvändigt att veta vad den gotiska genren betydde för kvinnliga författare under Brontës tid. Ett gotiskt verk kan framför allt identifieras genom sin skådeplats: ett isolerat och svårtillgängligt ställe, omgivet av ett dramatiskt och ogästvänligt landskap – exempelvis ett slott på en bergstopp.
I Brontës roman utgörs denna isolerade plats av ett hus ute på heden. Denna isolation ska inte bara vara fysisk, utan bär också en tydlig symbolisk laddning för ett inre utanförskap. Ofta är platsen nedgången för att symbolisera att det förflutna ännu är närvarande. Likaså är protagonisten nästan alltid under förtryck av en antagonist, den gotiska tyrannen – som ofta är både skräckinjagande och hänförande.
Dessa aspekter samverkar för att skapa en psykologiskt komplex berättelse. För kvinnliga författare under 1800-talet öppnade detta mönster för en subtil samhällskritik; genom att använda gotikens estetik kunde de ifrågasätta och blottlägga sin egen underordnade position utan att möta konsekvenserna av det. Genom att driva den patriarkala strukturen till sin yttersta spets blev det möjligt att synliggöra dess orimlighet. Brontë avslöjar inte bara konsekvenserna av misogyni, utan även rasism, missbruk och generationstrauma.
En av de viktigaste karaktärerna i romanen utesluts från filmen, nämligen Cathrines bror Hindley. Från början hatar Hindley Heathcliff och så fort fadern dör ser Hindley till att beröva honom alla hans rättigheter. Han förvisas från huset och reduceras från en jämlike till en stalldräng. Här syns alltså Hindley som den gotiske tyrannen.
Innan de två själsfränderna separeras flyr de ofta ut på hedarna tillsammans för att undfly alla måsten och de könsroller som deras omgivning försöker påtvinga dem; de njuter av varandras sällskap som jämlikar, oavsett etnicitet och kön.
Det är värt att nämna att Catherine endast är 18 år när hon dör – hennes ålder är avgörande för att hennes upproriska beteende ska vara förståeligt. När en 35-årig Margot Robbie gestaltar samma beteende blir det i stället frånstötande. Hon är 16 när hon ofrivilligt fastnar hos Linton-familjen för att tämjas och formas till en kvinna. Samtidigt slängs Heathcliff ut ur huset. Deras separation handlar alltså inte bara om fysiskt avstånd – de slungas in i helt olika samhällsklasser vilket omöjliggör deras förening. Av denna anledning svär Heathcliff att han ska utplåna Hindley och hans släkte, för att sedan bli herre över Wuthering Heights.
Detta utelämnas helt i filmen och det framställs som om hans hämndbegär endast grundar sig i att Cathrine valde Edgar Linton. Sakta men säkert får vi se en makaber och förskräcklig övergång där Heathcliff tar över rollen som den gotiska tyrannen. Alltjämt som Cathrine tynar bort som Edgars fru i sin olycka över att inte kunna välja Heathcliff som sin make.
Det är en mörk tragisk berättelse full av misär – men inte erotik. Alla de mest ikoniska scenerna utelämnas; som när Cathrines spöke syns på Wuthering Heights, eller när Heathcliff blir desperat av sorg och gräver upp Cathrines grav. Det är som om Fennell medvetet velat bort från romanens tunga ämnen för att i stället skapa sin egen fan fiction-version, men misslyckas även med det.
Pella-Maria Petersson är litteraturvetare och journalist.
***
